Det kan kännas tungt, när man själv är så införstådd med hur stor inverkan/påverkan olika typer av energier har, när människor som står en nära inte har samma insikt..

Vi kallar det för "känslomänniskor".. Personer som, allt för ofta, ser mer till sina känslor än till faktan som står oskrivet i rummet.. Personer som (för andra) gråter för ingenting, eller som skrattar för högt.. vid helt fel tillfällen.. Personer som helt enkelt "överreagerar" i allt vad som har med känslor att göra..?!

Men om vi nu tänker på energi.. Krafterna på gott och på ont som hela tiden vibrerar i luften runt omkring oss.. och sedan kopplar samman den energin med alla dessa "känslomänniskor" som alltid "överreagerar"..?! Kan man då inte anse att det borde falla sig ganska så naturligt att vi blir så påverkade av olika känslor som vi faktiskt blir, hela tiden..?!

Jag vet inte hur det är för alla andra.. icke känslomänniskor, ansedda som de "normala" i vårt samhälle.. eftersom jag själv tillhör den överreagerande arten, men jag förmodar att de av någon anledning är blockerade..?! Utan att dömma någon nu, så som många dömmer mig, vill jag bara ärligt kasta ut tanken..

Det är inte konstigt att jag känner mig illa till mods i någons närvaro, trots att de inte menar mig något illa, om energin runt omkring dem osar illa.. På samma sätt är det inte heller så konstigt att jag kan känna ren lycka bara genom att komma in i ett rum fyllt av glada människor..

Så vad är det då som gör energin runt omkring oss..?! Och ännu svårare.. Vad är det som gör energin mörk och obehaglig?! Jag som är medveten om att energin existerar, trots bristande bevis, kan ana att det är min ärliga sinnesstämning som avgör om energin jag utsöndrar, är positiv eller negativ.. Men är det samma för de som är så kallat "blockerade"..?! Jag personligen, vill tro att de är fullt kapabla till samma som oss känslomänniskor, men att de pga. sin "spärr" kanske tolkar det fel.. och än värre skyller ifrån sig.. Att deras spärr gör så att signalerna inte går hela vägen fram och landar i missförstånd..?!

Det talas om energitjuvar.. vilket jag tror kan vara av båda typer av människor.. med eller utan spärr, känslomänniska eller inte.. Jag är, till exempel, fullt medveten om att jag kan ta mer energi än vad jag ger, men jag undrar varför..?! Vad är det som gör att jag skapa vakuum..?! Är det för att min egen energi är slut, sinad i takt med att stressen ökat inombords..?! Eller har det med platsen jag befinner mig på, att göra..?! Kan det vara för att energin i rummet är så oinspirerande, att jag suger åt mig precis allt jag lyckas komma över, för att inte deppa ihop totalt..?! (Vilket jag ändå lyckas med ibland.) Eller allt det där bara är en lam ursäkt, kanske en förnekelse rent av, för att inte behöva ta tag i problemet själv..?! Samtidigt, så är det ju faktiskt så att jag är medveten om det hela..

- Jag är inte stolt, men jag står för vad jag gör.. Och jag försöker faktiskt att bli en bättre människa, genom mer förståelse.. Med ett öppet sinne, försöker jag få ihop de fåtal pusselbitar jag har, för att kunna skapa mig en bild av hur det kanske kan vara.. Allt för att inte kränka mig själv.. eller andra för den delen..!

Hur känner du? Är du också en sådan där "hopplös känslomänniska", eller du bara rynkar på pannan, fnyser och går oberörd förbi..?! Oavsett så tror jag att tankarna är många.. Bra eller dåligt, hur tänker du?

Kärlek & Ärtor!

Jag vaknade ensam i min säng imorse, av att en röst i mitt huvud sa: "Jag ordnar det här."

Jag tittade på kockan som visade 08:00. Jag minns inte att jag drömt något speciellt, men att jag inte kunde släppa ordet "ordnar", som fick mig att reagera..?! Om det hade varit jag som hade sagt den meningen, hade jag nog sagt "fixar" istället för "ordnar"..

Rösten som väckte mig, lät som en äldre kvinnoröst.. Jag kan inte påstå att jag kände igen rösten, men i min reaktion gällande ordval, kom jag automatiskt, direkt att tänka på min mormor..?!

Det ska kanske tilläggas att jag hade ett mindre breakdown igår, då jag fortfarande efter snart tre år, kan känna en inre tvist gällande mitt inre behov av att få känna mig hemma, samtidigt som jag vill vara tillsammans med mina barn, min familj, hemma hos Tomas.. Lite som att jag vill ha kvar kakan, men äta den samtidigt..?! (En av de stora nackdelarna med att leva som särbo..)

Jag vaknade i och för sig med ett ryck, men kände mig ändå lugn..
- Så lugn, att jag somnade om igen..

Jag vill så innerligt, önskar med hela min själ.. att jag skulle kunna välja de goda tankarna istället för att hela tiden falla in i det mörka, dystra som hela tiden återkommer.. Måste medge att det skrämmer mig en aning, efter att ha läst så mycket om "kraften" (energin) som fungerar som en magnet.. Att allt gott drar till sig bra saker. Och att allt ont drar till sig dåliga saker, upplevelser, känslor, mm. "Det vi ger, får vi tillbaka" som det står skrivet..
- Kanske är det så, att någon (?!) ser min ärliga vilja och förstår mina goda tankar..?
Kanske är det så att någon (?!) förstår att jag behöver hjälp och som nu gett sig till känna i form av betryggande ord som väcker mig från min sömn? Ge mig en gnutta hopp, att orka fortsätta min kamp, mot mina inre demoner..?!

.. Eller så är det bara hittepå.. Hokus pokus.. Tramsigt flum, för att jag håller på att tappa förståndet?! Ett sätt för mig att fortsätta framåt, trots att jag egentligen inte orkar mer..?! I brist på fler idéer om hur jag ska kunna påverka min situation..?!

Jag läser och läser, har aldrig läst så här mycket.. Jag tror och jag hoppas, men samtidigt vet jag inte riktigt vad jag ska tro på eller hoppas för.. Känns som om att "jag" inte längre är värd engagemanget.. att tro eller hoppas på..?! Mina tankar och känslor är ändå ingenting värt.. Det hjälper liksom inte att analysera.. Det hjälper inte att öppna upp sig.. Det hjälper inte att lyssna på mitt inre, då det oftast krockar med något annat som jag har i tankarna..?!

Jag känner mig motsägelsefull, oärlig, tjatig.. Tråkig och grå.. Instängd och vilsen.. som om jag tröttar världen med "mig"..
Mitt dåliga samvete, för att jag är som jag är, trycker ner mig.. Jag känner mig egoistisk, men samtidigt bortprioriterad.. Hela tiden i konflikt med mig själv, hur jag än vrider och vänder ut och in på mig..

Jag tar åt mig, sekunden senare slår jag det ifrån mig..
Jag måste säga vad jag känner och tänker.. och trycket släpper.. Men sekunden senare ångrar jag mig, får ångest och trycket ökar igen.. Jag vill ha mina barn i min närhet, samtidigt som jag vill vara ensam.. Jag vill ge allt till alla andra, samtidigt som jag känner att jag behöver allting själv. Jag anser mig ha en massa kännedom, öppet sinne, erfarenhet, kunskap.. samtidigt som jag inte har ett skit.. samtidigt som jag är fullt medveten om all gott jag faktiskt har.. Jag kan känna mig oerhört engagerad, men anses ändå vara nonchalant. Jag kan älska till döds, men anses ändå vara ointresserad.. Hela tiden tillrättavisad av mitt dåliga samvete, som jag får då jag ser på mig själv utifrån..

Tanken slår mig nu, att det kanske inte alls är mina inre demoner på insidan som jag krigar mot..?!
Kanske är det mitt inre (känslor och tankar) som krigar med mitt yttre (upplevelsen av mig själv) ?
Kanske är det det som är svaret som jag ska jobba mer på?!

- Eller så är svaret, helt enkelt att jag bara borde sluta skriva nu..?!

Ta det som du vill.. men..
Kärlek & Ärtor, i all mening och välvilja!

Jag känner att denna dagen är alldeles för kort för att kunna rymma allt det som jag skulle vilja göra..

Har varit på utbildning hela dagen, "drömmen om det goda" men är inte, som man kanske skulle tro, det minsta trött. Tvärtom! Hela min kropp sprudlar av energi och jag har en massa idéer i huvudet som jag skulle vilja börja jobba på med en gång..
- Men så har vi det där med klockan.. och jag får hålla mig till tåls ett tag till innan jag får möjlighet till att skriva ner allt på papper.

Skulle vilja hinna sitta ner och reflektera över dagen, men stannar upp, accepterar att tiden inte räcker till och andas några gånger.. för att sedan se fram emot stunden då jag faktiskt kan sätta mig ner, med papper och penna och få tankarna svart på vitt.

- Tack fantastiska Margareta och Ingrid, för en givande dag och för er underbara energi! Och tack alla mina fina arbetskamrater, för att jag fått lov att ta del av er dag idag!!

Efter kursens slut idag, fick alla deltagare vars en "tacksamhetssten" som valts ut med omsorg, funna i naturen. Vi fick dem som ett litet bevis på kursledarnas tacksamhet, för att ha fått lov att dela med sig av sin kunskap och för att de har fått lov att ta del av våra liv.. Men även som en symbol, för vår egen tacksamhet.. som en påminnelse om hur mycket vi har att vara tacksamma över..
- Rörande fin gest och tanke!! *kärlek i massor*

(Texten som står skrivet på baksidan, har jag själv skrivit, då jag har väldigt många andra sparade "glädjestenar" sedan tidigare..)

Kärlek & Ärtor!!

Jag stannar upp. Inser att det snöar..
Jag accepterar att det snöar.. (finns inte så mycket jag kan göra åt vädret)
Jag andas in... Jag andas ut... tre gånger.. och njuter av stillheten inom mig.

#mindfulness #övning #stillhet #avslappning #dreamofthegood

Ja! Så var det då dags för nya tag på jobb.. efter några dagars julledighet..
Mjukstartar terminen med andra och sista delen av vår utbildning inom "drömmen om det goda" vilket jag har sett fram mot hela julen.. Ska bli riktigt roligt att få träffa alla mina arbetskamrater igen och ser med spänning fram mot dagen och vad den har att ge..

Idag firar jag även ett år på min nya arbetsplats, vilken jag nu inte längre kan kalla för ny längre, utan nu ser som mitt andra hem..
- Min plats, just nu!

För alla er andra som också börjar jobba efter jul och nyår, säger jag lycka till idag..!
Till alla er andra som är lediga några dagar till, säger jag njut!

Kärlek & Ärtor

Jag vet inte vad man ska kalla det för.. sinnestillvaro.. men när jag hamnar där så kan allt kvitta..?! Inte för att jag upplever känslan som negativ.. Tvärtom vågar jag påstå att jag är totalt fokuserad, men på absolut ingenting..?! Vet att jag har känt känslan tidigare, men då trott att det har varit hopplösheten som spelat mig ett spratt..?! Idag tror jag mig veta bättre..?! Jag vill tro att det är Mindfulness det rör sig om..?! Här och nu?! Inget innan, ingenting sen, bara precis här och nu.. En känsla som öppnar ögonen och fyller lungorna med luft.

Egentligen inte konstigt att jag tidigare förknippa känslan med hopplöshet, när jag tänker efter, då det verkligen inte finns någonting varken innan eller efter.. Då kände jag mig tom.. Nu känner jag mig lugn. Då, skulle jag kunna hoppa från bron totalt orädd inför följderna.. Idag vill jag ta reda på mer, för att komma ännu närmare svaren som jag redan kan skymta.. Balansgången mellan "gott och ont" är dock hårfin och det ska tilläggas att jag fortfarande kan tvivla på min så kallade ljusa framtid.. Inte för att jag söker medlidande från någon, men för att ni ska förstå att jag är en skrivande (livs levande) optimist, fortfarande hårt hållen i greppet av min depression, i hopp om en bättre framtid, men med ett starkt begär efter svar..

Jag är tacksam för att jag är den jag är. Med mitt inre som jag har.. Med min goda vilja, ödmjukhet och empati, som jag har.. Sen att jag har en andra sida inom mig som ibland skulle vilja köra över allt, trampa på alla och skita i resten, är något jag försöker hitta svaren till..?! Som om allt det goda i mig, är den jag är.. och att allt det där andra är sådant som jag måste lära mig att hantera..?! Eller kanske är det precis tvärt om?! Kanske är det det goda som försöker påvisa vad det är som jag behöver, medans allt det där andra är mitt inre ärliga jag, som vet bättre, men som hålls fast av alla regler, normer, principer och allt annat skit som håller mig tillbaka..?! (Eller sitter det bara i mitt huvud? Är det jag själv som skapar alla dessa omålade ramar? *Gah* Alla dessa frågor utan svar gör mig tokig?!)

Jag känne mig som mest levande när jag gör sånt som jag egentligen inte borde göra, för att det inte passar in i mitt vuxna, "ansvarsfulla" liv.. Låter som om värsta gangsterdrömmen, men det är inte det förbjudna, kriminella jag menar.. Det är saker som går utanför ramen.. Saker som att hoppa helhjärtat i sängen, sjunga högt i en okänd folksamling, skrika ut i tomma luften, plaska i vattenpölar oavsett vem som ser, komma försent utan dåligt samvete, spela musik på full volym efter klockan åtta.. Hänsynslöst leva livet..!!

Jag stannar upp i mitt skrivande, lyfter blicken och tittar ut över balkongräcket och njuter av att känna den kalla luften öppna mina ögon.. Här och nu.. Som en välbehövlig paus ifrån alla tankar, frågor och svar som bränner inom mig.. Känner ett mindre tvång av att läsa något som kan hjälpa mig att förstå varför.. samtidigt som jag njuter av känslan att inte bry mig..

- Varför denna förbannade tvist med mig själv?! Ja, nej.. Bra, dåligt.. Rätt, fel.. Svart, vitt..
Det är något som saknas, men vad..??!! Vad är det jag inte förstår..? Vad är det jag behöver lära mig..? Vad är det jag ska göra för att hitta det sanna lugnet, min inre harmoni..?!

Tänker på "uppenbarelsen" i tidigare stycke, om när jag känner mig som mest levande.. och skriker ut över det tysta snötäcket som ligger nedanför balkongen.. Känns bra! Kanske är det så? Att jag ska behöva gå och bli "tokig" för att kunna må bra i själen?! Kanske är det det som är min stora prövning..?! Att våga bli galen och spela ut allt det där som viljan skriker efter.. Att våga vara mig själv och bli klassad som en "knäppgök" i andras ögon..?! De högre makterna vet att jag drömt om att bli inspärrad för att jag håller på att förlora förståndet.. Så varför inte bara göra.. och ta det som det kommer..?!

Kom att tänka på den där kvällen, då hopplöshetens klor höll mig fast i ett järngrepp..
Det var en kväll för flera år sedan, som jag aldrig tidigare nämnt för någon.. Känslan var galen och jag var säker på att stunden, då jag skulle behöva spärras in, var kommen.. Jag hade hinkat en massa rödvin (inget att rekommendera för känslomänniskan) och jag satt ensam i köket. På den tiden var jag och Tomas fortfarande sambos och jag tror att det var strax efter Charlie (vår mellersta) var född, men det ska hållas osagt..?!

I alla fall.. Jag satt där i köket och skrev, eller ritade, eller vad jag nu gjorde.. med musik i öronen, totalt uppslukad av ensamheten och känslan av att inte vara på rätt plats.. Barnen sov, Tomas likaså.. och jag stannade upp i det jag gjorde (ungefär som nu, för en stund sedan) och tittade på det tomma vinglaset som stod på bänken framför mig.. Utan någon som helst ånger eller ansvarskänsla inför resultatet, satte jag mitt ena finger på glasfoten och började sakta skjuta glaset mot kanten av bänken.. Sekunden senare tippade glaset över kanten och for i golvet.. Och i samma sekund som glaset slog ner i golvet med ett krasch, studsade tusen bitar av glas ut över köksgolvet..

Jag satt orörligt kvar på min stol och bara tittade på förödelsen.. Helt utan den minsta gnutta känsla i kroppen..
- Minns att min likgiltighet skrämde mig.. Allt annat från kvällen är som bortblåst..

Ibland kan en utebliven känsla vara minst lika obehaglig som en befintlig känsla..?!
Inte för att det hjälper mig, men jag kan i alla fall säga att jag vet..

Nog om allt, för ikväll.. Nu orkar jag inte mer..!
- Vi ses på dårhuset..?! *smile*

Kärlek & Ärtor..

Jag sitter här och funderar..
- Vad är det som gör att det känns så bra att komma hem?

Att man tycker att det känns bra, efter en lång och kanske krävande arbetsdag i skola eller på jobb, kan vi nog alla vara överens om?! Kan tänkas ganska så naturligt, då man kan slappna av från de krav som ställs på en som elev eller arbetstagare.. men jag vill ändå tro på att det även är pga. något mer..?!

Kan inte låta bli att tänka "energi"..?! För visst är det så att vi kan komma till ställen/platser som får oss att känna mer eller mindre avslappnade.. Tänker på uttrycket "känner mig som hemma".. vilket man kan känna även om man är hos någon annan.. och vill tro på att det är den positiva energin som man förhoppningsvis har i sin trygga borg, som man då egentligen syftar på?!

För vad är det egentligen som gör att man känner sig lugn, trygg, tillfreds, osv.. alternativ motsatsen, när man kommer hem till någon, eller till en plats som man kanske aldrig har varit på tidigare..?!

Om vi leker med tanken på att det skulle handla om energi.. Var kommer den ifrån..?! Och framför allt, finns det något sätt att påverka den så att man kan vända en eventuell negativ energi till en positiv energi istället? Eller är det helt enkelt så att man bara borde hålla sig borta från de ställen/platser som utsöndrar negativ energi..?! Att det är en varningssignal på att man är på "fel" ställe och att man borde ta sig därifrån..?!

I skrivande stund, sitter jag och förfryser fingrarna på min balkong, hemma efter väldigt många dagar borta över jul och nyår..

Jag känner mig lugn och harmonisk och inspirationsnivån höjs i synen av allt som finns omkring mig.. Varma minnen, i form av fotografier på väggarna och småprylar lite här och där, i de flesta rummen.. Här är stökigt till tusen, tvätt överallt, då jag inte har gjort ett dugg, mer än snabba besök in och ut, för att hämta eller lämna något.. men röran stör mig inte.. Jag känner mig bara lugn. Jag känner mig hemma! På rätt plats..

Jag blir mer och mer övertygad om att det inte bara är vi människor som utsöndrar olika typer av energi.. Att det inte bara är vi människor som ger eller tar energi.. Jag tror att energin råder i allt, frågan är bara var den egentligen kommer ifrån?!

Hur känner du när du kommer hem? Vilken typ av energi sprider sig i din kropp på olika ställen/platser? Har du upplevt dig känna sann harmoni, alternativ riktigt obehag?

Kärlek & Ärtor

Jag har vid ett fåtal tidigare tillfällen, varit och nosat på dagens ämne.. "Energitjuvar"..

Idag återvände jag till ämnet, via Google, efter att ha upplevt något som jag kunde placera in i mitt livs alla mönster.. Själva händelsen, den utlösande faktorn till valet av ämne, var egentligen inte hela världen, men jag medger att det gjorde ont innan vi fick pratat ut om det..

Jag började läsa, fullt medveten om att det likväl skulle kunna vara mig själv jag skulle få läsa om.. Även om jag (som de flesta andra) hellre vill lägga skulden på någon annan, så måste jag vara ärlig mot mig själv.. Hur ska jag annars kunna hitta mig själv..?!

Jag hann inte läsa speciellt mycket, förrän jag blev avbruten av mina änglatroll, så jag har inte så mycket att komma med här.. Men jag har fixat en direktlänk (via Google) och lagt ut i sidomenyn, om du vill läsa mer..?! (Det tänker i alla fall jag göra.. *smile*)

Kärlek & Ärtor!