Att inte ge upp är inte alltid det lättaste.. även när det gäller mig..

Jag tillhör de starkare personligheterna, men det gör det inte enklare..

Jag mår bra. Jag tar dagarna som de kommer och har förmågan av att kunna njuta av

livets små stunder.. stora, som små.. i sällskap, eller i min ensamhet..

De flesta vet nu, att jag och Tomas har separerat.. men det är inte alla som kommer ihåg

det faktum att jag faktiskt är ensam.. lämnad.. övergiven.. oälskad av mannen till mina barn..

- Mannen jag trodde jag skulle leva med, åldras med och dö med..

Anledning till att folk glömmer? Jo, för att jag mår så jädra bra..

Anledning till att jag mår bra? Jo, för att jag är så jädra stark..

Sen har jag ingen aning om VARFÖR jag är så jädra stark..?!

Visst känns det bra att höra andra säga att man är stark. Känns bra att framstå som

något positivt. Men det begränsar mig från att kunna erkänna att jag inte mår bra.

"Den största lögnen från en kvinna är: JAG MÅR BRA."

Läste det någonstans och kände att, precis så är det!

Det som sårar mycket i allt detta här är att ¨han¨ som borde känna mig mest, vid

det här laget, verkligen tror på mig, när jag säger att "Jag mår bra." Om han ens frågar..

Han säger att det är viktigt för honom att jag verkligen mår bra (för att jag är mamma till hans barn) och samtidigt som jag VET att han verkligen menar det han säger, så känns det, i min ensamhet, att han bara lättar på sitt samvete..

Min svaga sida gråter för att han lämnat mig. Gråter för att han inte har gett mig

en chans. Gråter för att han har splittrat min familj. Gråter för att han sagt att han

inte älskar mig mer..

Min starka sida säger kort och gott "fåck daj" men det ändrar inte på det faktum

att jag ändå gråter.. i min ensamhet..