Har inte så mycket att skriva om.. men kan nämna att jag fått sova i tolv timmar, vilket var precis så skönt som det låter.. Och att jag och familjen har varit hemma hos finast svärmor idag och fått gott i magen.. Mycket mer än så har jag faktiskt inte gjort idag.. Imorgon ska jag göra desto mer, då det blir jobb för hela slanten..

Men ja.. nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva en massa.. Skulle ju lägga upp lite nya bilder i sidomenyn.. och ska jag hinna det, så får jag nog göra det direkt..

Hoppas att ni får en skön Kristi himmelfärdshelg!

- Natti Natti..!!

.. men det är inte alla som besitter förmågan.. och det blir som det blir..?! Ledsamt för den som ser och förstår.. kan och försöker.. Men det är väl som man säger.. "Det man inte vet, mår man inte dåligt av".. och då kan det ju kvitta, för den som inte kan.. eller vill..?!

Vi är alla olika.. och det är ju bra, tycker jag.. Men kanske är det lättare för mig att gilla en person trots deras fel och brister, då jag har förmågan att se helheten i en person. Ibland blir jag ledsen för att inte fler är som jag, då de skulle förstå mig bättre..?! Men eftersom jag är som jag är.. och vet detta om mig själv.. och andra.. får jag helt enkelt ge det jag har, till de som verkligen försöker, vill och kan, istället för att gå och vara ledsen för de som inte vill ha mitt udda jag (med allt vad det innebär) i sitt liv..

Allt har två sidor.. Jag kan se båda..

Tandläkarbesöket, med mina två pojkar, i morse.. blev en sådan där "underbar-mamma-upplevelse", då jag fick se en glimt av det där som alla andra pratar om.. Hur fina mina barn verkligen är..

- Missförstå mig rätt.. Jag VET att mina barn är fantastiska.. det är ju jag och deras pappa som uppfostrat/uppfostrar dem.. men som deras mamma ser jag mer av just uppfostringsbiten.. (tjat och gnat och trots..) än själva resultatet av det.. i alla fall än så länge..?!

Hur som helst. Vi sitter där i väntrummet. Jonathan sitter och spelar på sin telefon och Charlie står sidan om och tittar på. Jag sitter mittemot. Så kommer det in en mormor/farmor med sitt lilla barnbarn. De sätter sig på stolarna bredvid Jonathan, varav det lilla barnbarnet på ca fem år, sätter sig på stolen intill Jonathan. Efter en stund kommer det in en lite äldre man med två pojkar, som Jonathan och Charlie, kanske något yngre..?! De ställer sig till en början, alla tre, precis innanför dörren då det är fullt i väntrummet, men efter en stund blir de två pojkarna intresserade av Jonathans mobilspel och drar sig sakta mot honom. Tillslut står de båda två bakom, på vars en sida, kikandes över Jonathans axlar. Och pojken, som kom med sin mormor/farmor, som satt på stolen sidan om.. faller också för frestelsen och lutar sig även han, mot Jonathan för att kunna se vad som händer på den lilla skärmen..

Det är näst intill knäpptyst i väntrummet, trots att det är fullt av väntande patienter. Det är bara Jonathan och Charlies röster som hörs, då de kommenterar det som händer i spelet. (Ganska imponerande, att det var så tyst och stilla, med tanke på att det faktiskt fanns fem stycken barn i rummet.. Pojkar dessutom..?!)

Dörren in till mottagningen öppnas och en sköterska ropar upp ett namn. Då reser sig en aningen, ganska så stor kille.. sig upp. Han verkade stressad.. med all rätt, då allt verkade vara ca 20 minuter efter planeringen.. För att kunna ta sig in till mottagningen, måste den stora, stressade mannen passera mellan mig och Jonathan, vilket han också gör.. men snubbla till och råkar trampar Jonathan på tårna. Jag ser bara att han snubblar till, så när Jonathan börjar skratta, efter det att mannen gått in tillsammans med sköterskan, blir jag lite så..?! "Man skrattar inte åt människor.." (och helst inte när det finns minst tio stycken vittnen sittandes runt omkring..) Men så sa Jonathan plötsligt:
- Han trampade mig på tårna mamma.. Aj. Alltså.. han trampade på mina tår..?!

*Klart som tusan att det måste ha gjort ont..?! Mannen i fråga var ju faktiskt ganska så jättestor..*

I samma stund som Jonathan sagt detta.. och jag fattade att det alltså inte var på grund av mannens utseende, eller hans snubblande, som fick Jonathan att skratta.. började Charlie skratta hysteriskt..?!! (Och här kommer beviset på att jag och Tomas lyckats med vår uppfostran..) Charlie nästan gråter, så mycket han skrattar.. och så säger han, högt och tydligt:
- Trampade han dig på tårna UTAN ATT SÄGA NÅGOT..?!

Detta fick alla vuxna, i rummet, att le.. *Man säger ju faktiskt förlåt, om man råkar göra någon illa.. så vår lilla, förståndiga femåring hade ju helt rätt!* Och så underbart att se hans reaktion, (-skrattretande) att denna person inte visste det..

- - - - - -

Jag blev så oerhört stolt! Vilket båda pojkarna fick höra, när vi stod i hissen, på väg ner, efter det att undersökningarna var klara och vi var på väg mot dagis och skola igen.. Jag fullständigt öste beröm över dem båda, på vägen tillbaka över parkeringen.. och stunden tillsammans i bilen, genom stan.. med bra musik på radion, solglimtar i ansiktet, sång och sittandes dansrörelser, blev det den perfekta avslutningen på en trevlig, något udda, morgon tillsammans..

Mina fina pojkar!!!