Inte helt övertygad om att det skulle bli en bra vecka, men med öppet sinne, kom vi till Värmland.. (tisdagen innan midsommar) Jag får i ärlighetens namn, erkänna att jag var aningen syrlig, med en del vassa kommentarer till en början, men vill ändå påpeka att jag verkligen gjorde mitt yttersta för att behålla lugnet och inte smitta min omgivning med mina mörka tankar..

- Och tro det eller ej, men det gick..?!

Redan i bilen, på vägen upp, kom jag till insikt med att detta skulle bli en personlig inre resa och det kändes lite som om att jag var tvungen att behålla lugnet, för egen del, för att kunna jobba på "allt det där inre" som jag fick för mig att jag skulle hålla fokus på, för att inte haverera..?!

Det hände några gånger, att jag föll tillbaka till mina mörka tankar (säg bitterhet om så vill) men med hjälp av papper och penna.. och en liten stund för mig själv, lyckades jag bortse från det som har varit och kunde återigen blicka framåt.. Några morgnar tog jag motion till hjälp, då jag startade dagen med att gå/springa en runda längst sjön.. vilket var mer än bara befriande.

Midsommarafton, som är den dagen som är mest förknippad med ångest under veckan, blev en upplevelse som heter duga, då jag mer elle mindre blev överöst av bekräftelse från olika håll.. Bäst av allt var när min äldsta kusin ruskade om mina tankar och fick mig att inse att min saknad efter honom, egentligen var lika stark från hans sida, gentemot mig.. Vi talade om vårt arv och vårt löfte som vi kom överrens om redan som barn, då vi insåg att mormor och morfar inte skulle leva för evigt och därför inte heller alltid kunna hålla ihop familjen.. Vi var bara barn då, men vi lovade varandra att vi, tillsammans, skulle ta över mormors roll och se till att familjen alltid höll ihop.. något som har varit svårt för oss båda, med små barn i omgångar, separationer, husköp, mm..

Det var så otroligt skönt, som om ett kvävande grepp släppte taget och allt föll på plats.. Jag insåg att jag inte alls varit bitter för gammalt trams.. Jag har helt enkelt saknat samhörigheten, med de människor som jag älskar allra mest..

Jag tänker tillbaka på min mormor och tårarna kommer smygande, när jag inser att jag fortfarande saknar henne sjukt mycket.. Som barn var hon "bara" mormor, som fixade och donade.. Men när jag tänker tillbaka, minns jag att traditionerna dog med henne.. Inte för att min moster, med flera inte har gjort allt för att hålla allting vid liv.. för visst har vi firat jul och midsommar.. Men jag minns så väl första julen efter det att mormor gått bort och hur jag kände att "nu var det slut"..

När min kusin tog upp allting till ytan igen, efter alla dessa år, var det som om jag hittade hem på något vis..?! Känslan av att inte vara ensam längre och att känna vetskapen och engagemanget från min kusin förändrade allt.. Vi växte upp som syskon, men har under väldigt många år haft fullt upp med våra egna liv.. och någonstans på vägen har vi tappat det där som vi hittade igen, nere på logen, på Hagvallen, i Värmlands gröna skogar, nu på midsommarafton..

Allt efter det är harmoni..
Sköna dagar på backen..
Långa samtal nere på logen..
Allt precis så, som det SKA vara..

Jag tänker: Att se fram emot, att drömma och fantisera om något, kan förgylla livet.. Men kan göra väldigt ont när verkligheten senare visar något annat..?! Att däremot ha ångest och inte riktigt våga tro, inför något som komma skall, kan vara fantastiskt inspirerande när verkligheten får en att inse att allt faktiskt är bra.. (Bara en tanke, som legat i bakhuvudet under veckans gång och som påmint mig om hur viktigt det är att våga trotsa sitt eget obehag..)

Det tog inte många minuter för mig att inse, efter det att vi kommit fram, att det i alla fall inte är platsen, som har gett mig ångest.. Tvärtom har jag nog saknat den mer än vad jag trodde..?! Jordnära. Med barfota fötter mot urskogens mark och dess djupa rötter, krävs det väldigt lite energi för att hitta den inre harmoni, som jag tror finns inom oss alla..?!

Från den minsta insekt, till den vackraste blomma.. Doften.. Fågelsången.. Ljudet från den porlande bäcken.. Kliet från knott och myggor.. Allt hör ihop och historien bakom får oss att vilja fortsätta framåt.. Det kommer aldrig att bli som då.. För det som har varit, ligger bakom oss.. Vi kan bara göra "NU".. och gör det egentligen utan att se, att även vi kommer att bli historia..

Det har varit en omtumlande vecka.. med mer gott än ont.. och nu är den slut..
Imorgon är det tillbaka till jobb, vilket faktiskt ska bli riktigt roligt, tro det eller ej.. *smile*

Kärlek & Ärtor!

Vi är hemma hos Tomas syster, för att äta tillsammans med familjen och Tomas pappa med fru..

Må hända att korv inte tillhör mina favoriter, men jag gillar "tillbehören" desto mer så det jämnar väl ut sig.. *smile*

Och med detta önskar jag er en trevlig fortsatt kväll..!

- Kärlek & Ärtor