När jag och Tomas hade bestämt oss för att separera.. krackelerade hela min värld!

Hur skulle jag klara av allt vad det innebar..?! Hur och var skulle jag finna styrkan till

att överleva..?! Och som om det inte var nog med "bara" separationen, var jag gravid

dessutom.. med allt som det innebär..

- Bara en sådan sak som att köpa nya möbler, som jag själv inte kunde lyfta in i bilen..

eller få upp i lägenheten heller, för den delen.. Och själva flytten.. med alla dessa lådor

som skulle packas och lyftas.. lyftas och tömmas.. *suck* Nu när jag tänker tillbaka på

det, så var det skitjobbigt.. Alltihop!

Hela denna cirkusen började i mitten på november 2011.. Och det var som om någon

hade bestämt att jag skulle gå in i en mörk tid.. då jag drabbades av det ena efter det

andra.. Hade vid flera tillfällen problem med min bil.. som vägrade att starta lite till och

från.. Jag kommer ihåg hur arg jag var på bilhelvetet och att det knöts sig i magen varje

gång jag fick ringa till Tomas och be om hjälp..

En av mina arbetskamrater.. av oss tjejer.. var tvungen att sluta på jobb.. Vilket också

var himla jobbigt! Jag var ju så klart tacksam, för att det inte var jag som fick gå.. men

att förlora en person, som betydde så mycket för laget.. Det gjorde riktigt ont och det

i samband med allt annat fick bägaren att rinna över, vid ett par tillfällen..

Som tur är kommer jag inte ihåg precis all olycka, som drabbade mig, men jag vet att de

avlöste varandra.. Och även om det kunde tyckas som små bagateller, för vissa, kändes

det som om min värld bara blev mörkare och mörkare, för varje liten sak..

- Som när jag skulle koppla ur airbagen från förarsätet i bilen och fick reda på att ett

sådant litet ingrepp skulle kosta mellan 1500 och 1700 kronor!! Kommer ihåg att jag sa för

mig själv: "Visst bara sparka på de som redan ligger ner.." för det var precis så det kändes!

Hur som helst..

Det har nu gått snart ett år.. sedan bomben exploderade.. och det känns som om livet

börjar ljusna en aning..?! Tidigare år (dock inte så farligt mycket de senaste två..) har

jag haft min höstdeprition som en del av mina mörka perioder i mitt liv.. och det borde

vara dags för den att komma nu.. egentligen.. men faktum är att jag bara kan se ljuset

just nu..?!

Resan har inte varit lätt.. och jag vet att den inte är slut än.. men jag kan

ärligt säga som Tomas hela tiden har sagt och verkligen också känna så nu..

- Att vi båda mår bättre såhär!