Det har varit en tuff vecka, med olycka och sorg.. Jag erkänner att jag har grävt ner mig en aning och även om jag verkligen har försökt att se ljusglimtarna i min vardag, har det varit svårt..

Jag sov hela dagen igår, vilket nog var mer behövligt än väntat.. Nu känner jag att det är dags för mig att rycka upp mig.. och jag söker aningen desperat efter något roligt att se fram emot..?!

Jag tänker "bingo".. Mitt stora nöje, under sommarhalvåret.. då det alltid är lika givande! Har hållt på med denna aktivitet i ganska många år nu, men det är fortfarande lika roligt.. om inte roligare..?! *smile*

Vi har fått en egen lokal, vilket är tacksamt, både arbetsmässigt, då vi sparar fantastiskt mycket tid på att inte behöva plocka undan allting efter oss varje gång. Och för känslan som bekräftar vår stora betydelse.

Sen är det snart dags för semester.. Först en vecka i Värmland tillsammans med hela familjen och sedan några (förhoppningsvis) härliga veckor hemma, tillsammans med barnen..

Jag har några saker som jag tänkte ta tag i och förverkliga.. vilket jag också hoppas kunna göra under semestern..?! Ska försöka att hålla det kravlöst, då det brukar kännas bäst så.. Men hoppet är "on" och jag tror på mig själv..

Jag har bestämt mig för att göra hösten, som vanligtvis brukar innebära intensivt umgänge med hunden, då jag alltid älskat våra höstpromenader lite mer än alla andra.. till en aktiv träningsårstid.. Och jag har redan ställt in mig på att försöka finna inre frid i mer meditation och mindfulness..

Jag har inte sminkat mig sedan i tisdags och tänker att jag kanske borde göra ett försök..?! Vet sedan separationen att det, konstigt nog, hjälper "må-bra-känslan" när man känner sig fräsch.. och nu är det dags!

Här ett foto på min ros, som jag fick från en av mina fina arbetskamrater, innan hon gick på semester i fredags.. En gullig och omtänksam sommarhälsning inför semestern!

Vardagen ÄR full av guldkorn, trots min sorg och saknad.. och jag är säker på att jag inom kort ska vara tillbaka till mitt positiva sätt att se saker och ting..

Sköt om er. Ta hand om varandra.
Kärlek & Ärtor

Ps.. Fotot på rosen ovan och jordgubbarna längst ner, är redigerat i (för mig) en ny app, som heter "Snapseed".. (Ett tips till den som gillar att leka med bilder..)

Over and Out! 

Kom hem till Tomas igår, för första gången sedan Bella dog.. och kom på mig själv i förväntan efter ljudet av hennes tassar mot golvet, komma springande mot mig, när jag öppnade ytterdörren..

Det hände ibland att Bella följde med Tomas hem och att ensamheten efter henne, hemma hos mig, då alltid kompenserades med hennes varma välkomnande när jag väl kom hem till Tomas och vi träffades igen.. Och jag förmodar att eftersom jag saknat Bella i ensamheten där hemma, att min hjärnan ställt in sig på att saknaden snart skulle vara över och på så sätt inbillat mig att hon nu skulle vara hemma hos Tomas..?! Men ja, så var det naturligtvis inte..

Senare på kvällen, när jag låg i soffan och dottern kom och kröp upp intill min sida, tryckte jag näsan mot hennes hår för att pussa henne på huvudet och genast var minnet och saknaden där efter att få trycka ansiktet i pälsen på Bella och pussa henne på nosen så som jag alltid brukade göra.. Känslorna tog över och jag fick resa mig upp och gå ut på balkongen för att inte visa mina tårar för de andra..

När jag sedan satt där på balkongen och hade torkar mina tårar kom jag att tänka på hur olika vi är i vårt sorgearbete.. Tomas hade berättat för mig om Charlie (7år) att han hela veckan, sedan det hände, har gråtit sig till sömns och knappt hunnit vakna igen på morgonen förrän tårarna sprutat.. Jonathan (12år) har stängt in sig på sitt rum, inga tårar inga ord.. Och Jasmine (snart 4år) har upplevts som oberörd.. kanske ännu ovetande om vad som faktiskt har hänt..

Jag tänkte tillbaka på hur det var när jag själv var barn och vi förlorade vår familjehund.. Jag minns inte hur gammal jag var, men gissar på att jag var någonstans runt Jonathans ålder. Jag minns att jag var jätteledsen då också, men jag kan inte riktigt jämföra det med den otroliga saknad jag känner nu i vuxen ålder.. Tänker på hur det var för min mamma.. och vill tro att jag kanske kan förstå hennes dåvarande sorg bättre nu än då..

När vår andra familjehund dog, hade jag nästan precis flyttat hemifrån och jag kan ärligt säga att jag inte kan minns speciellt mycket sorg. Jag vet att jag var ledsen, men minns mig mer arg än förtvivlad, då jag inte hade fått chansen till att få säga farväl.. (En av de livserfarenheter jag fått, som senare skulle leda till mitt val att tvingade in hela familjen till djursjukhuset mitt i natten..)

Alla sörjer vi olika.. Allt utifrån relationen till den avlidne, till beroende på vilken ålder vi har.. Den varierade åldern, har olika många livserfarenheter och jag tror att det också kan ha att göra en del, med hur vi hanterar sorgen på olika sätt.. Sist men inte minst har vi naturligtvis vår egen personlighet, som avgör vilket sätt vi agerar på.. En del människor bara måste få gråta floder, högt och tydligt så att alla ser och hör.. Andra vill hellre sörja i tysthet, bli färdiga och gå vidare..

Jag hämtade barnen igår. Först Charlie på skolan, som var glad och hoppig som alltid.. Sedan Jasmine på förskolan, som också verkade ha haft en bra dag. När vi gick ut ifrån förskolan och var nästan framme vid bilen, ropade Jasmine glatt "Bella!" så som hon ibland gör när Bella är med i bilen.. Charlie som skuttat och hjulat, hoppat och pratat oavbrutet sedan jag hämtat honom på skolan, blev helt tyst och stilla och gick dämpat in och satte sig i bilen.. Samtidigt som jag förklarade för Jasmine, att Bella inte finns mer. Att vi inte kan träffa Bella mer, men att hon alltid finns i våra minnen och hjärtan..

Det gick en stund i bilen, på väg hem till mig, som vi satt i tystnad.. men så bröt Jasmine tystnaden med berättelser om dagen och vi "kom igång" igen..

Det är svårt att veta om man gör rätt som vuxen.. Ska jag prata mer, ska jag låta allt bero..? Vill barnen verkligen höra, eller vill de bara glömma..? Jag är tacksam för att jag har så fina barn, med relativt lättlästa signaler i sina personligheter.. och för att jag är en känslomänniska som kan sätta mig in i deras tänkbara känslor.. Men jag står fortfarande frågande i huruvida jag gör rätt eller inte.. Men det är väl som allt annat, omöjligt att veta.. Kanske blir som min mamma alltid sagt: "Det visar sig först när barnen är vuxna.." Men tills dess får jag ha tillit till mig själv och min intuition och göra så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor

Jag började blogga 2008, när jag var mammaledig med Charlie. Och allt bara för att jag inte hade någon som helst aning om vad en "blogg" var, eller hur det ens fungerade.. Jag bestämde mig för att skaffa en, helt och hållet för att lära mig.

Då kunde jag se, enligt statistiken, att jag kunde ha haft hela sju stycken "unika" läsare, på min blogg, på en dag.. Vilket var lite kul, tyckte jag. Jag menar sju personer är ändå sju personer..?!

Eftersom jag redan från början har bloggat för min egen skull, mycket i mitt behov av att skriva men också för att lära mig om hur det fungerar.. har jag helt utan några krav med fokus på vad statistiken säger om antalet läsare, varit glad för de sju personerna som läste min blogg.. Ibland var det till och med nio stycken, ibland var det "bara" fem..

Oavsett så var det i alla fall roligt!!

Åren gick och antalet läsare kunde vara så många som upp emot en 24 stycken, vilket var många enligt mig själv.. När jag sedan separerade och började blogga lite mer på allvar, 2013 hamnade läsar-snittet på 40-50 stycken per dag.. ibland fler, ibland färre..
- Jättekul, så klart, men fortfarande inte något jag kände mig manad över..

Igår hände det dock något helt galet, totalt jädra sjukt (i min värld) faktiskt..

Jag satt i flera timmar och bearbetade min älskade hunds bortgång.. Skrev, letade bilder, tittade på filmer, skrev lite till och blev äntligen färdig med ett inlägg, som jag sedan publicerade.. En liten del av inlägget var menat som en förklaring till vad som hade hänt, till de som redan var involverade i oro med vetskapen om att jag behövde åka in till Djursjukhuset med min älskade hund.. Men framför allt var det ett sätt för mig att faktiskt fatta vad som helt overkligt, faktiskt hade hänt knappt två dyng tidigare..

För skoj skull gick jag in på bloggen, stax innan jag skulle gå och lägga mig, för att se om det varit någon som hade "sett"/ läst mitt inlägg.. Och jag fick väl en chock, kan jag milt säga, när jag till min stora förvåning kunde se att hela 211 stycken läsare hade besökt sidan..
- TVÅHUNDRAELVA stycken?!!

Min första spontana reaktion, var att ropa på Bella för att berätta detta "crazy" som jag just sett.. "Bella! Vi har haft 211 besökare idag.." men så kom jag ju på att hon inte var där.. Och att inlägget handlade om just det, att hon inte finns längre..

Fullt medveten om att detta förmodligen är en en-gångs-händelse.. och att mitt så kallade läsarantal kommer att sjunka igen, tycker jag ändå att det känns fantastiskt hedrande på något vis.. Inte bara för min skull, men även för min lilla ""Tuss" som tydligt gjort ett (tass-)avtryck på fler än bara mig.. Så än, om det handlar om en delad sorg eller "bara" en igenkänd känsla.. allt ifrån nära vänner, som kände Bella väl, till okända människor som aldrig träffat Bella i verkligheten, men som kanske själva förlorat sin "bästa vän"..?!

Så.. Än en gång vill jag tacka alla för att ni finns! Innerligt tacksam för alla kommentarer och för ert visade stöd och medmänsklighet! Ni är alla guld värda och jag är övertygad om att Bella hade gillat er allihop!!

Kärlek och Ärtor!!

Att vara "ensam" hemma varannan vecka, störde mig bara en kort period, i samband med att Jasmine började vara hos sin pappa, tillsammans med sina bröder, varannan vecka.. För även om jag var så kallat ensam, hade jag ändå alltid min hund vid min sida.. Och eftersom jag är personen som trivs med min ensamhet, var våra (min och hundens) barnfria veckor lite speciella, då vi kunde göra sådant som inte riktigt hanns med under veckorna då barnen behövde min tid.. Lite längre promenader, allt ifrån rundor i närområdet till spontana utflykter vid havet eller i skogen.. var väl det som kändes mest engagerat..?! Men också våra stunder hemma, med allt ifrån supermys i soffan till lek med godissök och trick i köket och fnattbus med spring i hela lägenheten..

 

(På långpromenad tillsammans längst stranden i Lomma)

 

 

Ibland var hon nära mig, tätt intill i sängen eller soffan, på golvet i köket eller inne på toaletten.. Ibland låg hon för sig själv i barnens rum, eller i sin korg vid min säng.. Hon valde själv, men oavsett så var hon alltid där.. Hon var där när man somnade.. och hon var där när man vaknade..

 

(Bella och jag i min säng 2015)

I onsdagsmorse, vaknade jag dock ensam..

Ingen Bella i sängen, att krypa intill och krama och pussa på.. så som jag gjort sedan tio år tillbaka.. Morgonrutinen, med stress över att hunden måste ut innan jobb, var som bortblåst och jag hade svårt att hitta anledningen till att komma upp ur sängen. För trots att allting var som vanligt, var allting helt fel.. Bella var inte där och för första gången på väldigt, väldigt länge, kände jag mig, på riktigt, ensam..

Vår gemensamma resa började redan när Bella var fem veckor gammal och jag var och hälsade på uppfödaren för att tinga min blivande följeslagare.. Sju veckor senare, var jag tillbaka igen för att hämta med henne hem.. Älskade lilla virvelvind, vad hon gjorde mig lycklig..

 

(Bella sex veckor gammal)

Då var jag "bara" mamma till Jonathan, som vid tillfället var två år gammal.. Tomas, som då var min sambo, hade gett mig klara besked om "att detta är DIN hund" och gemensamma regler för hur allting skulle skötas gjordes upp.. Bland annat hade vi en gemensam regel, redan från början, som löd att hunden INTE skulle sova i våra sängar.. *smile* En regel som kort därefter ströks, när Bella började skälla på morgontidningen och vi ville bespara våra grannar för oväsen i så tidig timma..

 

(Jonathan och Bella i Köket 2006)

Eftersom jag, på den tiden, jobbade tillsammans med mina föräldrar, var det helt naturligt att Bella fick följa med mig på dagarna.. Hon rörde sig fritt på ateljen när vi jobbade "hemma" och när vi var iväg på kundbesök var hon oftast med i bilen (om det inte var för varmt alternativ för kallt ute, naturligtvis) Eller så var hon med in, på de ställen hon fick, duktig med att ligga plats på min jacka i ett hörn inte långt bort..

 

(Bella på ateljen 2005)

När jag senare började köra långrundor för uppdrag på annan ort, satt hon alltid vid min sida i bilen och med dessa resor, blev hon nog en av de hundar som har kissat på flest ställen..?! Minns speciellt inför ett uppdrag i Varberg, när jag skulle köra "själv" för första gången och jag och Bella hamnade fel och kom till Varbergs fästning istället för in till city.. Panik borde ha upstått, men istället tog vi en kissepaus och konstaterade att vi nu även hade varit där..

Min älskade Tuss.. Vilka äventyr vi hade!

Alldeles för många att rabbla upp här, men alla lika kärt sparade i minnet!

 

(På kalas, något blöt och smutsig, efter fnattrunda i regnet 2013)

Vår gemensamma resa.. nästan elva år tillsammans.. tog slut natten till den 15 juni 2016 och sorgen inom mig är lika stor som tomrummet hon lämnat kvar i mitt hjärta.

En helt vanlig tisdag.. Med som vanligt, en något stressig runda på morgonen.. Ett "Hej då, jag älskar dig." i samband med att jag stängde dörren för att åka till jobb.. och ett vanligt "Hej Bella Tuss" när jag väl kom hem igen några timmar senare.. Precis som vanligt.. Energiskt och med ett smile, skuttade hon runt benen på mig, runt i lägenheten, innan vi kom ut för att gå eftermiddagsrundan.. Precis som vanligt, skuttade hon ut ur hissen, ut genom porten, ivrigt bort till gräsmattan..

Vi kom ungefär halvväg, när Bella plötsligt gick in under en buske och ställde sig.. "Vad gör du Bella" sa jag frågande och upptäckte samtidigt en annan hund, en bit längre bort.. Jag trodde att det var precis som vanligt, att Bella ville "smyga" mot den andra hunden, som hon alltid brukar göra.. men hon stod bara där, helt still. Jag kallade på henne och hon kom ut ifrån buskarna. Långsamt.. men inte speciellt "smygande"..?! Den andra hunden passerade och jag såg på Bella att hon verkade besvärad av något. Hon haltade inte, men jag fick ändå för mig att hon hade fått något i tassen och ville ta mig en titt. Jag hann dock knappt röra vid henne, förrän hon pep till och sekunderna senare upptäckte jag att hon gick konstigt med bakbenen.. Som om de inte hängde med på något vis.. Obehagligt att se..

 

(Jag störar mig och fotograferar Bella med fjärrkontrollen i måndags, dagen innan..)

Jag skulle iväg på kvällen och tanken var egentligen att Bella skulle ha stannat hemma, men eftersom jag blev orolig över hennes konstiga sätt att gå, bestämde jag mig på plats att hon fick följa med.. Jag bar henne den sista biten hem.. Packade ihop mina saker som jag behövde under kvällen, lade en pläd i den största väskan jag äger och stoppade ner hunden.. Kändes aningen galet att gå ner till bilen, med hunden som en accossoar på axeln, men vad skulle jag göra, hon kunde ju inte gå?

Säsongspremiär för bingon på Almåsa.. Fantastiskt roligt, samtidigt som jag var sjukt orolig för min hund, som låg på den medhavda pläden, bakom mig hela tiden.. Någonstans hade jag hoppats på att det som Bella hade drabbats av, vad det nu var, skulle gå över under kvällens gång. Att hon skulle skutta som vanligt när vi kom ut på gräsmattan, efter att bingon var slut.. Men det visade sig bara ha blivit värre och jag bestämde mig för att åka in till djursjukhuset för att kolla upp det..

   

(Selfie-time i duo-form, hemma i soffan 2015)

Med en obehaglig känsla i magen och med oron fortfarande i kroppen, ringde jag till Tomas på vägen, för att förbereda honom på att eventuellt behöva väcka barnen och komma till djursjukhuset.. Väl på plats, strax efter klockan 23, bar jag Bella från bilen och in. Jag ställde henne på vågen, som visade 7,5 kg och bar henne sedan vidare in till det rum, som senare skulle bli vår sista plats tillsammans..

   

(På en plats i solen, hemma hos mamma i skogen 2015)

Veterinären kom efter bara några minuter och ytterligare några minuter senare hörde jag henne ställa diagnosen (akut) Diskbråck. En relativt vanlig åkomma, som går att operera.. Med chans, alternativ risk för allt ifrån en lyckad operation, till ett fortsatt liv med totalt förlamad bakdel.. Allt helt utan några garantier på full rehabilitering.. Omöjligt att förutspå.. 

- Allt efter det är som i en dimma bakom tårfyllda ögon..

Jag vaknade ensam igår.. med tvivel om beslutet jag tog, där och då.. Någonstans innerst inne vet jag att jag gjorde rätt, med tanke på allt lidande som hade kunnat bli.. Men saknaden och den enorma sorgen tog över och jag önskade att jag inte var ensam längre.. Det har bara gått knappt två dygn och jag är redan utom mig av förtvivlan.. och frågorna haglar..

Vem ska nu ha den sista ostbiten, när jag brett färdigt mina knäckebröd?

Vem ska nu äta upp smulorna som hamnar i soffan, eller maten

som barnen tappar på golvet under köksbordet?

Vem ska nu stressa mig på morgonen, med behovet av att komma ut?

Vem ska nu putta skålarna, demonstrativt i krav på något gott eller mer 

vatten, så att det klirrar högt, när jag precis har satt mig ner i soffan?

Vem ska nu ligga och stör-sparka på mig i knäväcken när jag ska sova?

Vem ska nu möta mig med ett smile, när jag kommer hem?

Vem ska nu skälla på grannarna och reta gallfeber på mig med sitt eviga tassande?

Vem ska nu springa fnattrundor i lägenheten, sno gosedjur

och ställa till alla mina mattor, som jag alldeles just lagt till rätta?

Vem ska nu trösta mig när jag gråter?

 

Känns helt overkligt att sitta här och gråta, utan att ha en spattig hund sidan om som försöker att slicka bort mina tårar.. Lyssnar oändligt efter ljudet av hennes tassar mot golvet.. men det låter inget..

Det är helt galet, hur stor del av ens liv en liten hund kan bli..

Att saknaden kan vara så stor. Att sorgen kan göra så ont..

Jag är tacksam över att jag fick Tomas till att väcka barnen och komma till djursjukhuset. Det är lätt att fastna i sin egen bubbla och glömma allting annat utanför, men även om Bella ansågs vara min hund, var hon hela familjens lilla älskling.. Hjärtskärande att behöva ge beskedet till sina barn och se hur de bryter ihop, men ändå så mycket viktigare än vad man kanske tror.. Alla förtjänar ett avslut, oavsett ålder..

Som förälder är det precis sånt här man vill skydda sina barn ifrån och jag kände mig som ett monster, men samtidigt är det något som vi alla behöver lära oss om livet.. Jag är tacksam för att jag lyckades följda mina känslor och att mitt förstånd var klart nog till att kunna ta mitt "hemska" beslut om att be någon annan, att väcka våra barn mitt i natten, dra upp de ur sina sängar.. och sedan chocka dem med insikten om att hunden inte kommer att följa med oss hem.. Är så innerligt tacksam över att jag har Tomas, som tror på och stöttar mig, alltid vid min sida.. 

 

(Bella och Jasmine Julafton 2015)

 

 

(Bella och Jasmine 2014)

 

(Jonathan, Charlie, Jasmine och Bella i Charlies säng 2013)

  

(Jonathan och Bella i soffan 2009)

 

 

(Bella, Charlie och jag i vardagsrummet 2009)

Livet går vidare, det var ju bara en hund..

- Men det var min hund!

(Jag och Bella kvällsmyser i soffan 2015) 

Känslotvisten inom mig hoppar från iskall "fortsätt framåt" till blödande "jag klarar inte detta" vilket får mig att verka totalt oberörd ena stunden och totalt kraschad i nästa..

Jag bloggade ingenting igår.. Jag ville, men orkade inte..

Idag behövde jag skriva av mig, även om det fortfarande känns väldigt dimmigt..

Jag har bestämt mig för att städa undan och plocka bort Bellas saker, så som hennes mat- och vattenskål, korgen och filten och hennes leksaker, men vill behålla hennes koppel och halsband hängandes på kroken i hallen..

- Hon är inte här.. men hon kommer alltid att vara här..

Kärlek & Ärtor

Ps. Ett stort TACK för alla styrkekramar och hjärtan jag fått via facebook, instagram, sms och IRL! Ni har ingen aning om hur mycket det betyder, nu när jag faktiskt är helt ensam..

- TACK !!   

  (Bella älskade att jaga flugor, även om det inte var riktiga flugor.. Hemma hos Tomas 2013)

 

 

Jag kan inte minnas att jag känt mig såhär "dämpad" under sommarhalvåret tidigare..?!
Det var förra veckan, i lördags, som något inom mig small till och sedan dess har jag känt mig hängig.. som om jag saknar motivation..?! Jag vet inte, men hur jag än vrider och vänder på saker och ting, så kan jag inte riktigt hitta meningen till varför.. Berätta något, nej.. finns ingen anledning.. Åka någonstans, nej.. finns ingen anledning.. Det känns lite som om jag går på autopilot.. Jag gör vad som måste göras, men det ger mig liksom ingenting..?!

Jag försöker att hålla skenet uppe. Att le, visa intresse, uppskatta och glädjas.. men om ärligheten ska fram så hade jag klarat mig helt och hållet utan allt, just nu.. Egentligen skulle jag bara vilja vara ensam, men samtidigt vill jag inte göra andra ont, så jag gör vad jag tror att de runtomkring mig behöver och hoppas på att inspirationen ska komma tillbaka snart.

Jag söker desperat, i det tysta, efter något som kan ge mig svar.. Men hitta naturligtvis ingenting, då jag inte ens vet frågan..

Blir förbannad på mig själv när jag inte, trots min självkännedom, kan bryta vågen jag tycks ha fastnat i. "Bara släpp det och gå vidare".. funkar liksom inte.. och det stör mig inuti. Har kommit på mig själv, flera gånger, att sitta och hoppa med benet, eller att trumma med fingrarna mot någonting, som om jag var nervös eller nått..?! Känner mig frustrerad, instängd, trängd i ett hörn..

Månen ligger lågt på himlen och jag försöker fokusera en stund. Jag skakar inuti och jag känner hur smaken av bitterhet växer i munnen. Bitterhet.. Ett gift som verkar ta över mina drömmar. I alla år har jag tacksamt kunnat sitta i någon annans trädgård, för att ta ett exempel.. Jag har kunnat njuta som om det varit min egen och drömmen har frodats genom fantasier och idéer.. Men nu blir jag bara arg.

Jag blir arg för att jag, efter femton år, fortfarande sitter i någon annans trädgård..
Jag skulle vilja skylla på någon annan, men jag har bara mig själv att skylla.. Samtidigt vet jag att jag har försökt.. och försökt.. och försökt.. Jag blir arg för att jag inte kan göra något åt det. Och jag blir fruktansvärt arg för att jag har alla tänkbara odds emot mig, hela j*vla tiden..

I mitt sökande efter svar, på frågan jag inte vet, läser jag texter på nätet, om hur nedbrytande det är att känna känslan av att inte vara på rätt plats.. Om hur hjärtskärande det är när man dag in och dag ut, vaknar med ett skrik inom sig, efter något som saknas.. Jag läser om hur ont det gör när man känner sig vilsen och jag blir väl medveten om att det är väldigt många fler som känner och lider lika mycket som jag.. Men det är inte det jag behöver! Jag vill ha ett jädra svar på hur fasiken jag ska göra för att slippa känna som jag gör. Jag behöver ett botemedel mot det inre skriket, som väcker mig varje morgon och som stoppar om mig inför natten.. Jag behöver inte någon bekräftelse på att jag inte är ensam.. Det är inget problem för mig att vara ensam. Jag trivs med att vara ensam.. Jag vill ha svar, på hur fanken jag ska göra för att inte gå under!

Skulle vilja gråta, men ser ingen mening.. Känner mig likgiltig..

Blir mer och mer orolig inför semestern, som är planerad över midsommar. Vet redan nu att det kommer krävas tonvis med kraft, för att jag ska klara hålla masken inför alla de släktingar som ska samlas och fira midsommar tillsammans mitt ute i ödemarken.. Känner mig hemsk när jag erkänner att jag inte räknar detta som semester.. Ser det hela mer som ett måste och jag är skitnervös för att jag inte ska klara vara sådär fantastiskt glad och avslappnad som alla andra..

Jag vet att allt bara sitter i mitt huvud, men det spelar ingen roll.. Jag vet inte hur jag får stopp på det!

Jag har sedan separationen, flytt allt som fått mig att må dåligt, men detta kan jag inte fly ifrån.. Jag måste vara med. Familjen "behöver" mig, även om jag vet att de inte bryr sig om mitt deltagande eller vad jag har att berätta. De vet bättre, kan bättre och skulle tveksamt uppskatta något jag gjort, även om det skulle kunna klassas som något bra.. Varje år är det samma sak.. Talet vid middagen på midsommarafton, som bekräftar vår fantastiska släkt.. De nya flick- eller pojkvännerna hälsas välkomna. De befintliga paren som håller traditionen vid liv. Lite tjabbel om historien på gården och några minnen av avlidna som satt sin prägel på vår älskade tradition.. Och sedan ska alla hyllas.. Det är för den goda maten, de fantastiskt goda kakorna, eller brödet, eller tårtan.. För hjälpen att klä logen, för att de skrubbat f*cking potatis. Alla är delaktiga och drar sitt strå till stacken.. Alla nämns utom jag.. (mer än i ett senare påpekandet av ett stavfel jag gjort i sånghäftena som jag satte ihop, skrev ut och laminerade för tusen år sedan..) Sen att jag klär midsommarstången varje år, är väl ingenting att säga något om.. Förmodar att det var bättre när min pappa gjorde det, för på den tiden uppmärksammades det..

(Öm punkt.. Tårarna kom i alla fall, trots att jag fortfarande inte ser någon mening med de..
Men det kändes skönt att få släppa på trycket.. så någon mening med de var det väl, antar jag..?!)

Nåväl.. Jag vet inte om någon av mina släktingar, förutom min älskade mamma, läser min blogg.. Är väldigt tveksam till det faktiskt. Men om någon mot förmodan skulle göra det så är jag ganska så säker på att detta inlägg upprört en del.. Vet att det är orättvist mot många, som kanske inte alls upplever det så som jag beskriver det, men JAG upplever det såhär.. "Shit happens and then you die".
I värsta fall kan de ju bara ignorera mig, så löser sig nog allt ska ni se..

Jag kommer att göra allt jag kan för att försöka hålla skenet uppe och tycka att livet där, tillsammans med alla, är det härligaste som finns.. Jag ska ta hand om mina barn, så att Tomas kan spela kort med de andra och så att min moster inte behöver känna att jag är en dålig mamma. Jag ska bre mina mackor, så som min ingifta morbror tycker att man ska bre mackor, så att han inte behöver känna sig kränkt. Jag ska göra mer, så att de andra tjejerna inte behöver lägga sin värdefulla energi på att snacka skit om hur kass jag är på hushållssysslor. Och ja just det.. Jag ska njuta av att ha en vecka semester..?!

Kärlek & Ärtor
Och förlåt, för att min verklighet inte ser ut som din..

Jag vet inte varför det triggade igång mig imorse, när jag hörde programledarna förlöjliga tarot och konsten i att spå dess kort..?! Alla har vi ju rätt till att tycka som vi vill..

Förmodar att det är min syn på trångsynta människor, som egentligen triggar mig..?! Men det är mer medlidande än ilska, jag känner, då jag någonstans tycker synd om dessa människor. Blir arg dock, i tanken om varför allt måste vara inom ramen av det som så många kallar "rätt och riktigt".. Jag menar, bara för att man inte tror på något behöver man väl inte dissa de som tror på något annat..?! Eller har jag fel?

-Nej, det har jag naturligtvis inte!

Men.. Som den större människa som jag är, så får jag ha överseende med detta.. också..?! Jag vet att vi alla ligger på olika nivåer i vår medvetenhet och man kan inte begära mer än vad andras förnuft tillåter.

Nu kanske du tolkar mig som "översittare" men det är okej. Jag har överseende med det också.. Jag är säker på min sak. Om du känner att du behöver smutskasta mina övertygelser, ser jag det bara som omognad och rädsla inför det du inte kan förstå.

Sen menar jag inte, att jag inte kan lyssna till din åsikt. (Även om det kanske triggar mig inuti.) För som sagt, jag tror på att vi alla är olika och jag kan respektera dig, trots att du inte tycker som jag.

Kärlek & Ärtor

Fråga mig inte om vad som hände, men det kändes som en spann med iskallt vatten, som hälldes över mig.. och uppgivenheten slog rot..

Känner hur min lilla "blå figur" (vemod) tagit över spakarna och jag kan inte släppa känslan av att aldrig komma dit jag vill.. Kanske är det så, att jag bara borde göra som jag så många gånger har fått höra från de som tänker logiskt.. Att sluta drömma!

Det känns så jädra hopplöst allting. Och ja, jag vet att jag bölar nu!
Bilen gick inte igenom besiktningen. Tomas måste jobba, en röd dag, IGEN..! Och är sedan på affärsresa från tisdag till sen torsdag. Pengarna är slut.. Och jag kommer aldrig att bo i hus..

Insikten gör ont och jag avslutar här..

Kärlek och Ärtor

Gång på gång förundras jag av det faktum, att jag redan vet vad som kommer att hända, innan det händer.. För visst sa jag innan att det mycket väl skulle kunna skita sig med bilen och att den kanske inte skulle, trots reperationer, bli underkänd på besiktningen..?!

Biter i det sura äpplet.. hela tiden, känns det som och jag börjar bli rätt tje på det nu faktiskt.. Men! Jag har hopp.. Det står i "min bibel" ("Fiskens år 2016 i tarot", som har haft skrämmande rätt, mer eller mindre, varje månad än så länge) ..att det kommer att vara kämpigt ett tag till, men att det kommer att vända, bara jag har tålamod.. Sen att jag råkar vara en av de som inte har så där värst mycket tålamod, gör ju inte saken mycket lättare..?! Men jag försöker att se det som en prövning.. fast besluten i att klara uppgiften.

Nåväl.. Tiilbaka till verkstaden.. och sen ombesiktning på det, så blir det nog bra ska vi se..?!

Men nu är det helg och jag tänker mer på avkoppling än på bekymmer. Ska åka till mamma och lämna tillbaka hennes bil, som jag har fått låna undertiden som min varit "ur funktion" och tänkte också passa på att njuta av skogen och det underbara vädret..

- Trevlig helg!

Kärlek & Ärtor