Sitter på balkongen och funderar på allt som ska fixas inför kalaset under morgondagen.. och tanken slår mig: "Hur kan jag vara så lugn?! Jag har ju ganska mycket kvar att fixa..?!"

Blir stolt över mig själv, då det troligtvis nog är första gången som jag inte har fullständig panik inför att ha bjudit in en massa folk till mitt hem. Förvisso "bara" släkten, men vi blir ändå 18 stycken om alla som tackat ja kommer..

Orkar inte oroa mig.
Jag har kört ett jädra tempo, både privat och på jobb, några veckor nu.. så det får helt enkelt bli som det blir! Jag menar.. kärleken finns där, annars hade man inte tackat ja. Och så länge jag tänker och känner så, finns det ingen anledning att fundera på något annat! Oron över att inte göra allt bra nog får helt enkelt hålla sig borta! Det är ju trots allt mitt hem, med mina regler och mina visioner om vad som funkar eller inte.. Personerna som jag har bjudit in, har alla varit här förut så alla vet hur det funkar.. Och väljer man då att komma, förmodar jag att de tidigare upplevelserna här hemma, har varit ok..?! Annars hade man nog haft en bra ursäkt att inte komma hit..?! *smile*

Nåväl.. Lilla jag blir ett år äldre imorgon. Min ålder börjar komma ikapp mina gråa silverhår, men jag ler åt rynkorna runt ögonen. Tänker på min morfar och vad jag som barn, brukade säga om hans rynkor runt ögonen:
- Du har "solögon" morfar. (Det såg ju ut som strålar som kom från hans ögon och ju äldre han blev, desto mer strålade hans ögon..)

Ja.. Och så nu, är jag helt plötsligt (?!) där själv.. med mina alldeles egna "strålar".. Och som sagt, jag ler!

Men det är inte bara silverhår och rynkor som kommer med åren.. Med ålder kommer vishet, heter det ju.. Och ja, det måste jag ju så klart hålla med om! *smile*

Men mer om min vishet senare.. Nu har jag inte tid att sitta här mer, oavsett hur lugn jag känner mig..

Kärlek och Ärtor!