Det var inte så många dagar sedan, som jag drabbades av ett mindre återfall av ångest och panikkänslor..
Jag skrev ett inlägg om det här på bloggen och dagarna sedan dess har varit ok..
- Men så igår drabbade paniken mig igen..?!

Just nu är läget under kontroll, men jag har ändå ett nervöst pirr i min kropp, som liksom försöker blossa upp..?!
Sitter på min balkong och funderar över vad det är som triggar igång dessa oroliga känslor.. och jag stör mig lite på att jag inte kan hitta svaret på min eviga fråga.. Det är svårt att hålla kontrollen över den växande pirrkänslan som försöker bli större och ta över i kroppen. Men svårast är att kunna förklara för andra, människor i min närhet, vad det egentligen är som händer när jag drabbas av mina panikkänslor och jag bara vill "fly"..?!

Som igår..?! Jag vet inte vad som hände, men efter en hel dag av upptrappning var det något på eftermiddagen som fick allting att explodera..?! Likt en flykting, roffade jag ihop mina saker hemma hos Tomas. Samlade ihop barnen som var hemma, (Jonathan och Tomas var på fotbollsträning) kopplade hunden, satte mig i bilen och körde hem till mig.. Allt som allt tog det nog inte mer än 20 minuter från det att känslan tog över, tills det att jag kom in genom dörren och in i min hall..?!

Lamslagen, totalt utmattad.. släppte jag alla väskor, påsar och allt annat mög jag bar på, rakt ner på hallgolvet.. Barnen, som har längtat efter att få komma hem till mig i snart tre veckor.. gick direkt in på sitt rum för att förväntansfullt hitta de leksaker som de saknat under tiden som de har varit hos Tomas.. Jag gick ut på balkongen.. Satte mig ner.. Och andades..

Det finns människor som flyttar ofta.. av olika anledningar säkert, men jag har sedan barnsben funderat på varför vissa människor bor på samma adress i hela sina liv, medan andra kanske flyttar en gång om året..?! Inte för att det har med mig att göra.. jag är själv en sådan som gärna vill slå mig till ro, så att säga.. Men tanken slog mig igår och jag kunde inte låta bli att dra vissa paralleller med mitt sätt att packa ihop allting och bara fly..?!

Jag vet att jag gör det, för att jag kan.. Förr, när jag och Tomas fortfarande bodde ihop kunde jag inte fly på samma sätt, men gjorde det ändå på sätt och vis, när jag kopplade hunden och tog bilen bort till mamma.. (som då bodde tio mil närmare..) Men frågan kvarstår.. Vad är det jag flyr ifrån..?! Att man flyttar ofta, kan jag tänka mig bero på rastlöshet, eller behovet av omstart.. Kanske är det samma sak för mig..?! Eller är det bara den där pausen, behovet av att få komma bort, komma ut och få andas..?! Kan det vara så att jag liksom fastnar i mig själv och att kroppens enda sätt att kunna berätta att jag måste släppa, är att skapa panik, som i sin tur gör att jag flyr..?!

När jag tänker efter så har jag nog alltid gjort som jag gör..?! Redan som yngre tonåring tog jag min cykel och flydde till en plats där jag kunde stanna upp och andas.. Behovet av att vara ensam..?! Förmodar att jag inte vet bättre.. Än att fly..?! Men vad är det då jag flyr ifrån..?!

Nåväl.. Idag är en ny dag och jag har inga planer på att bryta ihop.. få panik.. eller att fly. Och jag tänker inte fastna i tankarna om det heller.. Tycker synd om Tomas dock, som fattar ännu mindre än vad jag gör.. Men ger honom en eloge för att han är den goda människa han är, trots allt.. *kärlek*

Så! Nu har jag bloggat av mig lite och det är dags att börja planera den oplanerade dagen.. Men innan jag slutar vill jag ge er ett kollage med ett hopplock av bilder på min gamla hund.. *smile*

- Livsnjutaren nummer ett, när det kommer till vila..!

[Bild]

 
Och med detta, önskar jag dig en skön tisdag!
Kärlek & Ärtor!!