Igår när jag stod i kö inne på Coop och väntade på min tur att få betala, kom det en mamma och

hennes son och ställde sig i samma kö.. Pojken började klättra (så som alla ungar gör) vid kassan

intill, som var stängd. Jag hörde hur mamman sa till sin son "Kom, vi ställer oss här istället." Och

hon gick runt godishyllan, intill kassorna och ställde sig. Hon var fullt synlig från där jag stod, men

grabben som haft ryggen mot sin mamma och som förmodligen inte hört vad hon sagt, kunde inte

se henne när han vände sig om. "Mamma!" ropade han och mamman svarade..

Allt gick på några sekunder.. och när pojken, som nu hört och hittat sin mamma,

kom fram till henne och började gråta, för att han hade varit av med henne..

Min första tanke var - "Åh, tänk om man hade haft sådana barn, som alltid höll sig i närheten"..

Men sen kom nästa tanke - "Stackars lilla osäkra barn"..

Jag vet inte varför, men det ena gav det andra och följande tankar handlade om hur mina

barn lätt skulle kunna äta upp denna lilla osäkra pojk till frukost.. Förstå mig rätt.. Ingen av

mina pojkar skulle göra det, men de står på ett helt annat trappsteg, än vad den lilla osäkra

sonen gör.. om man så säger..

Jag vet att allas personlighet, har en del med föräldrarnas att göra..

Dels föräldrarnas egen personlighet, men också deras uppfostrings-teknik..

Men det som är så farsinerande är hur vi kan födas in i olika roller.. pga. gener och dylikt..

Jag är en trygg person i mig själv.. med undantag för att jag är mänsklig..?! Och mina barn

är på samma sätt.. Visst kan jag som förälder förstärka dessa infödda egenskaper, alternativ

försvaga dem.. men att dom finns där redan från början är ett under som fasinerar mig..

Jag hade tyckt att det var jättebra om mina pojkar hade hållt sig tätt intill mig, när vi är

någonstans.. men jag vill nog föredra att de vågar upptäcka lite av världen på egen hand!

För någonstans på vägen, kommer det en tid då de måste klara sig själv och då är det bra,

anser jag, att de inte är rädda för det okända.. Vågar ta lite risker.. känna lite spänning..

Och framför allt, kunna stärka sitt ego, genom att få känna att de faktiskt kan klara av saker själv! Dessutom så vet de att jag alltid ställer upp om det skulle vara något, eller om de

behöver hjälp med något..

-Jag är alltid här.. även om det är så att jag står en liten bit längre bort!!