Jag har haft lite ont i magen, till och från, under den senaste veckan..

Vill minnas att jag, för inte så länge sedan, nämnde något om en magkatarr, som jag

haft tidigare..?! Och att jag nu senast, skrev att jag trodde att den kanske var tillbaka..

Det skulle kunna vara magkatarr.. jag haft spår av under veckan som gått.. men samtidigt

kan jag inte påstå att det känts på samma sätt..?! Magkatarr sitter mer i övre delen av magen..

Det onda i veckan, har suttit längre ner.. i själva magen..?!

- Utan att låta som en hypokondriker..?!

Men kan det vara så illa att magkatarren gått och blivit ett tidigt magsår..?!

Pratade med mamma om det och jag menade på att "man får väl inte magsår

när man mår bra..?!" För det är ju precis vad jag gjort, hela veckan.. mått bra alltså!

Kan inte påstå att jag haft speciellt många dåliga dagar, sedan Jasmine föddes..?! 

Bortsett från det "normala hormontjafset" som man har efter en förlossning.. har jag

mest känt mig lycklig, faktiskt..

Mamma sa att det är först efteråt, när man börjar må bra igen.. som magsår kan visa sig..

Och menade på att det är nu när jag kommit igång med rutinerna och allt "klickar" igen, 

efter separationen. Förvisso har jag hanterat den jättebra, men ändock.. så har den ju

faktiskt vändt upp och ner på mitt liv..

Jag har i alla fall, ingen aning, om varför jag har haft så ont i magen.. och jag tror inte

att mamma vet det heller.. Men visst.. Det hade kanske inte varit så konstigt om det

nu skulle visa sig att det verkligen var magsår, jag drabbats av..?! Får väl hålla med

min mamma där.. 

* * * * * * *

Lustigt det där.. med vad man lär sig, när man blir äldre..

Hur man värdesätter olika saker, genom livet..

Jag är evigt tacksam, för allt jag lärt mig under de tio senaste månaderna av mitt liv..

Även om jag kanske hellre, hade velat vara ovetande dum.. i just det här fallet.. så

är det svårt att sticka under stolen, med att jag, tack vare all skit jag fått gå igenom,

har blivit mycket starkare som person. Jag har förvisso, alltid haft skinn på näsan, som

man säger.. Varit lagom kaxig, så att ingen ska trampa mig på tårna.. Orädd och framåt..

Idag dock, är det lite annorlunda.. Samma kaxiga självsäkerhet, men utan oron över hur

det ska gå.. Jag tror på mig själv, på ett helt annat sätt än tidigare. För jag vet att om

det skulle dyka upp något, vad som helst, som jag inte kan klara av själv, finns det alltid 

någon att ringa till.. Det finns ALLTID någon annan som kan.. och oftast, hjälper denna

"någon" gärna till.. (Bara man ber snällt..)

Förut, ansåg jag att, be om hjälp, var ett tecken på svaghet.. Jag kan själv, heter det ju?!

Idag vet jag att det är precis tvärt om!

Det krävs stort mod och inre styrka, att be någon om hjälp.

(Om man nu inte är en sånn som är latare än latast och som aldrig gör något själv.

En sånn som alltid ska ha någon annan till att göra saker och ting till en..) 

- Man ska inte kunna allting själv..

Som den stora frågan: Vilken typ av olja ska jag ha i min bil.. För att ta ett exempel..

Känner man ingen som kan just bilar och olja.. så är det bara att gå in på vilken mack

som helst (dock, gärna en med serviceinriktad personal) och fråga..

- Swisch.. boom bang.. så får du svaret!

Nu råkar det vara så.. att jag tillhör den mer välsignade skaran.. som har ett väldigt

stort skyddsnät, av älskvärda vänner och släktingar.. och jag tror visst att det spelar

en stor roll i det hela.. men ändå.. Det finns fortfarande medmänniskor, främlingar, som

mer än gärna ställer upp! Man ska inte bara tro på sig själv.. Man ska även tro på sin

omgivning.. sina medmänniskor..

Världen kan verka grym i mångt och mycket.. Det är den på många håll..!

Och det finns hemska människor, som gör livet surt för andra.. Man kan läsa

om dem dagligen i tidningen.. Men jag väljer ändå att tro på mänskligheten, när

det väl kommer till kritan.. Kalla mig naiv.. jag ÄR blåögd.. men är det något dessa

tio, senaste månaderna av mitt liv, har lärt mig.. så är det att:

- Hur vilsen, osäker och ensam du än känner dig..

Så finns det alltid någon som kan hjälpa dig!

Det gäller bara att INTE ge upp!

Med min vanliga tur.. måste jag nu åka och byta min Tv, som jag köpte till sovrummet.. IGEN?!

Hade sagt att jag inte skulle ha någon tv i sovrummet.. men kom på att det skulle vara rätt

skönt att ha en liten en, i alla fall.. och slippa att somna i soffan, för att man inte kan slita

sig från något program, som går oförskämt sent..

Köpte en tv.. och ett väggfäste..

Lyckades på egen hand, sätta upp väggfästet.. spikrakt.. trots att man egentligen

skulle vara två vid monteringen.. Var och köpte en antennsladd, för det glömde jag ju

så klart vid inköpet av Tv:n.. Kopplade ihop.. installerade.. och var fruktansvärt nöjd

med mig själv!

Men så upptäckte jag ett mindre, men ack så störigt, fabriksfel och fick därför montera

ner Tv:n igen.. för att några dagar senare åka tillbaka till inköpsstället och byta den mot

en ny..

Ny tv.. monterad på väggen.. installerad och klar.. Tomas och hans pappa skulle komma

och hjälpa mig att dra antennsladden genom väggarna, istället för att låta den ligga och

trassla, genom hela lägenheten.. och i väntan på att det skulle bli av, drog jag ur strömkabeln

från elutaget och lät Tv:n vila..

Dagen kom, då killarna kom för att hjälpa mig..

Allting var fixat och jag skulle se om bilden var okej..

Kopplar in antennsladden.. pluggar in strömkabeln.. och..

- NADA! INGEN J*VLA STRÖM till Tv:n..??!!

Så nu får jag än en gång, skruva ner Tv:n från väggfästet, stoppa ner den i kartongen,

släpa ner den till bilen, åka tillbaka till inköpsstället och lämna tillbaka den.. för att

förhoppningsvis utan bråk, få ännu en ny.. *suck*

- Trötta mig!