Jag kan inte minnas att jag känt mig såhär "dämpad" under sommarhalvåret tidigare..?!
Det var förra veckan, i lördags, som något inom mig small till och sedan dess har jag känt mig hängig.. som om jag saknar motivation..?! Jag vet inte, men hur jag än vrider och vänder på saker och ting, så kan jag inte riktigt hitta meningen till varför.. Berätta något, nej.. finns ingen anledning.. Åka någonstans, nej.. finns ingen anledning.. Det känns lite som om jag går på autopilot.. Jag gör vad som måste göras, men det ger mig liksom ingenting..?!

Jag försöker att hålla skenet uppe. Att le, visa intresse, uppskatta och glädjas.. men om ärligheten ska fram så hade jag klarat mig helt och hållet utan allt, just nu.. Egentligen skulle jag bara vilja vara ensam, men samtidigt vill jag inte göra andra ont, så jag gör vad jag tror att de runtomkring mig behöver och hoppas på att inspirationen ska komma tillbaka snart.

Jag söker desperat, i det tysta, efter något som kan ge mig svar.. Men hitta naturligtvis ingenting, då jag inte ens vet frågan..

Blir förbannad på mig själv när jag inte, trots min självkännedom, kan bryta vågen jag tycks ha fastnat i. "Bara släpp det och gå vidare".. funkar liksom inte.. och det stör mig inuti. Har kommit på mig själv, flera gånger, att sitta och hoppa med benet, eller att trumma med fingrarna mot någonting, som om jag var nervös eller nått..?! Känner mig frustrerad, instängd, trängd i ett hörn..

Månen ligger lågt på himlen och jag försöker fokusera en stund. Jag skakar inuti och jag känner hur smaken av bitterhet växer i munnen. Bitterhet.. Ett gift som verkar ta över mina drömmar. I alla år har jag tacksamt kunnat sitta i någon annans trädgård, för att ta ett exempel.. Jag har kunnat njuta som om det varit min egen och drömmen har frodats genom fantasier och idéer.. Men nu blir jag bara arg.

Jag blir arg för att jag, efter femton år, fortfarande sitter i någon annans trädgård..
Jag skulle vilja skylla på någon annan, men jag har bara mig själv att skylla.. Samtidigt vet jag att jag har försökt.. och försökt.. och försökt.. Jag blir arg för att jag inte kan göra något åt det. Och jag blir fruktansvärt arg för att jag har alla tänkbara odds emot mig, hela j*vla tiden..

I mitt sökande efter svar, på frågan jag inte vet, läser jag texter på nätet, om hur nedbrytande det är att känna känslan av att inte vara på rätt plats.. Om hur hjärtskärande det är när man dag in och dag ut, vaknar med ett skrik inom sig, efter något som saknas.. Jag läser om hur ont det gör när man känner sig vilsen och jag blir väl medveten om att det är väldigt många fler som känner och lider lika mycket som jag.. Men det är inte det jag behöver! Jag vill ha ett jädra svar på hur fasiken jag ska göra för att slippa känna som jag gör. Jag behöver ett botemedel mot det inre skriket, som väcker mig varje morgon och som stoppar om mig inför natten.. Jag behöver inte någon bekräftelse på att jag inte är ensam.. Det är inget problem för mig att vara ensam. Jag trivs med att vara ensam.. Jag vill ha svar, på hur fanken jag ska göra för att inte gå under!

Skulle vilja gråta, men ser ingen mening.. Känner mig likgiltig..

Blir mer och mer orolig inför semestern, som är planerad över midsommar. Vet redan nu att det kommer krävas tonvis med kraft, för att jag ska klara hålla masken inför alla de släktingar som ska samlas och fira midsommar tillsammans mitt ute i ödemarken.. Känner mig hemsk när jag erkänner att jag inte räknar detta som semester.. Ser det hela mer som ett måste och jag är skitnervös för att jag inte ska klara vara sådär fantastiskt glad och avslappnad som alla andra..

Jag vet att allt bara sitter i mitt huvud, men det spelar ingen roll.. Jag vet inte hur jag får stopp på det!

Jag har sedan separationen, flytt allt som fått mig att må dåligt, men detta kan jag inte fly ifrån.. Jag måste vara med. Familjen "behöver" mig, även om jag vet att de inte bryr sig om mitt deltagande eller vad jag har att berätta. De vet bättre, kan bättre och skulle tveksamt uppskatta något jag gjort, även om det skulle kunna klassas som något bra.. Varje år är det samma sak.. Talet vid middagen på midsommarafton, som bekräftar vår fantastiska släkt.. De nya flick- eller pojkvännerna hälsas välkomna. De befintliga paren som håller traditionen vid liv. Lite tjabbel om historien på gården och några minnen av avlidna som satt sin prägel på vår älskade tradition.. Och sedan ska alla hyllas.. Det är för den goda maten, de fantastiskt goda kakorna, eller brödet, eller tårtan.. För hjälpen att klä logen, för att de skrubbat f*cking potatis. Alla är delaktiga och drar sitt strå till stacken.. Alla nämns utom jag.. (mer än i ett senare påpekandet av ett stavfel jag gjort i sånghäftena som jag satte ihop, skrev ut och laminerade för tusen år sedan..) Sen att jag klär midsommarstången varje år, är väl ingenting att säga något om.. Förmodar att det var bättre när min pappa gjorde det, för på den tiden uppmärksammades det..

(Öm punkt.. Tårarna kom i alla fall, trots att jag fortfarande inte ser någon mening med de..
Men det kändes skönt att få släppa på trycket.. så någon mening med de var det väl, antar jag..?!)

Nåväl.. Jag vet inte om någon av mina släktingar, förutom min älskade mamma, läser min blogg.. Är väldigt tveksam till det faktiskt. Men om någon mot förmodan skulle göra det så är jag ganska så säker på att detta inlägg upprört en del.. Vet att det är orättvist mot många, som kanske inte alls upplever det så som jag beskriver det, men JAG upplever det såhär.. "Shit happens and then you die".
I värsta fall kan de ju bara ignorera mig, så löser sig nog allt ska ni se..

Jag kommer att göra allt jag kan för att försöka hålla skenet uppe och tycka att livet där, tillsammans med alla, är det härligaste som finns.. Jag ska ta hand om mina barn, så att Tomas kan spela kort med de andra och så att min moster inte behöver känna att jag är en dålig mamma. Jag ska bre mina mackor, så som min ingifta morbror tycker att man ska bre mackor, så att han inte behöver känna sig kränkt. Jag ska göra mer, så att de andra tjejerna inte behöver lägga sin värdefulla energi på att snacka skit om hur kass jag är på hushållssysslor. Och ja just det.. Jag ska njuta av att ha en vecka semester..?!

Kärlek & Ärtor
Och förlåt, för att min verklighet inte ser ut som din..