Jag hittade ett par jeans, när jag höll på att tvätta och sortera kläder inför Värmlandsresan, som jag sparsamt stoppade ner i lådan igen, för att ha när vi kom hem igen.. Idag tog jag dem på mig.. Nytvättade och tighta, skulle jag rätta till den knöliga fickan.. och där var hon igen..?! Jag drog upp en av Bellas bajspåsar och än en gång kom saknaden över mig..

Ni som har förlorat ett djur, vet vad jag menar..
Det dyker liksom upp saker hela tiden, som påminner om saknaden.. och det gör lika ont varje gång.

Jag berättade för er om mitt hjärnsläpp, när jag kom hem till Tomas första gången efter det att min lilla Bella bus lämnat mig.. Om att jag omedvetet ställt in mig på att hon skulle vara hemma hos honom och hur hon skulle komma springande och möta mig i dörren.. Samma upplevelse hade jag när vi kom hem från Värmland. Tårarna kom när vi närmade oss parkeringsplatsen utanför Tomas, då Charlie sa: "Jaha, då var vi alla hemma igen.."
- Ja, alla utom Bella, tänkte jag..

Samtidigt som det var skönt att åka till Värmland, komma hemifrån och lämna vardagens alla rutiner, var det helt overkligt att inte ha Bella med och springandes fritt på backen.. Resan upp gick väl relativt smidigt, då jag bara drabbades av enstaka "återfall" när vi passerade platser vi varit på tillsammans, eller rastplatser som vi pausat på.. Men i det stora hela var det trots allt skönt att slippa behöva tänka på kissepauser för hundens räkning.. Däremot hann jag inte mer än upp på rummet, när vi väl kommit fram, förrän påminnelsen om saknaden kom, när jag öppnade en av lådorna för att lägga ner barnens kläder.. och hittade Bellas "sommarskål" (matskål) som jag lämnat kvar på gården för att slippa släpa den fram och tillbaka.. *suck*

Nåväl.. Livet fortsätter.. Vilket jag intalat mig själv många gånger den senaste tiden, tycker jag..?! Det räcker med att det ligger ett mjukisdjur under matbordet och jag råkar stöta till det med foten, så kommer saknaden.. Likväl som när det trillar mat på golvet och jag får plocka upp det.. För att inte tala om mat som blir över och som måste kastas..?! Jättejobbigt?!! Men som sagt, livet går vidare..

Båda pojkarna har redan börjat fråga om en ny hund, men jag vill att vi sörjer färdigt först.. Sen att det kanske bara är jag som fortfarande sörjer, kan jag inte svara på. Jag vet att saknaden är stor för oss alla och att både jag och barnen tänker på ny hund så småningom, men jag vill inte ha för bråttom.. Försöker påminna mig själv om mitt eget uttalande gällande att skaffa hund i dagsläget.. "Jag hade inte skaffat hund nu, så som vi lever just nu, med jobb och barn och framför allt en liten lägenhet på sjunde våningen.." Sen att jag hade Bella, när jag sa dessa ord, gjorde övertygelsen till uttalandet lättare att hantera.. Är inte lika kaxig idag, när jag inte har någon hund längre..

Erkänner att jag tittar efter hundar hela tiden.. Har dock en vision om att min nästa följeslagare kommer från djurens vänner.. om de kan anse mig och min familj vara lämplig nog till att ta hand om en hund..?! Det är ju lite som en adoption.. Man kan granskas som om man var en förbrytare och kraven är höga. Jag ville egentligen redan innan jag skaffade Bella, gå via djurens vänner, men kravet på att inte ha barn under sex år, kändes svårt att tillgodose, då jag ville ha minst tre barn och Jonathan bara var två år vid tillfället.. Idag har jag mina tre barn, som alla blir äldre, men det finns en risk att inte bli "godkänd" då Jasmine saknar två år, med sina fyra år..?!

Ja ja.. Det blir inte än på ett tag och vem vet hur snabbt tiden hinner passera.. Har sagt till Tomas, lite på skämt, att nu är det verkligen bråttom med det där huset som jag tjatat om i femton år.. för jag ska ha hund! Men ja, har jag kunnat vänta på mitt hus i femton år, kan jag kanske vänta på hunden ett tag till..?!

Skämt å sido..
Det kommer när det kommer..
- När tiden är rätt, som jag vill tro..?!

Kärlek & Ärtor!

(Jag och Bella i soffan hemma hos Tomas 2015)