Nu i slutet av maj.. är det tre år sedan som jag flyttade ifrån min trygghetszon, min gemensamma bostad med Tomas.. och flyttade in i en kal lägenhet, utan några som helst egna minnen.. varken på eller i väggarna.. Jag flyttade in för att bo alldeles ensam.. (Bortsett räknat från ungarna varannan vecka.) ..vilket kändes helt absurt, med tanke på att jag bott sambo de tolv senaste åren.. Och i tanke på att jag dessutom var trettiofyra år, var jag övertygad om att allt hopp inför att finna kärleken igen.. (för en bitch med attityd, som jag) ..var helt utom räckhåll..

Jag var tvåbarnsmamma, höggravid och singel.. och lådorna från mitt tidigare liv, stod travade i högar överallt.. Känslorna som pulserade i min kropp.. lurade mig dagligen, med att få mig att tro att jag skulle dö.. Jag var sårad och ensam, kände mig övergiven och utstött.. När jag tittade mig i spegeln, oftast söndergråten i ansiktet, möttes jag av en fisblek, tjock och ful människa, med risigt hår och tom blick.. En vilt främmande kvinna.. som jag inte visste vem hon var..

Jag hade ont.. Inte bara pga. att jag var gravid i sjunde månaden, men för att mitt hjärta hade brustit.. Jag vantrivdes på jobb.. Jag längtade "hem" till min trygghetszon.. Jag var rädd och osäker.. och kände mig så fruktansvärt ensam i min nya bostad.. och varje dag kändes som en kamp på liv och död, för att överleva.. (Jag tror att jag grät minst tio liter tårar, under det första halvåret..?!)

Men allt var inte en pina..!
Under det första året, från det att jag flyttade "hemifrån".. fick jag bevis på de fåtalet äkta vänner, personer, som faktiskt fanns i min närhet.. En del människor, valde, som jag ser det, att avvika från min sida.. och även om det smärtade, så kändes det som en välsignelse, att få bevis på de som faktiskt höll sig kvar.. De mest betydelsefulla.. av allt och alla.. var och är.. alla de människor som förvånade mig med sitt lojala stöd och sin kontinuerliga uppbackning.. En del "otippade" vänner sedan tidigare, men även en del nya vänner, som jag vann under den (än så länge..?!) svåraste perioden i mitt liv..

- Tack älskade ni! Jag vet inte om ni kan förstå hur evigt tacksam jag är och alltid kommer att vara, för att ni stod så säkert vid min sida..?! Ni har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, ska ni veta!!

Men nu har det som sagt, snart gått tre år.. sedan steget togs.. Ut genom en dörr.. och in genom en annan.. Helt galet, hur man som människa kan anpassa sig, efter vad livet ger..?! Idag är väggarna i min, då kala lägenhet, fulla av minnen.. allt ifrån inramade fotografier till färgglada teckningar, som barnen har gjort under åren som har gått.. Och idag älskar jag att komma hem..!!

Allt detta slog mig härom kvällen, då jag kom ut ur garaget.. Klockan var nästan 22 och det hade hunnit bli mörkt ute.. Bella var med mig och vi stannade till vid den vanliga "måste-markera-att-vi-är-hemma-busken." Så stod vi där, hunden och jag, alldeles ensamma eftersom det var vanlig vardag.. och det var då det slog mig:
- Så tyst och stilla, mörkt och ensamt.. men inte ett spår av oro fanns i min kropp.. Alltså väldigt långt ifrån de känslor jag hade som nyinflyttad, då jag såg tänkbara faror i allt som fanns i min då främmande omgivning.. Allt ifrån skrymslen mellan kärlen i sopsorteringen till buskage och oupplysta gräsmattor..

Känslan jag fick när jag stod där och väntade på att hunden skulle bli färdig, med sin rutinmässiga hälsning, noterades som den totala motsatsen.. Istället för oro och stress för att komma in i säkerheten bakom min låsta ytterdörr, var det som ett behagligt lugn, som spred en ovanligt skön känsla av att äntligen vara hemma igen.. Och det trots att jag ännu bara precis hade kommit ut från garaget och ändå hade en bit kvar att gå, innan jag kom bort till porten och min trappuppgång..

(Bilden är tagen i samband med att inlägget skrevs.. 6/5-2015)