Som alltid, när jag känner mig nere.. dyster och ledsen.. saknar jag min mormor.

Jag har ända sedan hon gick bort, för snart nio år sedan, känt ett behov av att ringa henne och fråga henne om råd.. Det konstiga är att jag näst intill aldrig ringde henne, för att fråga något, under tiden som hon fortfarande levde..?! Kanske var jag inte tillräckligt "mogen" då..?

Jonathan var ju bara några månader när hon dog.. och innan dess (Jonathans födsel) hade jag kanske inte så mycket gemensamt med min mormor..? Nu så här nio år.. och tre barn senare, kan det kännas mer befogat liksom..?!

Jag skulle vilja fråga henne hur man gör..?!

Min mormor var en järnlady.. en riktig Lady..!! Men oavsett hur lite känslor hon

än visade, så måste hon ju ha känt dem?! De måste ju ha funnits där.. under ytan..?!

- Känner bara just nu, att den där jä*la ytan håller på att krackelera på mig.. Och jag skulle vilja fråga henne hur man gör, för att hålla den hel.. Skulle vilja veta om hon någonsin kände som jag..

Jag är ingen Lady.. Jag har inte hennes glamorösa stil och jag håller definitivt inte hennes "klass".. utan ser mig själv, mer som "trailertrash" i hennes jämförelse.. Med ett sprucket förhållande, tre ungar, hyreslägenhet och ett skitigt fabriksjobb..?! (Är dock tacksam över att jag har mitt jobb.. som jag faktiskt trivs på) Men jag vill nog ändå tro att jag har lite av min älskade mormors "hårda" och "tuffa" utsida..?!

Fast just nu.. är jag inte så speciellt tuff.. och jag känner mig långt ifrån "hård"..!!

Allt jag varit med om.. Allt jag har stått ut med.. Allt jag har "överlevt".. och allt jag har "svalt" pga. att inte trilla ner under isen och fastna där.. Mestadels, har det ju varit för ungarnas skull, men även för mig egen.. Och nu så här i efterhand, kan det kännas som ett spel.. Ett spel, som jag börjar tröttna på att spela..?!

- När vet man att man inte vill vara med längre..?! När är man helt säker på att man vill ge upp och bara dra sig ur.. oavsett vad spelreglerna säger..?! Jag är så trött på allt "fuskande" runt omkring mig.. och jag pallar snart inte att lådsas längre.. De jä*la spelreglerna bryts ju hela tiden.. och jag är fullt medveten om det, men jag väljer, som sagt, för mina barns och min egen skull.. att inte se det.. att inte göra något väsen av det..?! och det tär på mitt inre..

I tankarna på min mormor.. kommer jag sedan in på tidigare frågor..

Minns hur jag satt på balkongen en kväll, för några år sedan.. och min stora fråga då, till moromor, var: "Hur gör man för att hålla kärleken vid liv?" Hur lyckas man att hålla ihop.. och fortfarande älska den man "valt" till sin livs partner..?! År ut och år in.. med samma berg-och-dal bana, genom livets och förhållandets alla prövningar..?!

- Jag fick aldrig något svar på den frågan.. och det vet vi ju hur det gick med det.. min sk. stora kärlek..?! Hoppas bara det inte slutar lika illa, med mitt yttre.. eftersom jag aldrig kommer att få svar på den frågan heller..?!

Här är en "bild" på en fantastisk historia, som jag råkade snubbla över, på facebook..

- En historia, som fick ögonen att fyllas av tårar..

Kanske är det inte "spelet" jag spelar.. som får mig att känna mig nere..?!

Kanske är det bristen på den sanna kärleken, som gör mig så nedstämd..?!

Oavsett vilket, så vill jag ändå säga att jag glädjs åt de som faktiskt har, funnit den

äkta kärleken.. och som får/kan spela livet stora spel, med ömsesidiga regler.. och utan fusk..!!

 

Anna

13 februari 2013 08:10

Fråga dig själv, varför det betyder så mycket för dig att ha denna yta. Vad gör det om den krackelerar ibland? Vad är det som är så hemskt? Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända? Lita på dig själv att du reder det ändå.

Jenny-Blue

14 februari 2013 10:16

Du har fullständigt rätt i det du skriver..
Jag har alltid, så länge jag kan minnas.. burit på det där med "min yta". Jag gillar det faktum att jag anses vara en tjej med skinn på näsan, som man säger.. och kanske är det pga det som jag blir lite kluven, när jag känner mig svag..? Under min seperation, för snart ett år sedan, fick jag för första gången erfara att det var "okej" att be om hjälp.. Mer för mig själv, än för min omgivning..?! Då det är jag som ställer kravet på att vara "tuff".. och inte de som finns i min närhet. Det kändes faktiskt riktigt skönt att kunna stäcka ut en hand.. och någon tog den!
- Så egentligen vet jag.. att det du skriver är sant.. Men just när jag skrev detta inlägg, så hade jag trillat tillbaka i de gamla fotspåren.. och tankarna och känslorna flödade fritt.

- Tack för att du tog dig tiden, att skriva dessa påminnande rader! För oavsett om man vet eller inte.. så känns det skönt att höra från andra, vad som borde göras!

 

Anna

13 februari 2013 08:24

Det där med spel känner jag igen som en varningssignal att det är dags att ta tag i mitt eget mående. När jag har mått som sämst, har jag upplevt att hela livet är ett skådespel. Jag har upplevt att livet är en bluff. Att även jag var en bluff. Och jag väntade på att allt skulle avslöjas. Jag upplevde att jag var inuti en bubbla. Eller som att jag stod på utsidan av ett skyltfönster. Tittandes in. In på detta skådespel. Även om jag delvis har en cynisk humor, är att vara så cynisk, inte sunt för någon. Inte en längre tid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...