Kom hem till Tomas igår, för första gången sedan Bella dog.. och kom på mig själv i förväntan efter ljudet av hennes tassar mot golvet, komma springande mot mig, när jag öppnade ytterdörren..

Det hände ibland att Bella följde med Tomas hem och att ensamheten efter henne, hemma hos mig, då alltid kompenserades med hennes varma välkomnande när jag väl kom hem till Tomas och vi träffades igen.. Och jag förmodar att eftersom jag saknat Bella i ensamheten där hemma, att min hjärnan ställt in sig på att saknaden snart skulle vara över och på så sätt inbillat mig att hon nu skulle vara hemma hos Tomas..?! Men ja, så var det naturligtvis inte..

Senare på kvällen, när jag låg i soffan och dottern kom och kröp upp intill min sida, tryckte jag näsan mot hennes hår för att pussa henne på huvudet och genast var minnet och saknaden där efter att få trycka ansiktet i pälsen på Bella och pussa henne på nosen så som jag alltid brukade göra.. Känslorna tog över och jag fick resa mig upp och gå ut på balkongen för att inte visa mina tårar för de andra..

När jag sedan satt där på balkongen och hade torkar mina tårar kom jag att tänka på hur olika vi är i vårt sorgearbete.. Tomas hade berättat för mig om Charlie (7år) att han hela veckan, sedan det hände, har gråtit sig till sömns och knappt hunnit vakna igen på morgonen förrän tårarna sprutat.. Jonathan (12år) har stängt in sig på sitt rum, inga tårar inga ord.. Och Jasmine (snart 4år) har upplevts som oberörd.. kanske ännu ovetande om vad som faktiskt har hänt..

Jag tänkte tillbaka på hur det var när jag själv var barn och vi förlorade vår familjehund.. Jag minns inte hur gammal jag var, men gissar på att jag var någonstans runt Jonathans ålder. Jag minns att jag var jätteledsen då också, men jag kan inte riktigt jämföra det med den otroliga saknad jag känner nu i vuxen ålder.. Tänker på hur det var för min mamma.. och vill tro att jag kanske kan förstå hennes dåvarande sorg bättre nu än då..

När vår andra familjehund dog, hade jag nästan precis flyttat hemifrån och jag kan ärligt säga att jag inte kan minns speciellt mycket sorg. Jag vet att jag var ledsen, men minns mig mer arg än förtvivlad, då jag inte hade fått chansen till att få säga farväl.. (En av de livserfarenheter jag fått, som senare skulle leda till mitt val att tvingade in hela familjen till djursjukhuset mitt i natten..)

Alla sörjer vi olika.. Allt utifrån relationen till den avlidne, till beroende på vilken ålder vi har.. Den varierade åldern, har olika många livserfarenheter och jag tror att det också kan ha att göra en del, med hur vi hanterar sorgen på olika sätt.. Sist men inte minst har vi naturligtvis vår egen personlighet, som avgör vilket sätt vi agerar på.. En del människor bara måste få gråta floder, högt och tydligt så att alla ser och hör.. Andra vill hellre sörja i tysthet, bli färdiga och gå vidare..

Jag hämtade barnen igår. Först Charlie på skolan, som var glad och hoppig som alltid.. Sedan Jasmine på förskolan, som också verkade ha haft en bra dag. När vi gick ut ifrån förskolan och var nästan framme vid bilen, ropade Jasmine glatt "Bella!" så som hon ibland gör när Bella är med i bilen.. Charlie som skuttat och hjulat, hoppat och pratat oavbrutet sedan jag hämtat honom på skolan, blev helt tyst och stilla och gick dämpat in och satte sig i bilen.. Samtidigt som jag förklarade för Jasmine, att Bella inte finns mer. Att vi inte kan träffa Bella mer, men att hon alltid finns i våra minnen och hjärtan..

Det gick en stund i bilen, på väg hem till mig, som vi satt i tystnad.. men så bröt Jasmine tystnaden med berättelser om dagen och vi "kom igång" igen..

Det är svårt att veta om man gör rätt som vuxen.. Ska jag prata mer, ska jag låta allt bero..? Vill barnen verkligen höra, eller vill de bara glömma..? Jag är tacksam för att jag har så fina barn, med relativt lättlästa signaler i sina personligheter.. och för att jag är en känslomänniska som kan sätta mig in i deras tänkbara känslor.. Men jag står fortfarande frågande i huruvida jag gör rätt eller inte.. Men det är väl som allt annat, omöjligt att veta.. Kanske blir som min mamma alltid sagt: "Det visar sig först när barnen är vuxna.." Men tills dess får jag ha tillit till mig själv och min intuition och göra så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor