Med risk för att vara tjatig.. kommer dagens inlägg här..

Att vara ensam med ett litet spädbarn, kräver sitt tålamod..

En sak att vara ensam på dagarna, när "mannen" är på jobb..

Man kan gå en runda i parken, eller ta en liten shoppingrunda

i stan, eller på något köpcentra.. Eller så åker man och fikar

hemma hos någon..?! Allt är möjligt och ovanstående altenativ

fungerar alla bra för mig. Men som ensam.. HELT ensam.. så

kommer man på, efter ett tag, att det är inte helt lätt att orka

med kvällarna, efter daglig fart och fläng.. inte nätterna heller

för den delen..

Men även om man stannar hemma, tär det på krafterna.

Frustationen, av att se sitt hem förfalla, under högar med disk

och smutstvätt, dammråttor, bajsblöjor och amningskupor..

Att inte känna att man har två minuter över till något annat, även

om man ändå faktiskt får en timme eller två, mellan amning och blöjbyten..

Jag får nästan lite beslutsångest, inför allt som MÅSTE göras och det jag VILL göra..

Och oavsett vad jag väljer, så finns det andra fortfarande kvar.. och trycker på nerverna.

Det var det praktiska.. Sen har vi det där med känslorna och tankarna.. det inre..

Att vara ensam när man inte själv önskar ensamhet är nog det värsta..

Skulle till BVC idag och träffa en barnmorska.. Jasmine skulle vägas och jag skulle

få prata av mig lite. Men trots bokat möte, blev det inget.. För när jag äntligen

kom fram, var dörren låst, ljuset släckt och inte en själ i sikte..

Först blev jag paff.. sedan lite irriterad..

(Hade trots allt dragit upp Jasmine när hon sov som godast, klätt på henne, stoppat ner henne i bilstolen,

packat skötväskan, tagit mig ut och ner i hissen, bökat mig igenom alla tunga dörrar och ner för trapporna ner till garaget, spänt fast bilstolen, plockat isär och fått in vagnen i bilen, kört hela vägen, parkerat bilen, fått ut och ihop vagnen, lastat på handväska och skötväska, fått ur Jasmine sovandes ur bilstolen, lagt ner henne i vagnen och gått

den sista biten till BVC.. för att upptäcka att det var igenbommat..?!)

För att allt inte skulle vara i onödan.. tog jag ett snabbt beslut om att åka ner till Biltema, för att komplettera mitt senaste TV inköp, med lite antennsladd och dylikt.. Men det hjälpte tyvärr inte

självkänslan.. Och det blev inte bättre när vi kom ut och det började regna.. Det blåste som f*n och vagnen klyddade.. Väl inne i bilen började tankarna snurra. Känslorna trykte på och sedan rann tårarna hela vägen hem..

Äntligen hemma igen.. och Jasmine sov fortfarande..

Jag gjorde ett val och fixade antennsladden till tv:n, jävla meck, för en liten sovrums-tv..

.. Dock bara provisoriskt. Tanken är att Tomas ska få hjälpa mig att dra sladden längst väggarna sedan, men just nu ligger den igenom hela lägeneten.. Men TV:n fungerar och det är huvudsaken!

Trots min stora prestation, med att få upp väggfäste och TV, sladdar och mög.. något

som vanligtvis hade gjort min dag, kände jag mig nere.. Mest ensam och övergiven..

Jag ringde min mamma, men hon hade redan hunnit hem från stan..

Vi pratade en stund och det kändes liiiite bättre, men långt ifrån bra.

Under vårt samtal, ringde Tomas så jag ringde upp honom efter jag pratat färdigt med mamma..

- No good! BIG NO GOOD!!

Tomas ska på fest imorgon och de som håller i festen, behöver hjälp med att sätta upp partytält..

Men eftersom Tomas har ungarna och inte lämnar dem förrän imorgon vid tre, visste han inte hur

han skulle hinna hjälpa till, med tanke på att det är en bit att köra fram och tillbaka..

Anledningen till att Tomas ringde mig var att han ville berätta att han löst "problemet"..

Att han och pojkarna skulle på äventyr.. åka dit redan ikväll, för att sova över i festfixarnas 

husvagn och sedan ha tid imorgonbitti, att hjälpa till med tälten.. innan han kommer hit och

lämnar över barnen.

När Tomas sa att de skulle sova i husvagn, tappade jag kontrollen och kunde inte längre 

behärska mig.. Tankarna på att han aldrig ville göra sådana saker, med mig och barnen, när vi var tillsammams, men att han såg det som ett äventyr nu.. fick mig att känna mig så fruktansvärt.. oälskad.. ensam.. och övergiven. Och så sprutade tårarna igen..

Tomas blev så klart berörd och sa att han stannade hemma om jag hellre ville det, men jag

menade att han inte kunde göra pojkarna besvikna, då han redan hade lovat dem ett äventyr..

Och dessutom, skulle Tomas närvaro bara trösta för stunden..

Vår situation är ju fortfarande den samma.. oavsett om jag gråter eller inte..

Nu är klockan 23:25 och jag har ammat Jasmine varannan timme, sedan klockan 18 ungefär.. om inte så skriker hon och jag orkar inte med det alls idag.. Får väl gå och lägga mig snart..

.. Kanske titta lite på min nya TV..?! Eller bara sova..?!

Min lilla pärla ville INTE att jag skulle blogga igår..

Men vi var på kalas.. och vi hade det väldigt trevligt!
Jag hittade till och med något att ha på mig..

Var uppe tidigt i morse, redan klockan 06:30 cirkus..

Tomas ringde och väckte mig och det var ju tur, då jag somnat om..

Han skulle hjälpa mig med bilen, som inte fungerar.. igen.. Nu hoppas

vi dock att det ska bli rätt på den.. Tredje gången gillt, som man säger!

Efter jag och Jasmine kom hem igen, sov Jasmine en stund till. Hon vaknade

vid nio tiden och ville ha mat.. Sedan somnade vi båda i soffan.. HÄRLIGT!!

Nu är klockan tjugo i tolv och jag tror bestämt att jag ska fixa mig lite lunch..

Sedan måste jag komma på vad jag ska ha på mig ikväll, när vi ska på kalas.

Inget jättespeciellt, men i mitt nya liv har jag lovat mig att vara snygg oavsett!

- Allt för att stärka min självkänsla! Babymammor kan också se bra ut!

Men NU lunch..

Ses säkert senare.. om inte innan, så efter kalaset..

- Tjingeling..

Oj oj oj..

Redan den första augusti..?! Var tar tiden vägen?!

Jasmine är redan 12 dagar gammal och även om vi inte har kommit in i några regelbundna

rutiner än, så har vi i alla fall börjat se ett mönster med hennes ät-och-sov-klocka..

     Här är hon bara två respektive tre dagar gammal..

Hon ser lite tjockis ut.. men hon är inte så bubba, egentligen.. Däremot är hon snäll som en docka!

Att ha min lilla Jasmine hos mig är något av min räddning, i mitt nya liv som singelmamma..

Visst är det svårt i mellanåt och det uppstår många stunder som hade varit lättare om man

hade varit två, men hon är min stora glädje! Om jag hade fått möjligheten till att välja, mellan

henne och mitt gamla liv, som sambo, hade jag valt henne tusen gånger om!!