Middagen är avklarad.. (Disken däremot, lämnade jag till imorgon..) Jasmine har badat.. och precis efter det att Tomas lämnade.. (vilket han gjorde mitt i badandet..) så tog jag chansen att klippa topparna på Jasmine.. Och ja.. Det blev helt okej!!
Jag är ju van vid att snagga pojkarna med trimmern, men det hade nog inte varit lika poppis om jag rockade loss med trimmern på Jasmine's långa, blonda hår..?! *smile*

Nåväl.. Barnen sitter just nu samlade i tv-soffan och tittar på film, på Disney kanalen.. som snart är slut..

Sen är det tänderna och läggdags, för imorgon är det måndag.. och allt blir som vanligt igen, efter jullov och härlig vila..

Själv har jag faktiskt hällt upp ett glas rött, som alldeles strax ska avnjutas.. Och jag myser i tanke och känsla, av att ha mina barn hemma igen!!

Skön fortsatt söndagkväll mina vänner! Vi ses!

God kväll i stugan.. Om stugan står kvar det vill säga..?!
För det var ju ett himmelens blåsande ute..!!

Började faktiskt blogga, mycket tidigare idag.. men eftersom barnen sprang runt benen och koncentrationsförmågan därav inte var på topp.. tog jag en paus. Lite senare fick Charlie spela på plattan.. och när jag skulle återgå till mitt halvskrivna inlägg, hade Charlie lyckats radera det jag redan hade skrivit och jag tappade inspirationen.. *suck*

Det handlade om barnen.. det jag hade skrivit.. Mina egna barn alltså.. Saknaden och längtan efter dem, under den gångna veckan.. Jag tänker inte ens försöka skriva om det igen, eftersom "nuet" är borta så som känslan jag hade när jag kom hem till Tomas tidigare idag och började skriva.. Men jag ger er bilden som jag satte ihop.. så får ni i alla fall en hint om mitt raderade inlägg..

- Ett kollage av bilder på Jasmine, som somnade sittandes tätt intill mig i soffan, där vi satt och "farmade" tillsammans, på plattan..

Jonathan och Charlie var väl glada över att få träffa mamma igen, men "Mina Jasmine" hade nog saknat mig aningen mer.. Kanske för att hon inte är lika van (?!) som pojkarna, i det här med att inte ha sin mamma närvarande hela tiden..?! För från stunden då jag kom hem till Tomas, i stort sett fram tills det att hon gick och lade sig, höll hon sig intill mig hela tiden.. *kärlek*

Jaja.. Det är lördag, drygt en timme till.. innan klockan slår över till söndag.. Sista dagen innan ny vecka.. som innebär MIN vecka tillsammans med barnen.. Jippi..!!

Ni ska veta att det känns underbart att äntligen kunna få känna en sådan glädje igen, då jag under min depression tyvärr såg dessa veckor mer som en "tyngd" än lättande glädje.. Något som man helst inte vill erkänna, speciellt inte som förälder, men som faktiskt är sant.. Inte för att kärleken har varit mindre, på något sätt alls.. men för att jag har haft det nog så svårt att ta hand om mig själv under denna tid.. och för att, som alla förstår, hoppas jag.. tre barn kräver sitt.. Sen å andra sidan var det egentligen inte barnen i sig som var det jobbiga.. Det var alla tider som skulle passas, som sabbade min funktion i tillvaron.. Stressen har en galen kraft, när den väl tar över.. och allt som en gång var du, är som bortblåst..?!

Bara en sådan sak som att ta ett enkelt beslut..?! Att ta ställning, bestämma och svara på en enkel fråga.. "Vad ska vi ha till middag idag?" kunde få mig att tappa allt.. och jag kunde bli totalt blank och bara stanna, sluta fungera.. stint stirrandes ut i tomma intet..?! Eller som när minnet svek mig.. HELA TIDEN?! Jag kunde stå och lyssna på någon/ något.. och två sekunder senare, inte ha en aning om vad jag precis hade hört..?! Än mindre kunde jag komma ihåg sånt som till exempel vantar till mina barn.. Som på grund av mitt bristande minne fick låna vantar, eller i värsta fall, frysa om händerna..?!
- Inget att rekommendera, varken för, som eller till en trebarns-mamma.. (Eller för någon annan levande själ heller, för den delen..) *Usch* Alla dessa små, eller ibland större missar, fick mig att känna mig som en ännu sämre människa och som en fruktansvärt dålig mamma..

Galet dock att det inte är mer än typ en månad sedan, som hela mitt inre kunde frysa till is på detta fruktansvärda vis, vid allra minsta motgång..?! För idag när jag mår så bra som jag gör, känns det nästan som om allt bara var en hemsk mardröm, som jag nu har vaknat upp ifrån.. Men jag har gjort resan! Det tog cirkus ett halvår innan jag började känna att mitt inre väsen började opponera sig.. Det tog ytterligare tre månader innan jag förstod att jag nog var tvungen till att göra något åt det.. vilket tog nästan en månad till, innan jag fick min sjukskrivning..

En månad sjukskrivning.. (En välbehövlig paus..) i kombination med antidepressiv medicin och samtalsterapi.. En massa, massa hjälp med barnen från Tomas.. och ett nytt jobb.. och sen var det klart..?! *hahaha* Det låter ju nästan som om jag hittar på, men det tog nog inte mer än två månader, från det att jag fick läkarens diagnos "Depression" till att komma på fötter igen..?! Jag vill hylla nätverket runt omkring mig, men jag är fullt medveten om att det mesta och största kommit från mig själv..!!
- För utan min egen drivkraft och egentliga vilja, hade det tagit mycket längre tid!
Jag går inte ens på mina antidepressiva längre..?! Om jag nu får skryta lite om mig själv..?! Och det får jag ju såklart, eftersom det är min "freaking" blogg.. *smile*

Hej hopp, vad jag spårade ur "barnakärlek".. som jag började inlägget med..?!
Rakt ut ur spår.. och rakt in på depression..?! Men ja, det är ju så jag fungerar..?!
Och det är så min blogg fungerar.. Jag tänker.. Jag skriver.. Tankarna runt allt annat slutar inte, bara för att jag skriver om något specifikt.. utan de flyter på under tiden som jag skriver.. och liksom rinner ut i fingrarna och skapar dessa sidospår..?! Eller nått..?! *hahahaha*

Jaja.. Nej men jo.. Vad?!
Klockan är nu kvart över söndag.. och detta betyder att jag har suttit här och bloggat i över en timme..?! Ett litet inlägg (?!) som kompensation för det tidigare raderade inlägg om kärlek, längtan och saknad gällande mina underbara tre.. som blev mer som en roman, än en snabbis..?! (Hoppas ni inte hade bråttom, när ni satte er ner, för att läsa här lite snabbt..?!!)

- Man vet aldrig vad som händer..!! Man kan planera sig gråhårig, men vad hjälper det..?! Våga vara oberedd.. införstådd med att det som sker, det sker.. Och att det är absolut helt fantastiskt underbart om man bara tillåter sig själv att njuta av livet.. Våga vara..! Kasta dig handlöst ut i det oplanerade, outräknade.. Tillåt dig att misslyckas, då detta egentligen är blivande kunskap, även kallat livserfarenhet.

Tack för att du finns!
Kärlek & Ärtor! Pussar & Karma!