Har ni sett filmen "insidan ut"? (Originaltitel "inside out")

En animerad Disneyfilm, med en fantastisk tolkning av våra känslor.
- Storyn är ett litet äventyr i sig, men just tolkningen av våra fem grundkänslor är, enligt mig, fantasisk. 

"Glädjen" den lilla, gula figuren i mitten på bilden, är den starkaste och det är hon som oftast håller i spakarna på hjärnkontoret.
"Ilska" den underbara, lilla, röda figuren längst till vänster på bilden, kan bli så upprörd så att hans huvud fattar eld, vilket de andra figurerna vet hur de ska utnyttja. "Vemod" den bedårande, lilla, blå figuren längst ut till höger på bilden, är känslan som står "glädjen" närmast. De liksom behöver varandra.. Sen har vi "Avsky" den lilla, gröna, figuren och "Rädsla" den smala, lilla, lila figuren.. båda söta på sitt sätt..

Recensioner på filmen, som bekräftar mitt tycke och smak:

För mig som 'känslomänniska' blev det en bekräftelse, att se filmen. Trots att det "bara" är en animerad barnfilm.. (?!) så är det någon som har visualiserat det jag har inom mig..?! Och helt plötsligt kunde jag se hur den lilla röda figuren, tog över spakarna.. Eller hur den lilla blå, försökte göra sig hörd.. Vilket i sin tur (faktiskt) har gjort det lättare att hantera känslorna, allt efterhand som de dyker upp. Framför allt har jag haft stor hjälp av dessa små figurer, inom mitt yrke som pedagog, då barnen som har sett filmen, har avsevärt lättare att förstå och greppa de olika känslorna, då de har fått en visuell bild av de fem..

(Lite lustigt, som jag bara måste flika in, gällande jobb ihop med erfarenhet av att ha sett filmen:
- En dag, för inte så länge sedan, var det ett av barnen på jobb, som inte ville sitta med i samlingen. När jag bad barnet att komma och sätta sig i ringen, tillsammans med oss andra, sparkade barnet mot mig och träffade mig på ena benet. Detta är inte okej och jag markerade genom att med min mörkaste röst ryta till.. När jag sedan två sekunder senare, satte mig i ringen igen, var det ett av de andra barnen (som tydligen också hade sett filmen) viskade till mig: "Nu kom den lilla röda gubben." Det tog några sekunder innan jag kunde koppla till vad som menades, men sen kunde sen bekräfta reflektionen, med att svara "ja" för att sedan förtydliga att jag inte var arg längre, genom att tillägga: "..men nu har han gått igen"..)

- En liten parentes bara.. 

Jag menar, att filmen kan göra nytta.. För det är inte bara barn, som har känslor.. som kan vara svåra att hantera.. Känslorna har vi från det att vi föds tills det att vi dör och även om vi kanske lär oss att hantera de bättre med åren, finns det många människor som behöver hjälp. Det är ett svårt ämne att greppa.

Jag är en känslomänniska. Det är svårt för många att förstå hur starkt jag påverkas av detta, hela tiden.. Som känslomänniska har jag precis samma känslor som alla andra, men bytet av vilken som håller i spakarna sker så mycket oftare. Jag bombarderas av intryck, då jag ständigt upplever varje detalj, vilket i sin tur, hela tiden matar mig med olika känslor beroende på erfarenheter. Varje reaktion på varje känsla kan sedan variera från liten och välkontrollerad, till stor och explosiv.. något som jag inte vet förrän det händer, då allt grundar sig i mitt sinnelag just för stunden..

Invecklat och svårt.. Och som sagt, väldigt svårt att greppa..

Det har tagit några år, men jag har lärt mig, att känna igen och upptäcka många av de olika reaktionerna, som följer mina många och olika känslor (likt hundratals mönster) INNAN de hinner ta över.. På så sätt har jag också lärt mig hur jag ska göra för att kunna hantera de mest explosiva.. Detta är dock ingenting man lär sig i en handvändning.. Och det är definitivt ingenting man kan lära sig om man inte vågar känna känslan! Det är en konst att våga gå in i sin känsla, likväl som det är en konst att kunna släppa den!

Som känslomänniska har jag aldrig haft svårt för att gå in i och analysera mina känslor. Var kom den ifrån? Vad gjorde jag? Vad hände mig? Vad var det som sades? Varför känner jag som jag gör just nu? Och varför reagerade jag som jag gjorde? Det krävdes däremot både en och två psykologer/terapeuter innan jag lärde mig hur jag skulle göra för att kunna släppa taget om känslorna, som så många gånger tog över.. Det tog med andra ord, många år innan jag kunde stoppa mina känslor från att låta de ta över och styra mina handlingar.. (Exempel: Som att inte ha sönder något när jag blev arg. Eller att inte låsa in mig för att gråta i timmar..)

Nu vill jag inte låta "smitter-smatter" (besserwisser) och påstå att jag är fullärd, för det är jag absolut inte! Men jag upplever en fantastisk makt att kunna stanna upp, våga känna, gå in i känslan fullt ut och sedan kunna släppa taget för att gå vidare.. Allt under bara några minuter, om det vill sig som bäst.. Jag har aldrig varit långsint, vilket är bra när det är negativa känslor inblandade, men idag passerar alla mina tusentals dagliga känslor så mycket smidigare, vilket gör både min egen och mina närståendes vardag mycket lättare. Vill tillägga här att jag inte skulle kunna tänka mig ett liv utan alla mina känslor! De gör mig till den jag är och jag älskar min medvetenhet och min förmåga. Dels för egen del, men också gentemot andra, då jag har lättare att läsa av andra människors sinnesstämning, vilket i sin tur oftast gynnar alla.. (Utifrån att jag agerar "rätt", det vill säga.)

Så vad vill jag då ha sagt med detta inlägg om Disneyfilmer och känslomänniskor..?!

- Jo, att ta steget och våga!

Börja med att titta på filmen. Även om du är vuxen och utan barn, som ursäkt..
VÅGA känna dina känslor! Inte bara att skratta när livet är som bäst..

GRÅT när du är ledsen! Sätt dig ner och gråt floder. Trycket inombords kommer att lätta och tro mig, det gör nytta. Man får ont i huvudet och ser ut som sju svåra år i ansiktet, men det är så värt det. Vi behöver gråta!

Tillåt dig själv att AVSKY det som gör dig upprörd. Det är fullständigt naturligt att inte tycka och tänka som alla andra. Var man och var kvinna står sig själv närmast. Du är unik och har rätt till att avsky saker. Men bli inte ett pucko genom att spy din galla över andra, det räcker med att DU blir medveten. Regel här: "Har man inget gott att säga, kniper man käft!"

Bli ARG! Helt jävla skrik-arg! Men akta dig här, för att bli det i närvaro av andra.. Det minsta man vill är att skrämma bort sina närmaste, då ilska många gånger övergår till ånger och ensamhet när den avtar.. (Det är ingen hit, att fastna i hjulet av dåligt samvete..)

Rädsla är väl den känsla vi allra minst vill erkänna..

Att vara rädd tyder ju på att man är svag..?! Eller INTE!!

Att vara RÄDD för något, får oss att fokusera på försvar, eller ren överlevnad.. Vi slipar våra knivar och går in för att klara uppgiften. "Shit, shit, shit.. Min partner lämnar mig och här står jag helt plötsligt ensam.." Bli rädd, för hela din framtid är krossad.. i alla fall över en tid, fram till dess att du finner en lösning (du kommer att hitta den) och då har rädslan varit en stor hjälp på vägen. Kom ihåg att det är rädslan som föder modet.. och modet är det som får oss att växa som människor.

Jag är en känslomänniska.. Och en stolt sådan!
Inlägget jag just skrivit, är baserat på egen erfarenhet och reflektioner, utan att ha kolla faktaböckerna, så ta det för vad det är.. Hur som helst, är det i alla fall i all välmening, mitt sätt att bekräfta kanske just dina känslor och handlingar och jag är säker på att oavsett vilken typ av människa du är, så kan du dra nytta av vad du just läst..

Och med det säger jag Kärlek & Ärtor*


(*Min fritt, något galna tolkning, av Love and Peace)

Jag har varit inne på att skriva ett inlägg om att vara känslomänniska, då mina tankar gällande detta har slagit mig till och från den senaste tiden.. Men eftersom jag vet med mig själv, att det förmodligen kommer att kräva en del tid, då jag tycker att det är viktigt att formulera mig så begripligt som möjligt.. vill jag nog vänta med inlägget. Min rast räcker liksom inte till, för ett sådant inlägg.. Tyvärr.

Imorgon är det Kristi himmelfärds dag och de flesta av oss är väl lediga..?! Själv ska jag njuta långhelg, då jag har fått lyxen med att få vara ledig även på klämdagen, på fredag.. Så vem vet.. kanske är det då det händer..?!

Kärlek & Ärtor..

Kärlek & Ärtor!

Efter att ha sprungit ifrån mitt kaffe imorse, känns det ganska så nice nu, med en ny kopp vid min sida..!

Extrapasset igår på gymmet, satt där det skulle.. Jag kan förstå alla människor som blir beroende och träningsfreak, för det ÄR en skön känsla i kroppen varje gång.. Kanske inte precis i stundens pina.. men efteråt är det riktigt nice!

Idag är det tisdag, om du skulle ha råkat missa det..?!
Solen skiner, precis som igår och planerna inför kvällen är ganska så lik gårdagen.. Först jobb, sen hem.. träning och sen hålla kväll. Idag ska jag dock inte deklarera, som jag gjorde i sista minuten igår.. (Jag är ju som ni kanske redan vet, en av tidsoptimisterna här i landet..)

Hörde på radion imorse, från det ena till det andra, att det idag skulle vara internationella pollendagen.. (?!) Och eftersom jag redan nu kan känna mig påverkad, hade det kanske varit klokt att åka inom Apoteket på vägen hem och fylla på medicinskåpet..?! Tänker att det kan vara bra att ha om det blir riktigt illa någon dag..?!

Nåväl, vi får väl se hur det går med det..
Nu är rasten slut och jag säger:
Kärlek & Ärtor!

Sitter i solen, utanför jobb och njuter av värmen..
Lite lustigt att det räckte med att gå in i en ny månad, för att värmen skulle våga sig fram på riktigt..?! I alla fall än så länge..?! Sen att det kanske blir regn och svinkallt imorgon, det får tiden utvisa..?! *smile*

Helgen har varit super.. i dubbel bemärkelse..?! I lördags blev det en heldag i Köpenhamn, tillsammans med T. och ett par goda vänner till oss. Barnen var i spridda skurar, två hos mormor och en hos kusinerna.. vilket gjorde dagen till en välbehövlig "vuxendag".. (Bilder från dagen kommer senare, när jag har mer tid än en rast..)

Ikväll blir det gymmet.. Ett extrapass, som förhoppningsvis kommer att göra nytta..?!

Nu är min rast slut.. så jag säger, som jag brukar..
- Kärlek och Ärtor!!