Det är nu, nästan precis, nio månader sedan jag och Tomas bestämde oss för att separera..

Under de sex första månaderna, bodde vi fortfarande ihop och jobbade under samma tak.. En jobbig tid, men samtidigt en förberedelse-period, där vi båda faktiskt kom närmare varandra, än vad vi någonsin varit tidigare.. För i samma stund som vår separation blev ett faktum, verbalt, så släppte alla krav och trycket på att försöka vara "perfekt" minskade radikalt! Redan från första stund, lovade vi varandra att hålla vår vänskap och vi vårdade den ömt.. allt för barnens skull, men även för vår egen. Det har funnits många gånger som jag personligen, skulle ha kunnat flippa ut fullständigt, men hållt i tyglarna och jag måste säga att det har inte bara varit för barnens skull.. inte heller för Tomas eller för vår vänskaps skull.. utan mest för min egen skull.. Och nu, nio månader senare, kan jag bara säga att det har gynnat mig!

Jag har vuxit som person.. både i andras och i mina egna ögon, vilket har stärkt mig på min resa..

Och det stärker mig fortfarande..! Det tog 34 år, tre barn och en separation från ett 12 år långt

förhållande.. innan jag kunde hålla igen på mitt häftiga humör.. men nu kan jag! Och det är en

seger varje dag!

Det är få som vet varför jag och Tomas delat på oss.. knappt att vi vet det själva faktiskt..?!

Jag kommer inte gå in mer på det.. för det spelar ingen roll, egentligen.. Men jag kan säga

att det har inte varit några lätta nio månader precis.. Varken för mig eller för Tomas.. trots

att det var vi som tog beslutet. Barnen är väl de som vi varit mest oroliga över, men eftersom

vi hanterat allting, så "naturligt" vi kunnat, har det blivit lite av naturligt för ungarna med..

Och jag måste bara säga att de fixar detta superbra!!

Man ska inte glömma dock, att barnens tankar och funderingar, frågor och förhoppningar lever

kvar.. länge.. så det är bra att ställa frågan om hur de känner och om det finns något nytt att

prata om, lite då och då.. så att ungarna inte gräver ner sig i det tysta..

- Ett litet tips, som vi fick på familjerådgivningen..

Det har alltså gått nio månader.. sex månader under samma tak och tre månader i vars

en lägenhet.. Det känns som en evighet, samtidigt som det känns som om det var igår

som allting började.. Många tårar och hjälplösa frågor till en början.. och ibland fortfarande..

.. men det går längre och längre mellan gångerna.. Kanske är det tiden som läker såren..?!

Kanske är det vår vänskap som lindrar..?! Kanske är det bara så att vi insett att det var rätt

beslut vi tog, i alla fall..?!

Jag kan i ärlighetens tecken, erkänna att jag faktiskt mår bra..

Jag ler oftare nu.. skrattar högre och trivs med mig själv igen..