"Tålamod är konsten att hoppas.."

.

.

.

.

.

"De giftigaste örterna, har ofta de vackraste blommor.."

.

.

.

   "Små grytor har också öron"

.

.

Eller som jag brukar säga:

"Även små hundar har fyra ben"

.

.

.

Veckan har börjat lida mot sitt slut..

Det är förvisso "bara" fredagsnatt nu, men med tanke på hur fort måndag till fredag har gått,

så känns det som om jag snart sitter här ensam igen.. utan mina pågar..

Innan, när jag precis hade "flyttat hemifrån".. som jag brukar säga med glimten i ögat.. så var

det ganska jobbigt att ha pojkarna.. Förstå mig rätt, jag älskar mina barn.. men det var jobbig,

då jag fortfarande hade mycket med mig själv.. och dessutom var gravid.. När sedan Jasmine

kom till världen och Tomas inte längre gjorde oss sällskap här hemma, vilket han gjorde de

första dagarna, var det ibland ett rent helvete..?!

Jag kommer ihåg, speciellt en vecka, då jag brast i telefonen under ett samtal med Tomas..

Det var en onsdag.. och jag var totalt slut i huvudet.. Tomas hade ringt mig, för att kolla

läget.. och först sa jag att allt var bra.. men efter bara några minuter bröt jag som sagt ihop.. 

och jag fick erkänna att jag inte alls hade någon kontroll över läget..

Charlie vår älskade monsterunge höll på att driva mig till vansinne och det.. tillsammans med

lilla nyfödda Jasmine.. tillsammans med dåligt samvete.. Ja, det var total kaos imellanåt..

Mestadels hade jag dåligt samvete över tidsbristen till Charlie och framförallt till Jonathan, men

också över mitt eviga tjatande och tillrättavisande.. Och det är ju faktiskt så.. att om vi själva

inte mår hundra, är det svårt för andra i ens omgivning att må hundra.. Och mår man dåligt, är

det väldigt mycket svårare att se andras behov.. och tålamodet blir en bristvara.. i alla fall var/är

det så för mig.. Det händer visserligen fortfarande, att jag får en "flipp".. men det är inte alls lika

ofta.. Det är inte heller lika intensivt som tidigare..

Jag minns att jag veckan efter jag brutit ihop, under mitt och Tomas telefonsamtal, peppade mig

själv till att försöka "klara mig" ännu lite längre, nästkommande vecka, då pojkarna åter igen kom

hem till mig.. Och det gjorde jag faktiskt.. Jag kom så långt som till lördagen.. innan jag lade min

stolthet åt sidan och ringde i förtvivlan till Tomas..

Och nu.. Ja..?! Visst har vi våra tvister, fortfarande.. här hemma.. Mest är det jag och Charlie

som råkar i luven på varandra.. men det känns på något sätt, ändå annorlunda..?! Idag känns

det mer som "vardagsgnabb".. sånt som tillhör vardagen på något sätt.. mer än att det är mitt

fel som mamma, som utsätter mina barn för separation och grejer..?! Ja.. Svårt att förklara, men

så är det i alla fall.. och slutsatsen är.. att veckorna går alldeles för fort, när man har roligt..!

Ska tilläggas att förra gången jag hade pojkarna, vecka 47, var Charlie extremt "jobbig".. och på

söndagen togs detta upp tillsammans med hans pappa.. Diskussionen slutade med att ett straff

blev fastställt.. - Ingen Tv för Charlie på en hel vecka..

(Jag och Tomas hade diskuterat detta tidigare, via telefon och kom då fram till att Charlie skulle få en

chans, han är ju trots allt bara fyra år.. och att vi skulle försöka prata med honom.. Försöka få honom att

förstå, att man inte kan behandla sin mamma hur som helst och att det är viktigt att man hjälps åt..

Och trots det, att inte mamma och pappa bor under samma tak, så har vi samma regler.. Det är inte okej,

att leva rövare hemma hos mamma, för att sedan få leva som en kung hemma hos pappa..

Men så mitt under vår gemensamma diskussion, tillsammans med Charlie, flippade Charlie, åter igen ut.. och

var direkt elak mot mig, trots att vi precis sagt "inte okej".. vilket fick Tomas att bli rasande och straffet

blev ett faktum..)

Säga vad man vill.. men bättre fd. sambo får man leta efter.. Måste bara ge Tomas en eloge för att han alltid,

ALLTID.. stöttar mig! En bättre förebild, för mina.. våra.. barn, kan jag inte begära..?! Eller va'?! Vänta nu..?! 

- Ja, jag läste själv, hur konstigt det blev..?! Den bästa förebilden hade ju så klart varit deras pappa

TILLSAMMANS med deras mamma.. i ett och samma hem.. Men samtidigt, så funkade ju inte det..?!

Men sen..?! Trots att jag och Tomas inte kunde leva ihop.. så respekterar vi varandra..!!

Vi stöttar varandra och hjälps åt.. med våra barn, som är under vårt gemensamma ansvar..!

Amen shit, va' långt och invecklat detta blev nu då..?!

Jag skulle ju egentligen bara komma fram till.. att en vecka utan Tv, hemma hos pappa.. + en massa

diskussioner om ämnet, Tomas och Charlie imellan.. gjorde susen..! För denna veckan som har gått, 

har varit en fröjd.. Det har faktiskt varit riktigt roligt att vara tillsammans med min älskade lilla monsterkille,

som för övrigt har varit mer ängel än troll under veckan som har varit.. och som snart.. är slut.. *smile*

Förvisso något äldre bilder på mitt lilla Änglatroll, men det är Charlie i allra högsta grad!

"Tala inte med en dåre, om en sten..

.. om du inte vill ha den i huvudet.."

.

.

.

Klockan är 12:30 och det är snart dags att åka och hämta världens bästa Charlie..

Men först måste jag bara sitta ner en stund och dricka en kopp kaffe.. och passar

på att blogga lite.. Det blev ju inget bloggande igår..?!

Jag har under förmiddagen, tagit mig in i min garderob.. likt ett omöjligt uppdrag, då jag

FORTFARANDE (?!) har kartonger med en massa "flyttgrejer" kvar.. Oh my God! är det enda jag

kan säga.. Skulle vilja bli av med kartongerna så fort som möjligt, men har lovat mig själv att ta

den tiden som behövs, för att få allt på "rätt" plats, istället för att bara tömma lådorna.. och

sedan ha en massa att "städa undan".. Och med tanke på hur länge kartongerna stått och gömt

sig i min garderob.. borde det kännas okej..?! Lite här och lite där.. och det fungerar bra!!

Så.. Nu sitter jag här.. på min favorit plats.. på balkongen och myser.. Insvept i en massa filtar..

(läs två) är det ganske så behagligt faktiskt.. Frisk luft och ett dämpat ljudsorl från barnen, som

leker i snön, på dagiset här nedanför.. Det snöar och vinterstämningen är hög..

Igår hängde jag upp mina fina snöflingor i vardagsrumsfönstret.. så nu är det snart jul på riktigt..

Julgransmattan plockades fram och nu är det bara julgranen som ska komma på plats och pyntas..

sedan kan jag hälsa julen välkommen! Vet inte vad det är som får mig att känna så starkt..?! Men

det händer varje år..?! Kan inte beskriva känslan.. då den är en blandning av trivsel och mys, med

vemod och nära till gråt..?! Men som sagt, den kommer varje år och det är oftast i samband med

att snön faller och/ eller julpynt ska upp..

När Jonathan föddes, för snart nio år sedan, sa jag att hans födsel kunde vara meningen till

att jag skulle se julen som en bra anledning till glädje.. men min mormor dog, bara tre månader

senare och den kommande julen.. utan min älskade mormor.. kändes långt ifrån glad!

Detta året, ser jag dock fram mot att få fira julafton.. och det måste ju ändå räknas som ett

framsteg.. då det är många år sedan jag kände så..?!

Nä.. nu måste jag klä på min lilla, sovande, pärla Jasmine.. så att vi kan åka och hämta Charlie..

Avslutar lite hastigt här.. men återkommer, när jag får tid.. Puss på er..

- Tjingeling..

"Den som alltid vet bäst, lär sig aldrig något.."

.

.

.

.

.

.