Alla inlägg den 16 juni 2016

Av Jenny-Blue - 16 juni 2016 14:09


Att vara "ensam" hemma varannan vecka, störde mig bara en kort period, i samband med att Jasmine började vara hos sin pappa, tillsammans med sina bröder, varannan vecka.. För även om jag var så kallat ensam, hade jag ändå alltid min hund vid min sida.. Och eftersom jag är personen som trivs med min ensamhet, var våra (min och hundens) barnfria veckor lite speciella, då vi kunde göra sådant som inte riktigt hanns med under veckorna då barnen behövde min tid.. Lite längre promenader, allt ifrån rundor i närområdet till spontana utflykter vid havet eller i skogen.. var väl det som kändes mest engagerat..?! Men också våra stunder hemma, med allt ifrån supermys i soffan till lek med godissök och trick i köket och fnattbus med spring i hela lägenheten..


 

(På långpromenad tillsammans längst stranden i Lomma)

 


 

Ibland var hon nära mig, tätt intill i sängen eller soffan, på golvet i köket eller inne på toaletten.. Ibland låg hon för sig själv i barnens rum, eller i sin korg vid min säng.. Hon valde själv, men oavsett så var hon alltid där.. Hon var där när man somnade.. och hon var där när man vaknade..


 

(Bella och jag i min säng 2015)



I onsdagsmorse, vaknade jag dock ensam..

Ingen Bella i sängen, att krypa intill och krama och pussa på.. så som jag gjort sedan tio år tillbaka.. Morgonrutinen, med stress över att hunden måste ut innan jobb, var som bortblåst och jag hade svårt att hitta anledningen till att komma upp ur sängen. För trots att allting var som vanligt, var allting helt fel.. Bella var inte där och för första gången på väldigt, väldigt länge, kände jag mig, på riktigt, ensam..


Vår gemensamma resa började redan när Bella var fem veckor gammal och jag var och hälsade på uppfödaren för att tinga min blivande följeslagare.. Sju veckor senare, var jag tillbaka igen för att hämta med henne hem.. Älskade lilla virvelvind, vad hon gjorde mig lycklig..


 

(Bella sex veckor gammal)



Då var jag "bara" mamma till Jonathan, som vid tillfället var två år gammal.. Tomas, som då var min sambo, hade gett mig klara besked om "att detta är DIN hund" och gemensamma regler för hur allting skulle skötas gjordes upp.. Bland annat hade vi en gemensam regel, redan från början, som löd att hunden INTE skulle sova i våra sängar.. *smile* En regel som kort därefter ströks, när Bella började skälla på morgontidningen och vi ville bespara våra grannar för oväsen i så tidig timma..


 

(Jonathan och Bella i Köket 2006)



Eftersom jag, på den tiden, jobbade tillsammans med mina föräldrar, var det helt naturligt att Bella fick följa med mig på dagarna.. Hon rörde sig fritt på ateljen när vi jobbade "hemma" och när vi var iväg på kundbesök var hon oftast med i bilen (om det inte var för varmt alternativ för kallt ute, naturligtvis) Eller så var hon med in, på de ställen hon fick, duktig med att ligga plats på min jacka i ett hörn inte långt bort..


 

(Bella på ateljen 2005)


När jag senare började köra långrundor för uppdrag på annan ort, satt hon alltid vid min sida i bilen och med dessa resor, blev hon nog en av de hundar som har kissat på flest ställen..?! Minns speciellt inför ett uppdrag i Varberg, när jag skulle köra "själv" för första gången och jag och Bella hamnade fel och kom till Varbergs fästning istället för in till city.. Panik borde ha upstått, men istället tog vi en kissepaus och konstaterade att vi nu även hade varit där..


Min älskade Tuss.. Vilka äventyr vi hade!

Alldeles för många att rabbla upp här, men alla lika kärt sparade i minnet!


 

(På kalas, något blöt och smutsig, efter fnattrunda i regnet 2013)



Vår gemensamma resa.. nästan elva år tillsammans.. tog slut natten till den 15 juni 2016 och sorgen inom mig är lika stor som tomrummet hon lämnat kvar i mitt hjärta.


En helt vanlig tisdag.. Med som vanligt, en något stressig runda på morgonen.. Ett "Hej då, jag älskar dig." i samband med att jag stängde dörren för att åka till jobb.. och ett vanligt "Hej Bella Tuss" när jag väl kom hem igen några timmar senare.. Precis som vanligt.. Energiskt och med ett smile, skuttade hon runt benen på mig, runt i lägenheten, innan vi kom ut för att gå eftermiddagsrundan.. Precis som vanligt, skuttade hon ut ur hissen, ut genom porten, ivrigt bort till gräsmattan..


Vi kom ungefär halvväg, när Bella plötsligt gick in under en buske och ställde sig.. "Vad gör du Bella" sa jag frågande och upptäckte samtidigt en annan hund, en bit längre bort.. Jag trodde att det var precis som vanligt, att Bella ville "smyga" mot den andra hunden, som hon alltid brukar göra.. men hon stod bara där, helt still. Jag kallade på henne och hon kom ut ifrån buskarna. Långsamt.. men inte speciellt "smygande"..?! Den andra hunden passerade och jag såg på Bella att hon verkade besvärad av något. Hon haltade inte, men jag fick ändå för mig att hon hade fått något i tassen och ville ta mig en titt. Jag hann dock knappt röra vid henne, förrän hon pep till och sekunderna senare upptäckte jag att hon gick konstigt med bakbenen.. Som om de inte hängde med på något vis.. Obehagligt att se..


 

(Jag störar mig och fotograferar Bella med fjärrkontrollen i måndags, dagen innan..)


Jag skulle iväg på kvällen och tanken var egentligen att Bella skulle ha stannat hemma, men eftersom jag blev orolig över hennes konstiga sätt att gå, bestämde jag mig på plats att hon fick följa med.. Jag bar henne den sista biten hem.. Packade ihop mina saker som jag behövde under kvällen, lade en pläd i den största väskan jag äger och stoppade ner hunden.. Kändes aningen galet att gå ner till bilen, med hunden som en accossoar på axeln, men vad skulle jag göra, hon kunde ju inte gå?


Säsongspremiär för bingon på Almåsa.. Fantastiskt roligt, samtidigt som jag var sjukt orolig för min hund, som låg på den medhavda pläden, bakom mig hela tiden.. Någonstans hade jag hoppats på att det som Bella hade drabbats av, vad det nu var, skulle gå över under kvällens gång. Att hon skulle skutta som vanligt när vi kom ut på gräsmattan, efter att bingon var slut.. Men det visade sig bara ha blivit värre och jag bestämde mig för att åka in till djursjukhuset för att kolla upp det..


   

(Selfie-time i duo-form, hemma i soffan 2015)



Med en obehaglig känsla i magen och med oron fortfarande i kroppen, ringde jag till Tomas på vägen, för att förbereda honom på att eventuellt behöva väcka barnen och komma till djursjukhuset.. Väl på plats, strax efter klockan 23, bar jag Bella från bilen och in. Jag ställde henne på vågen, som visade 7,5 kg och bar henne sedan vidare in till det rum, som senare skulle bli vår sista plats tillsammans..


   

(På en plats i solen, hemma hos mamma i skogen 2015)



Veterinären kom efter bara några minuter och ytterligare några minuter senare hörde jag henne ställa diagnosen (akut) Diskbråck. En relativt vanlig åkomma, som går att operera.. Med chans, alternativ risk för allt ifrån en lyckad operation, till ett fortsatt liv med totalt förlamad bakdel.. Allt helt utan några garantier på full rehabilitering.. Omöjligt att förutspå.. 

- Allt efter det är som i en dimma bakom tårfyllda ögon..


Jag vaknade ensam igår.. med tvivel om beslutet jag tog, där och då.. Någonstans innerst inne vet jag att jag gjorde rätt, med tanke på allt lidande som hade kunnat bli.. Men saknaden och den enorma sorgen tog över och jag önskade att jag inte var ensam längre.. Det har bara gått knappt två dygn och jag är redan utom mig av förtvivlan.. och frågorna haglar..


Vem ska nu ha den sista ostbiten, när jag brett färdigt mina knäckebröd?

Vem ska nu äta upp smulorna som hamnar i soffan, eller maten

som barnen tappar på golvet under köksbordet?

Vem ska nu stressa mig på morgonen, med behovet av att komma ut?

Vem ska nu putta skålarna, demonstrativt i krav på något gott eller mer 

vatten, så att det klirrar högt, när jag precis har satt mig ner i soffan?

Vem ska nu ligga och stör-sparka på mig i knäväcken när jag ska sova?

Vem ska nu möta mig med ett smile, när jag kommer hem?

Vem ska nu skälla på grannarna och reta gallfeber på mig med sitt eviga tassande?

Vem ska nu springa fnattrundor i lägenheten, sno gosedjur

och ställa till alla mina mattor, som jag alldeles just lagt till rätta?


Vem ska nu trösta mig när jag gråter?


 



Känns helt overkligt att sitta här och gråta, utan att ha en spattig hund sidan om som försöker att slicka bort mina tårar.. Lyssnar oändligt efter ljudet av hennes tassar mot golvet.. men det låter inget..


Det är helt galet, hur stor del av ens liv en liten hund kan bli..

Att saknaden kan vara så stor. Att sorgen kan göra så ont..


Jag är tacksam över att jag fick Tomas till att väcka barnen och komma till djursjukhuset. Det är lätt att fastna i sin egen bubbla och glömma allting annat utanför, men även om Bella ansågs vara min hund, var hon hela familjens lilla älskling.. Hjärtskärande att behöva ge beskedet till sina barn och se hur de bryter ihop, men ändå så mycket viktigare än vad man kanske tror.. Alla förtjänar ett avslut, oavsett ålder..


Som förälder är det precis sånt här man vill skydda sina barn ifrån och jag kände mig som ett monster, men samtidigt är det något som vi alla behöver lära oss om livet.. Jag är tacksam för att jag lyckades följda mina känslor och att mitt förstånd var klart nog till att kunna ta mitt "hemska" beslut om att be någon annan, att väcka våra barn mitt i natten, dra upp de ur sina sängar.. och sedan chocka dem med insikten om att hunden inte kommer att följa med oss hem.. Är så innerligt tacksam över att jag har Tomas, som tror på och stöttar mig, alltid vid min sida.. 


 

(Bella och Jasmine Julafton 2015)

 

 

(Bella och Jasmine 2014)


 

(Jonathan, Charlie, Jasmine och Bella i Charlies säng 2013)


  

(Jonathan och Bella i soffan 2009)

 

 

(Bella, Charlie och jag i vardagsrummet 2009)


Livet går vidare, det var ju bara en hund..

- Men det var min hund!


(Jag och Bella kvällsmyser i soffan 2015) 


Känslotvisten inom mig hoppar från iskall "fortsätt framåt" till blödande "jag klarar inte detta" vilket får mig att verka totalt oberörd ena stunden och totalt kraschad i nästa..


Jag bloggade ingenting igår.. Jag ville, men orkade inte..

Idag behövde jag skriva av mig, även om det fortfarande känns väldigt dimmigt..


Jag har bestämt mig för att städa undan och plocka bort Bellas saker, så som hennes mat- och vattenskål, korgen och filten och hennes leksaker, men vill behålla hennes koppel och halsband hängandes på kroken i hallen..

- Hon är inte här.. men hon kommer alltid att vara här..


Kärlek & Ärtor


Ps. Ett stort TACK för alla styrkekramar och hjärtan jag fått via facebook, instagram, sms och IRL! Ni har ingen aning om hur mycket det betyder, nu när jag faktiskt är helt ensam..


- TACK !!   



  (Bella älskade att jaga flugor, även om det inte var riktiga flugor.. Hemma hos Tomas 2013)

 

 

LITE MER OM MIG...

KALENDER

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18 19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

   

 

      Privat konto: 

     jenny78blue 

 

    Konst konto:

     jenny78blue_art

 

      MaryKay konto:

     jennyblue_mk

 

 

LETAR DU EFTER NÅGOT SPECIELLT? SÖK HÄR:

SIDOMENYN UPPDATERAD

    16 augusti 2023

 

BLOGGFÄRG UPPDATERAD

    15 augusti 2023 

 

MIN KONST - HEMSIDA

www.jennyblueart.com

 

Följer du länken ovan, hittar du info om bokade utställningar, mig och mina verk, presenttips, mm..     

 

      

     

     

         

            - Välkommen!

 

 

LÄNKAR TILL ANNAT VIKTIGT

     

         

     

        

     

 

     

 

     

 

 

KATEGORiER

BELLA i mitt minne

   7 sep 2005 - 15 jun 2016

PitaPata Dog tickers

ARKiV

   

 

 

 

       

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       

 

 

 

      

 

 

 

       


Skapa flashcards