Är nu, efter en större ansträngning, äntligen färdig med påskäggen i skogen.. Det var inte lika enkelt, som jag hade tänkt mig.. Det krävdes aningen mer.. och tog avsevärt mycket längre tid än vad jag trodde att det skulle göra.. men som sagt, nu är jag färdig! Och det bubblar i kroppen, av förväntning, inför senare.. då det blir dags för barnen att leta upp dem.. Ett barndomsminne, från min tid som liten.. (ett kärt sådant).. har återuppstått och jag känner spänningen, även om jag, idag som förälder, är den som har gömt de godisfyllda påskäggen.

Nåväl.. Min familj är på väg hit och kommer inom en timme.. och traditionen med att måla ägg och äta Jansson lever vidare ännu ett år..
- Tack mamma, för detta!!

Nu måste jag gå och göra mig iordning inför "festen" så nu har jag inte tid att sitta här i solen och skriva längre..

- Må gott.. Vi ses!
Puss & Kram

Just nu, i skrivande stund, sitter jag på trätrappan, utanför mammas uterum och fullständigt njuter.. Med solen i ögonen, fågelkvitter och en kopp kaffe vid min sida,andas jag ut.. Det blåser en aning, men inget störande, eftersom allting annat är så behagligt..

Jag har nästan precis ätit frukost, tillsammans med mamma.. Efter att ha suttit vid köksbordet, med näsan i tidningen, diskuterandes rubrikerna med mamma, tittade jag upp och fick syn på det här..

Bella har hittat en plats i köket.. och det såg så underbart, skönt ut..

Det går inte att beskriva för den som inte förstår, men denna bilden fick mig att känna anledningen till varför jag så innerst inne, önskar mig ett eget litet hus.. Harmonin som det ger, att känna rummet fyllas av harmoni.. Den oerhörda glädjen, som sprider sig i kroppen, när jag kan släppa ut hunden i trädgården och få ta del av friheten i hela hennes lilla, lurviga kropp, där hon kan gå och strosa i sin egen takt utan att jag manar på att vi måste skynda oss hit, eller dit..

Drömmen om mitt hus lever och drivkraften känns starkare än vad den har gjort på länge.. (Ett tag var det så illa att jag nästan till och med gav upp.. men så är inte fallet längre..)

Hörde för ett tag sedan, vet inte om det var i en film, eller var det var, men orden som sades, berättade om det oundvikliga.. "Om man vaknar varje morgon, med en känsla som skriker i hela ens kropp, om något man känner att man behöver, så är det något som man verkligen behöver.." Allt ifrån att lämna sin partner, till att resa ut och se världen, till att bo i hus..

I femton år, dagligen.. har jag känt längtan efter "mitt hus".. I femton år, har det skrikit i hela mig, att jag är på fel plats.. Det började som en oskyldig dröm.. En dröm som senare blev en längtan.. En fruktansvärd längtan, efter utrymme till harmoni och frihet.. En längtan som jag idag blev påtagligt påmind om, när jag såg min lilla lurveltuss till hund, ligga på köksgolvet och njuta i solen..

Jag är en människa, person, som lever efter mitt hjärta.. Jag kan inte leva på något annat sätt.. Jag vet inte hur.. Så jag kommer att fortsätta att längta och drömma.. men med hopp.. För jag VET att jag kommer att finna min plats. MIN plats för harmoni och frihet!

Nu ska jag ta en promenad med hunden, i sällskap av mamma, i skogen.. Och även om det inte är min alldeles egen plats, så tänker jag njuta av varenda sekund..