Jag sitter på balkongen hemma hos Tomas.. Har precis publicerat ett inlägg om min stora vinst i en skrivtävling.. (ett inlägg som tog mig runt en timme att skriva, distraherad av musik i lurarna..)

Det börjar bli aningen kallt om fingrar och tår, men jag kan inte riktigt slita mig från harmonin som råder.. Musiken i öronen får världen att gunga och rödvinet i blodet smeker själen.. Jag är skitig i håret, men naglarna är fixade - slipade och målade, så jag känner mig ändå nöjd, här i nattens mörker i egen vald ensamhet, där jag sitter..

Skulle vilja berätta om veckorna som gått, då jag bott hemma hos Tomas sedan den 13/5.. men vet med mig själv att jag kanske inte borde..?! Kommer i tankar på jobb.. tänker utvärdering.. Ni vet, där man objektivt tittar på för OCH nackdelar..? Allt för att ha ett så ärligt material som möjligt, att se tillbaka på, för att kunna förbättra och växa..?!

Vi har inte gjort någon gemensam "utvärdering" av veckorna som gått ännu, men jag kan säga "svårt".. Man brukar ju säga att "det är svårt att lära en gammal hund att sitta".. och lite så är det nog..?! Inte för att Tomas har gjort något fel!! Absolut INTE! För är det någon som har vuxit under de senaste åren, så är det min älskade Tomas..! Problemet i frågan är väl mer den, att jag också har vuxit en hel del.. Det går fort att vänja sig vid att bo ensam, i alla fall har det varit så för mig som är trygg ensamvarg.. Och det är inte helt lätt att lämna sitt eget, för att dela någon annans..

Men jag älskar min Tomas. Oavsett allt som varit.. Han är en av de finaste människor jag känner, med ett hjärta av guld.. Tacksamt nog är jag i harmoni med mig själv. Jag har accepterat det som varit.. Har nästan förlåtit.. men absolut gått vidare..

Framför allt har jag dock mina drömmar kvar..
Lösningen är luddig, men hoppet finns..
Med min erfarenhet håller jag huvudet högt.
Jag tror på mig själv och jag kämpar vidare..

Demonerna i mitt huvud ligger vilande och jag har inga planer på att väcka de till liv genom att tappa fokus. Jag är koncentrerad på det goda och uttalar min tacksamhet dagligen. Med min enorma empati och fantastiska förmåga till att anpassa mig, låter jag månen vägled mig. Jag går på magkänsla och det ska mycket till för att jag ska brytas ned mentalt just nu.. (Bortsett från min ärligt, dock sällan förekommande, negativa magkänsla, som kan få mig att tänka om och agera annorlunda.)

Jag känner mig trygg.
Jag har nog aldrig varit så säker på vem jag är, som jag är just nu.. Det går liksom inte att rubba på det jag känner. Jag har bojkottat mig själv från att vela i osäkerhet om att mitt svar måste "passa" den som frågar..?! Jag jobbar fortfarande på att säga nej, utan följande anledning eller ursäkt.. men i mitt medvetande har jag redan kommit långt..

Mina känslor är fortfarande stora och mina tankar rusar
fortfarande som på Autobahn.. Men jag har läget under kontroll.

- Jag är inte ett dugg orolig inför framtiden och det känns oerhört befriande att våga tillåta alla känslor att få flöda fritt igen. Att få vara jag, utan ursäkter för att inte stöta kanterna på de som står i min närhet. Jag vet vad besvikelse innebär.. Lika hjärtskärande som det kan vara att bli sårad av de som man trodde man kunde lita på, är det stärkande att veta att man kan överleva om det skulle visa sig att människan i fråga inte vill ingå i min värld. Det låter kanske kallt, men jag har lärt mig att släppa taget om det, eller de, som inte längre visar sig vara värdiga mitt förtroende eller min respekt. Jag vet att det finns fler (andra) som faktiskt vill ha mig som jag är. Människor som uppskattar ALLA mina sidor och som inte är rädda för att säga ifrån, både i gott och ont..

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen.. För det gäller fortfarande, som något av det starkaste och mest naturliga inom mig: "Ärlighet varar längst." !!

Ja.. Och med det sagt har jag kanske tappat den röda tråden, som vanligt (?!) Eller, jag vet inte..?! Spelar det någon roll? Jag tycker inte det. Jag har ju fått sitta här en stund till och med sweet musik i lurarna har jag fått mysa i harmoni ännu en timme, eller två..?! (Tiden flyger iväg, när man har roligt..)

Nu ska jag gå in i värmen, börjar bli riktigt kallt om fingrarna nu..
Och när jag har tinat en stund och lederna fungerar som de ska igen, ska jag borsta tänderna, pussa Tomas godnatt, titta till barnen och gå och nanna kudden!

Kärlek & Ärtor!!
Må Kraften vara med Er!
(Vilket innebär så mycket mer än det gamla uttryck, vi minns från starwars-filmerna)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Det har snart gått ett år sedan (sånär på en månad..) som jag skrev till dig sist.. Jag vet inte vem som har saknat min blogg mest, du eller jag..?! Däremot vet jag att min saknad har varit stor, men min rädsla har varit större.. Vi kan kalla d...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...