Det fanns en tid, då jag inte förstod..

Jag kunde inte för mitt liv, ens sätta mig in i situationen, där man ställs inför ödet.. där hela ens liv rasar samman.. Att bli lämnad, till kännes övergiven, av den man älskar mest på hela jorden..?! Att vara mamma varannan vecka och "partypingla" -sökandes efter en ny livspartner, varannan vecka..?! Nej, det fanns inte på kartan..!! Trots många vänners erfarenheter, runt omkring mig, genom åren, kunde jag inte riktigt förstå! Jag hade ALDRIG kunnat leva så!! Att inte ha mina barn hos mig varje dag..?! ALDRIG!! Varannan jul med barnen, varannat nyår utan..?! Påsk, midsommar, födelsedagar.. osv. osv.. Nej ALDRIG!!

Inte för att jag dömde någon i min närhet/ i deras frånvaro, för att de kunde leva så.. Jag fattade ju att det inte fanns så mycket för dem att välja på.. Men jag tyckte att det var så fruktansvärt hemskt, att tankarna runt omkring det bara stannade..

Men så kom dagen.. Den där kvällen.. i soffan.. då samma öde skulle drabba mig..?!

Det absolut första som ploppade upp i mitt huvud.. och det låter kanske lite tokigt..?! Eller nej, det låter helt galet..!! Men den allra första tanken som slog mig, efter att jag hade insett fakta, var: "Hur fasiken fungerar ComHem?!" *ha ha ha* Jag kan skratta åt det nu, men just då, just i den sekunden var det mitt absolut största problem.. *ha ha ha* ?!

Det var först två, tre veckor senare.. som jag blev införstådd i att jag inte skulle ha mina barn hos mig alltid.. och åter igen rasade min värld.. (Jag och Tomas kom överens om att vi skulle separera, men vi bodde ihop ytterligare i cirkus sex månader innan jag flyttade "hemifrån"..) Jag vet i ärlighetens namn, inte hur jag hade tänkt med barnen ifrån början..?! Men jag minns att jag blev näst intill chockad, när Tomas tog upp ämnet och föreslog att vi skulle ha barnen en vecka var.. Jag hade i min lilla fantasi, målat upp en bild av att Tomas behövde en paus.. (kalla det förnekelse, om du vill) och att han kanske skulle vilja ha barnen lite då och då, när han orkade..?! Inte att han skulle ta dem ifrån mig varannan vecka!

Detta var i november 2011.. alltså lite mer än, för två år sedan.. och jag kan nu, 

med stolthet, berätta att jag faktiskt sedan ett tag tillbaka, äntligen förstår..!!

Det är ingenting man önskar ens sin värsta fiende.. men det händer hela tiden.. Relationer knakar, förhållanden spricker.. Människor separerar/ skiljer sig, hela tiden.. Vissa kämpar längre än andra..?! Somliga ger upp direkt..?! Men det spelar egentligen ingen roll.. inte när man förstår! *smile*

.

.

.

.

- Fortsättning följer..