Det finns stunder i livet.. perioder som vi går igenom, som får oss att "växa" som människa.. Somliga drabbas hårdare än andra..?! Vissa hanterar det kanske bättre..?! Alla är vi olika, men oavsett, så händer det.. förr eller senare..?!

Jag kan inte påstå att jag har varit hårt drabbad i mitt liv.. Hade en väldigt trygg och kärleksfull uppväxt.. Några större tonårtproblem hade jag inte heller, mer än de fullt normala kärleksbekymmer vi alla drabbas av..?!

Jag minns inte hur gammal jag var när mina farföräldrar dog.. Men jag minns att jag var gammal nog till att få lov att vara med på begravningarna.. Jag minns alla släktingar utanför och i kyrkan.. och att alla var ledsna, men jag har inget minne av att jag själv kunde känna någon sorg.. Det var inte förrän jag var 26 år och nybliven mamma till Jonathan (då tre månader gammal) som jag fick känna sorg "på riktigt", då min älskade mormor gick bort, efter en tids sjukdom..

När min älskade morfar dog, några år senare, var det samma sorg, men samtidigt någon konstig känsla av ett dämpat lugn..?! Han hade varit sjuk ett tag, men han hade klarat mormors begravning, kommit på fötter igen och lärt sig att leva vidare.. Så det kändes aldrig som om han bara gav upp, när det oundvikliga drabbade honom..?! Han var liksom mer redo, på något konstigt vis..?!

Vi lever alla olika liv.. Alla är vi olika personligheter.. med olika behov.. Vi har olika sätt att se på saker och ting..
Vi hanterar saker och ting olika.. Men faktum är att samma saker drabbar oss alla.. mer eller mindre, menar jag då.. Bortsett från krig och svält, som enligt mig borde vara helt utrotat såhär 2014..?! Jag tänker på saker som att vi har barnen på dagis, eller i någon annan form av barnomsorg.. Jag tänker på att vi alla måste jobba.. betala räkningarna.. uppfostra våra barn.. Vissa gifter sig.. andra skilja sig.. Ja, sådana saker.. Saker som händer i ens liv.. Ibland händer det en själv, ibland en närstående.. Ibland får vi bara höra eller läsa om det.. Men det händer.. Och det händer hela tiden!

Idag, när jag kom till dagis för att hämta mina små, möttes jag av en av pedagogerna i hallen..
Jag kände nästan direkt att det var något som var fel, men det tog ett tag innan jag kunde förstå vad det var, som hon nyss hade berättat..?! Samma underbara, milda, pedagog, som bjöd mig på kaffe igår morse, hade dött plötsligt i sitt hem i morse..?! Pedagogen som gav mig det fruktansvärde beskedet, berättade också att de hade varit krishantering för pedagogerna, under dagen.. och att alla föräldrar blivit, eller skulle bli informerade, innan dagens slut.. Barnen får beskedet först imorgon.. om inte föräldrarna väljer att berätta det för dem under kvällen..

Tusen tankar snurrade runt i mitt huvud.. Hur kommer vår älskade lilla Charlie ta detta..?! Hon var ju lite av en favorit för honom..?! Hur ska jag göra som förälder..?! Hur kan jag tänka på Charlie.. Hennes egna barn då..?! Alla de andra barnen på dagis..?! Och alla pedagoger som ska ta itu med detta, samtidigt som sin egen sorg..?! Vad kan jag göra..?! Kan jag göra något över huvudtaget..?! Jag fick en kopp kaffe av henne igår..!! Vad är det du säger..?! Finns hon inte mer..?!

Jag berättade den hemska nyheten för Tomas, nu ikväll.. och han, precis som jag, blev chockad..
Så overkligt.. Så orättvist..!! Och det är som Tomas tänkte, men som jag hann före med att få ut i ord:
- Man skulle vilja gå rätt ner på dagis, krama om alla pedagogerna och säga hur mycket de betyder för en! För det är ju faktiskt så, att våra pedagoger träffar våra barn mer än vad vi själva gör, under en period i livet.. Och i vårt fall har vi de absolut bästa pedagogerna som finns.. "Charlie favorit", var en av dessa fantastiska människor.. som dag in och dag ut, i fyra år, har hjälpt vår yngsta son med blöjbyten, pott- och toalett-träning.. Att dela maten, tvätta kladdiga händer, knyta skorna, knäppa jackan.. Hon har tröstat, busat, myst.. Spelat spel, lekt lekar, ritat, läst sagor.. Hon har uppmuntrat, rättat, bekräftat, stärkt, engagerat sig i.. och älskat vår son.. I fyra, av hans snart sexåriga liv, har hon varit vid hans sida, mer än vad jag har varit.. och nu är hon bara borta..?!

Jag gråter för min son skull.. och han vet inte ens om det ännu.. Och det vrider sig i magen, när jag tänker på att jag ska lämna honom på dagis imorgon, som om ingenting hänt.. trots vetskapen om beskedet som ska berättas, för barnen under dagen..
Jag gråter för hennes barns skull.. för hennes familjs skull.. för pedagogernas och alla de andra barnens skull.. Jag bara gråter och jag tycks inte kunna sluta.. Är orolig för hur Charlie kommer att reagera imorgon.. Hade det varit Jonathan hade jag inte varit lika orolig. Hade förmodligen berättat det själv, då jag kan prata med Jonathan på ett helt annat sätt.. Charlie är mer sluten.. Känslomässigt inåtvänd.. Mer fysiskt agerande utåt.. Jag klarar helt enkelt inte av att berätta det själv.. Anser, då jag känner fullt förtroende för pedagogerna på dagis, att det nog är bäst att gå via "utbildning och krishantering".. och låta honom få beskedet tillsammans med de andra, imorgon.. under kontrollerade former.. snarare än att jag ska köra "känslosnack" här hemma..?!

Helst av allt (bortsett från att ha henne tillbaka i livet) skulle jag bara vilja hålla Charlie hemma.. i all evighet, så att han slapp att få reda på detta överhuvudtaget.. Men det går ju inte.. För hur gärna vi än vill, kan vi föräldrar inte skydda våra barn från det oundvikliga..

Med stor sorg i hjärtat, går tankarna till hennes familj, framför allt hennes barn.. Det är först och främst dem det handlar om.. Jag väljer i detta inlägg, att skriva om min egen sorg och sorgen som kommer drabba min son.. Men det är ingenting emot vad de känner.. Jag kan inte ens tänka mig.. Helt ofattbart.. Jag kan bara hylla henne.. genom att berätta vilken underbart fin människa hon var.. *önskar att jag kunde berätta det för henne också, men det är som Tomas säger.. "lätt att vara efterklok"..*

Så du.. var du än befinner dig i livet just nu.. vilken period, du än genomgår.. Stanna upp i två sekunder.. Reflektera över människorna i din omgivning/närhet.. Och berätta hur mycket de betyder..!! Imorgon kan det vara försent..