Vilken dag alltså..?! *suck*
En utmaning från tidig förmiddag, till sen eftermiddag.. "Röran" i mitt huvud, kombinerat med ett klumpigt hanterande av kroppen, har bjudit på både en halv kanna utspillt vatten på golvet, till tappande av en hel dröse tallrikar ner i diskmaskinen, till synfel där jag missat saker mTtitt framför mig, till glömska.. osv..?!
- Så ni må tro att mina inte demoner har levt loppan idag.. *suck*

Tack vare min erfarenhet dock, lyckades jag bryta demonernas inövade segerdans innan stressen tog över.. Och tårarna som kom smygande bakom ögonen, drog sig snabbt tillbaka.

Tro nu inte att detta är något bestående.. Och att jag mår trist på jobb.. För så är verkligen inte fallet!!

- Jag fullständigt ÄLSKAR mitt jobb!! Ibland är det bara så, att man har en "dålig dag".. och enligt mig, i det stora hela, behöver man faktiskt sådana också. För hur ska man annars kunna uppskatta de dagar som är bra, om man inte har de dåliga att jämföra med..?!

För dig som kanske inte vet, så har jag varit på botten och brottats med mina inre demoner, som jag har valt att kalla röran av mina känslor och tankar, prestationsångest, mental ensamhet, självanalyser, mm, osv, osv, för..

Det är tre år sedan ungefär, som mitt liv rasade samman och det tog mig hårt. Men tack vare min starka överlevnadsinstinkt, envishet och mina okrossbara drömmar, tog jag mig tillbaka relativt snabbt.. (med hjälp av en psykolog..)

Allt som var innan förändrades..
Jag flyttade. Födde Jasmine. Och jag bytte jobb. Och i takt med att jag hittade tillbaka till mig själv blev livet lättare och lättare..

När man talar om mental sjukdom, vilken man gör alldeles för sällan.. (enligt mig) så är det som en egen inre resa man måste klara av.. Först och främst måste man inse att man inte mår bra. Sen måste man ta tag i sig själv och se till att skaffa hjälp. Och när man är mitt inne i det, när människor, nära som avlägsna, hör och ser vad man går igenom så får man oftast stor respons. (I alla fall var det så för mig.) Det hejas och jublas och man blir förstådd på något vis..?! Men sen kommer dagen då "faran" är över. Man börjar må bättre och människor runt omkring glömmer snart bort allt som de hört och sett..?! (Min upplevelse..) Man själv dock, glömmer ALDRIG sveket, pressen, stressen, orättvisan, eller vad det nu är som har triggat falluckan och som sedan fått den att försvinna spårlöst under ens fötter. Det är ett sår som alltid kommer att finnas, men bara "synligt" från insidan. Och även om man repar sig.. Även om man lyckas ta sig ur skiten man legat och kravlat i så kan såret börja blöda igen. Man mår bättre, men egentligen så blir man aldrig riktigt frisk.

Däremot, kan man lära sig att läsa/tolka de olika signalerna och på så sätt förhindra återfall av totalt breakdown, i tid.. Men det innebär inte att man blir mindre känslig för sveket, pressen, stressen, orättvisan, eller vad det nu var man hade svårt för att hantera..

Jag mår jättebra idag!
Jag tror på mig själv, lyssnar på mig själv, tycker om mig själv och jag är stolt över mig själv. Jag känner det som att jag "lyser", vilket jag känner mig bekväm med och jag "smittar av mig" på min omgivning, vilket jag älskar.

Jag är inte bitter, inte förkrossad. Jag har större tålamod, mer intresse och njuter mer än någonsin förr.
- MEN.. jag är fullt medveten om att såret finns och jag har fortfarande dagar som är dåliga.. Och idag var just en sådan dag.

Imorgon är en ny dag!! Men istället för att stanna fast i de nedstämda känslorna och låta mina inre demoner få dansa sin segerdans.. (som hände nio gånger av tio, dåtid) ..så väljer jag, efter denna dag, att se fram emot morgondagens alla tänkbara glädjeämnen.

- Sköt om er. Ta hand om varandra.
Kärlek & Ärtor!!

Ps.
Våga inse fakta, om du inte mår bra. Ju tidigare, desto bättre! Men framför allt, våga be om hjälp!! Viktigt att veta är att det finns massor av utbildade, duktiga, snälla människor som gärna sträcker ut en hjälpande hand för att fånga, eller dra upp dig. Man behöver inte ha en fet lön på kontot för att kunna söka psykologisk hjälp.. Verkligheten är INTE som på film..! Man kan kontakta närmaste vårdcentral och genom dem få precis den hjälp man behöver och för en billig peng dessutom, som ingår i högkostnadsskyddskortet. (Eller vad det nu kallas..?!) Om jag inte minns helt fel, tror jag att maxsumman är 1200 kronor..?! Men det vågar jag inte etsa i sten.. Kan ju ha skett förändringar som jag inte är medveten om..?! Jag betalade i alla fall 160 kronor per besök.. och det kan väl ett lyckligare liv vara värt..?!