Det är onsdag och jag sitter här, i skrivande stund, rakt under solen på en trädgårdsbänk i Gnesta.. och njuter av tystnaden.. Då och då passerar det tåg, en bit bort, strax utanför tomtgränsen.. men det är ingenting som stör, då bruset från trädkronorna, som vajar i vinden, fyller själen med lugn..

- Min nuvarande utsikt, åt höger..

Snart står frukosten på bordet.. (?!) Ja, du läste rätt! *smile* Firade min kusins student igår, därav att jag inte är hemma i vardagen.. och eftersom det blev sent i säng, blir det automatiskt ett senare frukostbord..
- Så enkelt är det!

- Min nuvarande utsikt rakt fram.. Med trädet, källan till "trädbruset" jag nämnde tidigare..

Tänker på de där hemma.. Familjen, arbetskamraterna på jobb.. och samvetet säger att jag borde vara där i stället för här.. samtidigt som tanken trotsar och hjärtat instämmer, med att detta är jag värd..!
En typisk "kvinnogrej" vill jag tro.. att få dåligt samvete för att jag har det så fantastiskt bra, när jag vet hur de andra, som jag "lämnat i sticket" får kämpa vidare, med saker som egentligen, vanligtvis är mina strider att ta hand om..?!

Nåväl.. Nu är frukosten serverad och jag tar en paus ifrån solen..