Jag vet inte vad man ska kalla det för.. sinnestillvaro.. men när jag hamnar där så kan allt kvitta..?! Inte för att jag upplever känslan som negativ.. Tvärtom vågar jag påstå att jag är totalt fokuserad, men på absolut ingenting..?! Vet att jag har känt känslan tidigare, men då trott att det har varit hopplösheten som spelat mig ett spratt..?! Idag tror jag mig veta bättre..?! Jag vill tro att det är Mindfulness det rör sig om..?! Här och nu?! Inget innan, ingenting sen, bara precis här och nu.. En känsla som öppnar ögonen och fyller lungorna med luft.

Egentligen inte konstigt att jag tidigare förknippa känslan med hopplöshet, när jag tänker efter, då det verkligen inte finns någonting varken innan eller efter.. Då kände jag mig tom.. Nu känner jag mig lugn. Då, skulle jag kunna hoppa från bron totalt orädd inför följderna.. Idag vill jag ta reda på mer, för att komma ännu närmare svaren som jag redan kan skymta.. Balansgången mellan "gott och ont" är dock hårfin och det ska tilläggas att jag fortfarande kan tvivla på min så kallade ljusa framtid.. Inte för att jag söker medlidande från någon, men för att ni ska förstå att jag är en skrivande (livs levande) optimist, fortfarande hårt hållen i greppet av min depression, i hopp om en bättre framtid, men med ett starkt begär efter svar..

Jag är tacksam för att jag är den jag är. Med mitt inre som jag har.. Med min goda vilja, ödmjukhet och empati, som jag har.. Sen att jag har en andra sida inom mig som ibland skulle vilja köra över allt, trampa på alla och skita i resten, är något jag försöker hitta svaren till..?! Som om allt det goda i mig, är den jag är.. och att allt det där andra är sådant som jag måste lära mig att hantera..?! Eller kanske är det precis tvärt om?! Kanske är det det goda som försöker påvisa vad det är som jag behöver, medans allt det där andra är mitt inre ärliga jag, som vet bättre, men som hålls fast av alla regler, normer, principer och allt annat skit som håller mig tillbaka..?! (Eller sitter det bara i mitt huvud? Är det jag själv som skapar alla dessa omålade ramar? *Gah* Alla dessa frågor utan svar gör mig tokig?!)

Jag känne mig som mest levande när jag gör sånt som jag egentligen inte borde göra, för att det inte passar in i mitt vuxna, "ansvarsfulla" liv.. Låter som om värsta gangsterdrömmen, men det är inte det förbjudna, kriminella jag menar.. Det är saker som går utanför ramen.. Saker som att hoppa helhjärtat i sängen, sjunga högt i en okänd folksamling, skrika ut i tomma luften, plaska i vattenpölar oavsett vem som ser, komma försent utan dåligt samvete, spela musik på full volym efter klockan åtta.. Hänsynslöst leva livet..!!

Jag stannar upp i mitt skrivande, lyfter blicken och tittar ut över balkongräcket och njuter av att känna den kalla luften öppna mina ögon.. Här och nu.. Som en välbehövlig paus ifrån alla tankar, frågor och svar som bränner inom mig.. Känner ett mindre tvång av att läsa något som kan hjälpa mig att förstå varför.. samtidigt som jag njuter av känslan att inte bry mig..

- Varför denna förbannade tvist med mig själv?! Ja, nej.. Bra, dåligt.. Rätt, fel.. Svart, vitt..
Det är något som saknas, men vad..??!! Vad är det jag inte förstår..? Vad är det jag behöver lära mig..? Vad är det jag ska göra för att hitta det sanna lugnet, min inre harmoni..?!

Tänker på "uppenbarelsen" i tidigare stycke, om när jag känner mig som mest levande.. och skriker ut över det tysta snötäcket som ligger nedanför balkongen.. Känns bra! Kanske är det så? Att jag ska behöva gå och bli "tokig" för att kunna må bra i själen?! Kanske är det det som är min stora prövning..?! Att våga bli galen och spela ut allt det där som viljan skriker efter.. Att våga vara mig själv och bli klassad som en "knäppgök" i andras ögon..?! De högre makterna vet att jag drömt om att bli inspärrad för att jag håller på att förlora förståndet.. Så varför inte bara göra.. och ta det som det kommer..?!

Kom att tänka på den där kvällen, då hopplöshetens klor höll mig fast i ett järngrepp..
Det var en kväll för flera år sedan, som jag aldrig tidigare nämnt för någon.. Känslan var galen och jag var säker på att stunden, då jag skulle behöva spärras in, var kommen.. Jag hade hinkat en massa rödvin (inget att rekommendera för känslomänniskan) och jag satt ensam i köket. På den tiden var jag och Tomas fortfarande sambos och jag tror att det var strax efter Charlie (vår mellersta) var född, men det ska hållas osagt..?!

I alla fall.. Jag satt där i köket och skrev, eller ritade, eller vad jag nu gjorde.. med musik i öronen, totalt uppslukad av ensamheten och känslan av att inte vara på rätt plats.. Barnen sov, Tomas likaså.. och jag stannade upp i det jag gjorde (ungefär som nu, för en stund sedan) och tittade på det tomma vinglaset som stod på bänken framför mig.. Utan någon som helst ånger eller ansvarskänsla inför resultatet, satte jag mitt ena finger på glasfoten och började sakta skjuta glaset mot kanten av bänken.. Sekunden senare tippade glaset över kanten och for i golvet.. Och i samma sekund som glaset slog ner i golvet med ett krasch, studsade tusen bitar av glas ut över köksgolvet..

Jag satt orörligt kvar på min stol och bara tittade på förödelsen.. Helt utan den minsta gnutta känsla i kroppen..
- Minns att min likgiltighet skrämde mig.. Allt annat från kvällen är som bortblåst..

Ibland kan en utebliven känsla vara minst lika obehaglig som en befintlig känsla..?!
Inte för att det hjälper mig, men jag kan i alla fall säga att jag vet..

Nog om allt, för ikväll.. Nu orkar jag inte mer..!
- Vi ses på dårhuset..?! *smile*

Kärlek & Ärtor..