Jaha.. Nu sitter jag här i köket och bloggar, igen, medans jag äter godis och dricker vatten..

På bordet ligger det en massa penslar och färgburkarna står utspridda lite överallt runt omkring mig..

Jag har börjat måla en tavla, men jag tror inte att jag gör den klar idag.. eller sen heller för den

delen..?! Jag trodde att jag skulle få ut lite av mitt inre, som jag alltid brukar, när jag målar, men nä..

Godiset i min mun smakar inte speciellt bra det heller, så jag tror jag lägger undan det igen..

Jag dricker upp mitt andra glas vatten och samtidigt som jag rättar till ringen, som håller på att

trilla av mitt finger för femtielfte gången, reser jag mig upp för att se om jag hittar något annat

att knapra på.. Hittar ingenting annat.. Skiter i vilket..

Radiokanalen "Rockklassiker" står på och jag kommer på mig själv med att digga i takt med

musiken, när jag sätter mig ner vid bordet igen.. Jag tittar på klockan, på väggen och ser att

hon är strax över tolv..?! Jag är inte det minsta trött, men jag får väl försöka sova en stund

i alla fall.. Måste ut med hunden innan jag kryper till korgs själv, men det är väl okej..

Även om det är skitväder ute, kan det vara rätt skönt att komma ut och få lite frisk luft.. Kanske..?!

Vill egentligen inte lämna köket..

Resten av lägenheten ligger i mörker, bara ljuset från radion i vardagsrummet som lyser upp. 

Mina pojkar är hos sin pappa, så deras rum är mörkt, tyst och TOMT.. - Vilket jag inte gillar alls!!

Söndagskvällarna är alltid jobbigast, eller ja, varannan söndag, blir det ju.

Detta är en av de "varannan söndagarna" och allt har tappat sin mening..

Nu tar det en vecka innan jag blir "hel" igen.. *suck* Riktigt hel, blir jag nog aldrig,

eftersom jag inte lär få tillbaka "Min".. men utan barnen är jag noll, nada, zipp, ingenting..

Hade jag inte vetat att barnen mår så bra som de faktiskt gör, trots allt, så hade det

förmodligen varit ännu mycket värre.. men nu är det i alla fall bara jag som deppar..

Nä, nu tar jag mig i kragen, går ut med hunden och går sen och lägger mig.. om jag

inte hittar på något på vägen..

Idag var det överlämning av barnen och jag befann mig åter igen hemma.. hos Tomas..

Det var länge sedan jag "släppte" lägenheten.. men det känns ändå alltid lika obekvämt

att komma dit.. Jag tycker fortfarande att det är en jättemysig lägenhet, fast den saknar

min personlighet.. Och kanske är det det som gör att det känns så fel att komma dit.. Det

har ju trots allt, ändå varit mitt hem i åtta år..

Allt var som "vanligt"..

Jag kom över med barnen och jag hade pizzor med mig, som vi skulle äta tillsammans

innan jag åkte hem till mig.. När Tomas öppnade dörren och vi kom in, kramade båda

barnen om sin pappa medan jag fortsatte in i vardagsrummet med pizzorna, som vi

skulle äta framför Tv:n.

Tomas dukade fram bestick och glas, medan jag gick ut på balkongen och tog

ett snabbt bloss innan maten.. När alla väl satt vid bordet ställde Tomas en

fråga till mig och jag tittade upp och såg hans ansikte.. något jag inte gjort på

många dagar.. (undviker gärna det, har jag kommit på) Det tog väl ungefär två

och en halv sekund, innan jag kände hur tårarna växte och började fylla upp mina ögon..

Jag reste mig upp ur soffan och gick in på toaletten, för att inte visa varken

barnen eller Tomas, vad som höll på att hända. När jag kom in på toaletten,

tänkte jag bara att jag skulle ta ett djupt andetag, torka tårarna och sedan

gå ut igen, men.. det gick inte så bra..

För när jag stod där, slogs jag av tanken, att känslan jag precis fått bara

genom att titta på Tomas, får INTE han längre, när han tittar på mig..

Jag satte mig ner på toalocket och lät tårarna strömma över.. Lika bra att låta dem komma..

Det var länge sedan jag grät, kändes det som och det blir bara jobbigt att försöka hålla emot..

Men så behövde ungarna papper och Tomas kom och avbröt mig.. vilket kanske var till det bästa..?!

Vi åt.. fick väl i mig en halv pizza..? sedan försvann ungarna in i sovrummet, för att titta på Tv.

När jag skulle gå, en stund senare, höll Tomas på att fixa glass till ungarna, som stod på vars en

sida om honom och höll koll så att allt gick rätt till, med glass, strössel och allt vad det nu skulle

ha..?! Jag hade redan kramat ungarna och stod i hallen och bara tittade på mina tre pojkar..

.. Eller ja.. Jag har ju "bara" TVÅ pojkar numera..

Jag kände hur tårarna var på väg tillbaka och jag kallade in hunden för att kunna åka därifrån..

Tomas kom fram till mig för att säga hej då och ge mig en kram..

Jag kramade tillbaka, lite halvhjärtat, med ena armen.. även om jag ville slänga mig runt

om hans hals och krama honom så hårt att han kunde känna min saknad.. Känna min sorg..

Jag ville att han skulle se mina tårar och jag önskade att han skulle stoppa mig när jag var på

väg ut genom dörren, men det gjorde han inte.. Han varken såg eller stoppade mig..

Det tog en stund i bilen, innan mina hjälplösa tårar förvandlades till styrka..

Men så slog det mig:

Han som låter dig gå ut genom dörren,

med ögon fyllda av tårar, är inte värd din kärlek..

.. oavsett hur ont det gör..