.. den ligger där, men den syns knappt.. ?!

Det finns saker som man går igenom i livet.. som man tror att man är

ensam om. Men som visar sig vara ganska vanligt, när man vågar prata

om det..

Det kan vara svårt att ta steget och erkänna att man kanske inte lever

ett liv som hela tiden består av en dans på röda rosor. Det krävs en hel

del mod för att kunna ta steget.. För även om det är en närastående, 

som aldrig skulle svika en, så blir man ändå sårbar, när man blottar sitt

innersta och berättar om sina tankar och känslor, för en annan människa.

Jag vill tro, att jag inte lever det absoluta Svenssonlivet, men jag är väl

medveten om att det finns många andra som känner och tänker som jag.

Tjejer och killar är olika.. Har alltid varit.. och kommer förmodligen

alltid att vara.

Ni tycker kanske att jag svamlar.. och det gör jag kanske.. trots att det

inte är min mening.. Jag har en viss tendens till att klydda in mig i sånt

här. Jag försöker förklara, men trasslar oftast bara in mig mer.. 

Grejen är den att två personer som ligger mig varmt om hjärtat, är på

väg att gå ifrån varandra.. En seperation är aldrig enkel och ännu

svårare blir det om det finns barn med i bilden..

Jag är orolig för mina kära.. då jag vet att detta drastiska beslut inte

är något som egentligen tillhör deras personligheter. Man ger inte upp!

Jag har pratat med henne, men inte fått någon chans till att prata med

honom än.. så just nu är jag nog lite mer orolig för honom. Såvitt jag

kan förstå, är han totalt slutkörd.. och enligt min egen erfarenhet,

behöver man någon att prata med, just i detta tillstånd..

Åh.. jag hoppas att detta löser sig, då jag vet att alla går igenom samma

sak, som de gjort, mer eller mindre. Och jag vet att allting blir bättre..

-Bara man inte ger upp..

Allting går att städa.. man måste bara ha en gnutta hopp om att det verkligen går..

.. det finns en fisk som heter - sillkung?

Inte jag heller.. tills igår, då jag läste om den.

Sillkung kan bli elva meter lång och lever i havet, på ett djup

mellan 200 - 1000 meter..

Det finns även en släkting till vår vanliga Gråsugga, i havet djup.

Den är dock något större.. 13 gånger större, för att vara exakt..

SOM FYLLDE ETT IGÅR..  

Som alla mornar.. följde denna rutinerna.. och vi kom iväg till skolan,

sent som vanligt. Vi kom visseligen i tid, men vi hade glömt en liten

detalj.. Jonathans skolväska.. och frukten som han ska ha med sig

varje dag.. *suck* (Jag blir så trött, på mig själv ibland.. fast nu skyllde

jag helt och hållet ALLT på Fröken-med-så-jäkla-trevlig-telefonsvararröst)

Såhär långt in på förmiddagen, visste jag i alla fall att dagens färg INTE

skullebli gul. Inte en chans i världen.. För även om det svarta efter

tidningsinsidenten, hade börjat ljusna, ströks det gula drastiskt, när vi

kom på att Jonathans GULA banan låg kvar där hemma..

Under timmarna som Jonathan var i skolan, passade jag på att åka hem

till mamma för att göra bokföringen klar, till styrelsemötet som hålls på

söndag. Inte världens roligaste.. men en del av mackan, man måste äta

upp om man ska få ett glas oboy till.. Kalla det för skalken på det goda..

Hämtade Jonathan klockan tolv.. som vanligt.. och åkte sedan hem med

båda barnen.. Sen var det full rulle, fram tills dess att Tomas kom hem.

Dagens stora Hornbach-upplevelse (projekt) var att totalsanera akvariet.

De som har akvarie, vet att detta kan ta tid.. Jag som småbarnsmamma,

vet att det kan ta hur lång tid som helst..

Barn som hoppar, barn som gråter, leksaker som man trampar på, när

man ska göra välling. Barn som kryper, barn som frågar, hundar man

måste fånga då de tagit barnens leksaker.. som man trampar på igen..

Jag ljuger inte när jag säger att det låg akvariesaker överallt i hela

hallen. Spannar, grus som trillat utanför. Pumpen, syrestenen och

slangen till den. Termometern, handdukar, sladdar, ljusrampen..

.. och ännu fler handdukar..

Och allt var inlindat i en stank av rutten fiskmat..

Här slog det mig för första gången att dagens färg kunde luta åt det

bruna hållet..

Och X antal timmar senare, är jag säker på att just brunt är dagen färg!

Imorgon ska jag och Jonathan köpa ny akvariesand, eftersom det inte

räckte med det vi hade kvar sedan tidigare. Då hoppas jag att jag har

glömt bort det illaluktande bruna och hittar lite roligare färger, som

blått och grönt.. men tills dess.. drömmar i höstens alla färger..

Efter halva dagen, var jag fortfarande inte säker på vilken färg, denna dagen

skulle kunna tänkas vara.. Jag hade ju önskat att den skulle vara rosa.. men,

just den färgen ville inte riktigt idag..

Jag var inne på gul, i morse, men efter den fasansfulla upptäckten

att morgontidningen inte hade kommit, blev den med ens svart..

Jag vet inte hur många mornar till, jag klarar av, om det ska fortsätta såhär..

Den ena morgonen efter den andra..

Igår var det dem svullna, jättedöda fiskarna, som fick mig att vakna..

Imorse var det jakten på den felplacerade telefonen, som fick blodet att koka

i mina ådror.. Det är tredje gången på bara några månader, som tidningen

inte kommer på morgonen.. OCH JAG BLIR FÖRBANNAD!!

Och som jag är.. måste ju detta visas klart och tydligt..

Och just idag råkade det vara med hjälp av ett telefonsamtal..

Nu hade det ju underlättat om det funnits en PERSON på andra sidan luren,

men med dagens teknik, får man nöja sig med en TELEFONSVARARE.. och

detta hjälpte inte mig.. kan jag ju tillägga..

Du har kommit till tidningsutbärarnas telefonsvarare.. Gör ditt val..

JAG HAR INTE FÅTT MIN TIDNING!!!

Om din tidning har uteblivit.. tryck ett..

JAG SA JU DET!! ETT! (och så tryckte jag på ettan, det hårdaste jag kunde)

Jag kommer nu säga ert telefonnummer och en sökning kommer att ske..

Önskas detta.. Tryck ett..

EEEEETT!! (och jag tryckte så hårt att fingret blev blodsprängt)

Stämmer detta.. tryck ett..

Önskar Ni en ny sökning på ett annat nummer.. tryck två..

AH JA MEN.. VAD ÄR DETTA?!

HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG BEHÖVA TRYCKA ETT? OCH HUR LÄNGE SKA HON

HÅLLA PÅ? OCH VARFÖR ÄR HON SÅ FÖRBANNAT TREVLIG??!! JAG ÄR JU SKITARG!

GRRR! Jag kände hur mina personligheter gick skilda vägar..

En ville banka sönder telefonen och den andra ville bara gråta hjälplöst..

Jag erkänner att jag var irriterad, när jag äntligen hittade telefonen..

Och jag erkänner att jag forfarande var irriterad, när jag letade upp

nummret (som jag snart kan utantill) och ringde till tidningsutbärarna..

Men det var en droppe i havet, om man jämför med hur arg jag var efter

att ha blivit tvingad till att lyssna på denna trevliga, obekymrade röst i flera

minuter.. och dessutom blivit beordrad om att göra mina val..?!

JAG VILL BARA HA MIN TIDNING! Hade jag inte varit en vuxen kvinna, hade

jag lagt mig ner på golvet och skrikit..

Annars.. förövrigt.. var morgonen okej..