Jag borde kanske inte skriva just nu, eftersom jag är så fruktansvärt frustrerad i detta nu, att det finns risk för att jag skriver något dumt.. Men samtidigt skiter jag i det.. och fortsätter..!

Finns det något som retar gallfeber på mig, så är det oordning.. Eller nej.. Det faktum att någon ANNAN skapar oordning, medansvar jag går efter och plockar.. och plockar.. och plockar.. *GAah!* Ännu värre är det när någon har sönder mina saker! Får fullständig PANIK när jag fixar något och det tar två sekunder innan det är dags igen.. eller när jag "gjort fint" eller "piffat" något.. och det tar två sekunder innan det är nedrivet, sönderslaget, eller omplacerat..

Det kryper i hela kroppen och jag blir fullständigt vansinnig..!!
Vet att det är ett problem, för fler än mig.. och att människorna jag lever med inte har det så lätt alla gånger.. Men sen å andra sidan, har f*n inte jag det heller!!

Kärlek och Ärtor.. trots allt..

Jag gick ut på balkongen för att sätta mig, som jag gärna gör. Med mig ut hade jag, bortsett från kaffekoppen, med mig papper och en penna.. Jag tände en cigg, tog av korken på pennan.. och började klottra något som två cigaretter senare, skulle bli en fågel..

Tanken slog mig att jag skulle kunna utveckla den till en tavla och påbörjade därför att förstora upp den till något större.. Slutresultatet blev att en A4-bild förvandlats till 3x4 stycken A4-papper.. (Med andra ord, ganska mycket större.?!)

Tiden gick och jag hade sparat den enorma skissen, i väntan på att jag skulle få tid till att köpa en tavelduk.. Ännu mer tid gick.. och så en dag hade jag även duken.. Nu behövde jag bara carbonpapper för att på enklaste sätt överföra skissen till duken.. Ytterligare två veckor gick, innan jag äntligen hade allt jag behövde för att komma vidare..

Men så kom äntligen dagen, eller ja, kvällen.. då jag tog tag i mitt projekt. Det tog två kvällar innan hela skissen visade sig helt på duken.. (Lätt frustrerande att vara tvungen att sova innan man måste tillbaka till sitt dagliga arbete, då det är just det som gör att jag måste bryta mitt skapande hela tiden..?!)

Nåväl.. När allt förarbete äntligen var klart.. och jag, dagen efter, äntligen var klar med alla dagens måsten, dukade jag fram alla tänkbara färger och penslar, som projektet skulle kunna dra nytta av och satte mig i vardagsummet.. Och så var jag igång..

Detta var i onsdagskväll.. och innan jag bröt för den påtvingade sömnen, hade jag kommit såhär långt..

Under tordagskvällen.. hann jag såhär långt, innan det var dags för att bryta..

Och så kom äntligen fredagen.. Dagen som inte kräver att man går och lägger sig för att man ska upp och jobba dagen därpå.. Vilket resulterade i..

Klockan 06 imorse, var jag dock tvungen att bryta igen, för att hinna sova några timmar innan Tomas skulle komma med barnen.. (Inte världens bästa bildkvalitet, men ni ser framstegen..?!)

Jag är sjukt taggad för att få fortsätta, men eftersom jag har barnen från och med idag.. så blir det troligen inget målande igen, förrän vecka 48 då barnen är hos Tomas igen..?! Kanske trotsar jag alla krav och gör det jag brinner för redan ikväll, när de två minsta kommit isäng.. (om Tomas kan överleva utan min totala fokus..*smile)

Ja, ja.. Vi får väl se..?!

Jag och tiden är ju inga direkta kompisar..?! Men oavsett.. 

- Det kommer en fortsättning, även om jag inte kan svara på när.. *smile*

Kärlek och Ärtor!!

Idag klockan 11:30 hade jag ett möte med en doktor i allmän medicin på vårdcentralen.. Samma vårdcentral som jag gått till under de senaste tolv åren, men läkaren var för mig ny.. Kände dock, redan när vi hälsade och tog varandra i hand, att hon verkade ta mig på allvar.. En obeskrivligt skön och tryggingivande känsla! Och jag tackar ödmjukast för ett gott bemötande!

Det blev ett relativt kort möte, där jag fick berätta min historia i korta drag. Skillnaden idag, från mina tidigare sådana här möten, var att jag inte kände behovet av att tvunget försvara mina känslor eller tankar.. Något som jag annars alltid har gjort i känslan av att kanske inte bli tagen på allvar, utan istället bra bli klassad som en hypokondrisk lipsill i behov av bekräftelse.

En av nackdelarna med att vara "sönder" på insidan.. är att det blir så mycket svårare att rättfärdiga behovet av proffesionellt hjälp.. (Skulle på något sätt kännas lättare att komma in på akuten med ett avhugget ben, med blodet sprutandes..?!) Men åter igen.. tackar jag vården och framför allt forskningen, som gett den psykiska ohälsan en plats inom ramen för en erkänd sjukdom..!

Jag har redan sedan mitt första samtal, pratat öppet om min psykiska ohälsa.. och vill nog tro att jag alltid har sett det som något som INTE borde tystas.. Tvärtom, har jag under hela min dokumenterade resa uppmanat fler att våga prata om hur man mår på insidan.. Jag anser att vårt välmående inte bara handlar om att kroppen är hel och fungerar som den ska.. Allt det där på insidan, spelar större roll än vad många tror och jag är övertygad om att tusentals människor skulle må mycket bättre om de bara vågade att ta steget och be om hjälp. Att våga stå på sig själva och att på så sätt också våga ge sig själv möjligheten till ett bättre liv.

Fullt medveten om att erkännandet för sig själv är mer än krävande, vill jag ändå poängtera att DET ÄR VÄRT DET!! Minns mitt första samtal som om det var igår.. Jag hade lappen med telefonnumret i handen, men fick lägga ner den på bordet framför mig då jag skakade så mycket i hela kroppen att jag inte kunde tyda mina egna siffror. Hjärtat slog så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstkorgen och det kändes som om jag skulle tappa andan vilken sekund som helst. Jag minns tjejen på andra sidan luren, som svarade efter några signaler och jag minns hur min röst vibrerade, när jag helt utan kunskap försökte berätta varför jag ringt. Det enda jag minns av orden som jag sa är: "jag behöver hjälp".. och jag minns att tårarna kom i direkt samband med mitt erkännande inför en annan människa.. Ett erkännande som blev mitt..

Det är en förbannelse som vilar över ens axlar, när man inte mår bra.. Allt man rör vid blir infekterat och det liksom äter en inifrån.. Spiralen blir bara större och större och den onda cirkeln blir ett faktum.. Men samtidigt, de stundtals gånger man inte mår dåligt, kan jag nästan se det som en välsignelse..?! För det finns väl inget bättre än att vara känslomänniska..?! Att besitta den egentliga förmåga, som det faktiskt är, att kunna vara så öppen och samtidigt så ärlig mot sig själv, att kunna känna alla de olika energierna som fyller våra liv..?! (Även om de positiva är mer behagliga än de negativa..) Att kunna bli innerligt lycklig över någon annans glädje och framgång.. Att kunna uppfatta och verkligen se (och känna) alla de där små detaljerna som så många bara går förbi..

Jag tillhör de som vill lära mig mer om mig själv.. Jag har ett behov (ett erkänt sådant) av att våga känna. Ett ständigt behov av att utveckla mig själv, ställd inför olika känslor.. Ett behov av att faktiskt kunna svara på frågan "HUR känner du..?" Och jag älskar det faktum att jag kan sätta mig in i andras situationer och kunna bekräfta de genom att ärligt veta hur det faktiskt känns.. Samtidigt kan det vara svårt att själv visa sig sårbar, då man kanske i andras ögon verkar ha så stor koll på saker och ting..?!

För att sväva ut en aning.. så finner jag stor tröst, har jag nyligen upptäckt.. och en sorts trygghet i att höra, läsa, se filmer om.. enligt mig själv tillsynes likasinnade människor som besitter en inre kraft av både vishet och drivkraft.. Senast var filmen om Steve Jobs, men även Dalai Lama, Albert Einstein och Gandhi, för att ta några av de kända som exempel.. får mig att känna ett inre hopp om en bättre framtid och en bättre värld. Det finns en hel dröse med nya filmer, skapade av yngre inte lika kända personer, som jag är övertygad om att besitta samma egenskaper, insikter, vishet och drivkraft efter att få höras..?!

Nåväl.. För att inte sväva alldeles ut i det blå och få stämpeln "galen" i pannan, dämpar jag tidigare stycke med ett skämtsamt "ja, typ, varför inte..?" Och lämnar det sedan bakom mig..

För att återgå till den faktiskt verkligheten, baserad på fakta.. kan jag berätta något som jag läste i en broschyr, för ett tag sedan, under Skåne veckan för spykisk hälsa, för att vara exakt..

- Omkring 5-10 procent av befolkningen lider av tillstånd som kräver psykiatrisk behandling. Vanligast är depression, ångest och missbruk.
- 2010 vårdades cirka 50 000 patienter i den psykiatriska slutenvården i Sverige.
- En ökad andel ungdomar upplever stress, huvudvärk, ångest, sömnbesvär och svårigheter att hantera vardagen.
- Cirka 30 procent i åldersgruppen 16-24 år uppger att de lider av oro, ängslan och ångest.
- Allt fler antidepressiva läkemedel skrivs ut, i synnerhet till unga kvinnor i åldern 15-19 år.
- Cirka 90 procent av de som begår självmord har någon form av psykiatrisk sjukdom, där depression är den mest framträdande.
- Idag lider cirka 20 procent av alla äldre personer av psykisk ohälsa. Inom en snar framtid är 25 procent av alla äldre svenskar 65 år eller äldre, vilket gör psykisk ohälsa till en av våra största folksjukdomar.

(Källa regeringskansliet, plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012-2016, Socialstyrelsens hemsida för psykisk ohälsa hos äldre.)

Och med det sagt, avslutar jag detta inlägg.. så du kan få fundera en stund och kanske reflektera över hur skrämmande vanligt det egentligen är att vara "trasig" på insidan..?! Allt av egen vilja så klart!! *smile*

Kärlek & Ärtor

Drömmen om det goda, är en hälso- och fredsmetodik utvecklad i samarbete med experter och lärare med syfte att skapa lugn och ro i skolan, genom att ge barn, elever, lärare och rektorer en möjlighet att utveckla ett eget förhållningssätt med hjälp av de fyra metoderna: stillhet, beröring, reflektion och rörelse.

Visionen är trygga barn och unga med god självkänsla och förmåga till närvaro, som känner samhörighet med varandra och har lugna vuxna till stöd i både skolan och i hemmet.

Drömmen om det goda-metoderna är grundligt undersökta i flera forskningsprojekt och effekterna har varit goda. När elever lär sig stillhet på ett återkommande och strukturerat sätt får skolan många goda effekter, bland annat:
- ökad inlärningsförmåga
- lugnare skolmiljö
- bättre koncentration
- mindre stress och oro
- minskad mobbing

De fyra metoderna:

STILLHET
Stillhet består av avslappningsövningar med enkla visualiseringar och en stunds tystnad mitt i. Det finns flera olika stillhets- och mindfullness-övningar att välja bland, som alla lämpar sig väl för förskola och skola.

BERÖRING
Beröring består av enkla massagegrepp från klassisk massage, som barn eller elever gör på varandra. I beröringen ingår även träning av koncentration och uppmärksam närvaro. Massage stimulerar produktion av oxytocin (hormon) som visar sig påverka bland annat blodtryck, ångest, social interaktion, samt immunförsvar.

REFLEKTION
Reflekterande samtal som handlar om att lära sig att lyssna på varandra och sig själv, lyssna bakom orden och att öka förmågan att se ur olika perspektiv.

RÖRELSE
Målet med rörelse är att flytta uppmärksamheten från huvudet och uppleva hela kroppen. Inom rörelse finns Naturyoga, fredskrafts-och barnqigong. Dessa övningar kräver en del träning för att lära ut, men det finns också enkla rörelseövningar som kan användas direkt, som till exempel Meditativ gång.


Drömmen om det goda är en politiskt och religiöst oberoende, idéell förening, som erbjuder kurser och utbildningar. Samt samlar föreningen erfarenheter och kunskap från skolor som är aktiva för att utveckla och sprida metodiken. Under de senaste tre åren har över 500 lärare utbildats i föreningens metoder.

Drömmen om det goda växte fram ur ickevåldsårojektet "Dalai Lamas perspektiv" som genomfördes i samtliga Stockholms kommunala gymnasiet, i samarbete med Stockholms stad, läsåret 1995-1996. Idag har föreningen 17 års erfarenhet med stillhetsövningar på alla nivåer av skolan. Från förskolan till gymnasiet. Föreningen har drivit en mängd dokumenterade projekt. Stöttat forskning med metodiken och verkat för att stillhet ska bli ett obligatoriskt inslag i förskolan och skolan genom utbildningar, seminarier och konferenser med fokus på lugn och ro. Metodiken används och sprids i bland annat Norrköping, Oskarshamn, Vingåker, Askersund och Stockholm. Norrköpings kommun är pilotkommun sedan 2008. I januari 2014 utnämndes förskolorna "Armbandet" och "Kättsätter" i Norrköping till Sveriges första certifierade förskolor.

Drömmen om det goda-metodiken har vid sju tillfällen, senast i november 2012, presenterats för riksdagen. Motioner har lagts in i riksdagen vid ett flertal tillfällen sedan 2006.

- - - - - - - - För mer information, se www.dreamofthegood.org - - - - - - - -

Eftersom jag är extra mottaglig för utomstående energier.. och verkligen tror på att vi alla besitter vår egen.. är jag väldigt positiv gällande detta koncept. Jag känner stor nyfikenhet inför allt jag har att lära inom detta under kommande framtid.. Sambandet mellan kropp, huvud och själ är något jag ser lite som en självklarhet.. och det gör mig innerligt lycklig av att få ta del av andra som känner samma och som har samma förståelse, med likasinnad öppenhet som jag själv.. / Jenny Blue

Kärlek & Ärtor

Efter en heldags utbildning (en av två) i "drömmen om det goda".. (Mindfullness) sov jag som ett litet barn hela natten.. Och även om vi inte har hunnit praktisera några av det vi lärt oss, i barngrupp än.. så kändes det väldigt behagligt att komma till jobb i morse.. Lite som om alla i personalen hade taggat ner en aning..?! Tror att det gjorde oss alla gott, även om kanske inte alla av oss tyckte att det var lika fantastiskt som jag..?! *smile*

Nåväl.. Tänkte återkomma ikväll om vad "Drömmen om det goda" innebär och vad det står för.. Mer fakta än känsla, tänker jag då.. Då har jag fått en dag på jobb att reflektera lite mer och häftet vi fick med de fyra olika metoderna får följa med hem.. (Upprymd efter dagen, glömde jag det tanklöst på min hylla igår..?! *smile*

Kärlek och Ärtor!

Idag mina vänner.. har jag varit med om något spännande..
Väldigt rogivande, samtidigt himla roligt, men framför allt galet inspirerande till eget välmående.. Det kallas för "Mindfullness". Helt baserat på egen känsla efter denna dag, är det något som jag tror kan bli framtidens främsta "medicin" gällande den allmänna folkhälsan..?!

Från klockan 9 imorse, fram till strax innan klockan 17, har jag tillsammans med mina arbetskamrater och chef, gått första dagen av två i en grundkurs i just "Mindfullness".. Där vi med olika typer av övningar, mm, har fått prova på att hitta vårt inre lugn.. Ska jag var helt ärlig så är jag nog fortfarande lite överpumpad med inspiration och jag känner att jag behöver bearbeta och reflektera några timmar till och "landa", innan jag kan ge er någon begriplig fakta om vad dagen har innefattat..

Känner mig aningen svävande fortfarande .. (In a good way)
Men jag ville så gärna dela med mig av det positiva!

Och med det sagt, säger jag "på återseende"..
Kärlek & Ärtor.. och en himla massa positiv energi..!!

Ja jedicka vad tiden rusar ifrån mig..?!
Nyss var det fredagskväll.. Imorgon är det måndagsmorgon..?!!

Men jag ska inte klaga på helgen som har gått. Det har varit en bra helg, där lördagen kändes längre än hela helgen ihop.. (Hur det nu kan vara möjligt..?!) En lördag som började tidigt, men med en härlig frukost. Färska frallor, chokladmjölk och kaffe lade grunden för en lugn dag.. Och efter att barnen kommit i säng på kvällen, fick den en perfekt avslutning, med räkmacka och rosé tillsammans med älskling i soffan till filmen om Steve Jobs..

Idag ha vi gratulerat våra pappor.. även om jag inte ens har ringt min egen..?! Firade Tomas imorse, med kaffe i en "världens bästa pappa kopp".. Förvisso i soffan, då mannen i mitt liv alltid vaknar tidigare än mig.. Men med presenter från barnen och en lugn start på dagen..

Sedan klockan två, åkte vi hem till svärfar och firade honom..

Nu har vi nästan precis ätit och barnen håller på att plocka ihop sina saker inför veckan som kommer.. Vi är fortfarande hemma hos mig, med eftersom det är Tomas vecka med barnen blir det snart till att dra sig hem till honom.. Jag följer med, då det vankas film med älskling även i kväll.. (allt enligt rutinerna..?! *smile* Ja det är ett konstigt liv jag lever, men jag lever i alla fall.. och det måste ju ändå räknas till nått..?! *smile igen*

Nej.. Oj.. Nu är de visst färdiga med alla sina saker och helt plötsligt är de dem som väntar på mig..?! Helt utan aning.. Nåväl, dags för mig att avsluta..

Kärlek och Ärtor!

Säg att en "vanlig människa".. (Skriver jag helt utan några faktiska bevis) .. kanske gör i snitt, tre riktiga tabbar under en vecka.. Jag tänker.. Kör och krockar, bryter nyckeln i låset, eller tappar sin plånbok..?! (Saker som gör livet svårare, som krånglar till det liksom..tänker jag nu..) Men ändå ser dessa "vanliga människor" ljuset i soluppgången, istället för dammet på hyllan..?!

Mina räknade misstag/fel/tabbar, vad vi nu väljer att kalla dem (?) ligger väl på i genomsnitt 48 stycken på en dag..?! Men så kan jag ju då inte heller riktigt skilja på de där avgörande, faktiska "värda-att-räknas-som-fel-saker", utan kan se en sådan obetydlig sak som att hamna bakom en regelrikrig trafikant på vägen till jobbet, som livets största hinder..?!

Om jag backar ett steg.. och ser till min predikan gällande "det egna valet" som jag kan tjata om till förbannelse under sommarhalvåret, så blir jag med ens övertygad om att det i alla fall finns minst två personligheter i min kropp..?! Och ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir bilden av den varma, glada, ljusa "sommar-personligheten" kontra den kalla, deprimerade, mörka "höst-och-vinter-personligheten"..

Fullt medveten om att jag inte är ensam i världen, om att ha det som jag har det med mina känslokrockar, total lycka, älskar livet [PANG] jag är värdelös och duger ingenting till..?! Men vetskapen hjälper inte och jag undrar: Hur fasiken bär alla andra sig åt..?!!

Det är inte hopplöst idag.. Men även om det har varit en dag som jag anser vara bra, så har jag "stört mig på" alldeles för många saker.. vilket göder den inre stressen, som dagligen äter upp mig från insidan..

Att vara jag, Jenny.. innebär att dagligen känna sig fast i en värld av slowmotion.. Allt och alla som rör sig i min närhet är så fruktansvärt långsamma.. och det kryper i hela kroppen, när jag gång på gång tvingas stanna upp och vänta på att få komma fram.. Men sen när jag väl kommer fram är det som om alla andra stått och väntat på mig i evigheter, trots mitt skyhöga tempo.. och jag blir hånad för att inte kunna klockan..?!

Nåväl.. Det kan lika väl vara påhittat i mitt huvud, men känslan fås och ångesten bultar på och i slutändan är jag inte bra nog.. Inte lika bra som alla andra..?! (Hade det nu varit sommar och jag hade hört detta från någon annan, skulle jag sagt i all ärlighet och med innerlig tro, att man ändå inte vill vara som alla andra. Att varje människa är unik och att de som inte kan älska och se de egenskaper som en underbar personlighet, är bortkastad tid och de verkliga förlorarna.. Men ja, nu är det ju inte sommar.. *suck*)

Nej vet ni va! Det är för f*n fredag.. Inte ska vi väl tjata ihjäl oss om tråkigheter nu, såhär dags dessutom..?! Känner att jag behöver lättas upp en aning.. blev aningen djupt, känner jag.. Tror att jag ska gå och göra mina pojkar sällskap, som sitter och pärlar i köket..

Kärlek & Ärtor