Sedan Bella dog, har jag varit aningen ostabil i mitt inre och jag har därför kraschat några gånger under veckan som har gått.. Inte helt konstigt kanske, men det dåliga samvetet får mig att minnas hur jag en gång var, alltid..

Trivs inte alls med mig själv, inuti för tillfället.. Jag försöker att inte analysera varje känsla som hugger mig i bröstet, så som jag alltid gjorde förr.. och jag vet att jag kan, men det är svårt.

Det var ett tag, som jag kände att jag hade full kontroll.. Jag minns inte riktigt när det började..?! Men jag kunde sortera mina känslor och "plocka bort" de som jag ansåg vara oväsentliga och på så sätt må genuint bra inombords. En fantastiskt skön grej, när man har levt ett helt liv med tusentals känslor att analysera varje dag.. Däremot kommer jag ihåg, på dagen, när harmonin i kroppen försvann.. och det har varit en strid (ändock om något mindre än tidigare) med mina inre demoner, sedan jag förlorade min hund. Samma sak som tidigare, kan jag känna mig kall och oberörd, samtidigt som jag kan bryta ihop fullständigt, helt utan förvarning.. Cirkeln är svår att bryta, men som sagt.. Jag vet att det går.

Har kommit till insikt med att jag har blivit mer långsint i de känslor som fastnar.. Och tyvärr är det så att känslan som håller sig fast hårdast, den som känns allra starkast, är ilskan. (Och om sanningen ska fram, har det nog alltid varit just ilskan, som fått mig att må dåligt?) Den förgiftande bitterheten, som jag är fullt medveten om, trotsar mig påtagligt dagligen och jag försöker hitta ett sätt att komma loss från dess klibbiga grepp.. Att förlåta en handling är ingenting man gör i en handvändning.. Att förlåta något oundvikligt, som känslan av orättvisa i att förlora sin hund, känns omöjligt..?!

Jag vet inte hur jag ska förklara det.. Kan jämföra det kanske, eller ja, jag kommer att tänka på, min pappa..?!
För att göra en lång historia kort: Han blev sjuk.. och jag blev arg.. Efter många år av ilska, fick jag höra att jag sörjde min pappa, som efter sjukdomen inte var sig lik. Enligt personen som sa orden, så sörjde jag min pappa.. och hon sa att det var okej.. Och sedan dess har allting, med pappa, varit lättare på något vis..?!

Och kanske är det så..?! Min ilska kanske egentligen är sorg..?!
Det skulle förklara en del i det som pågår just nu, med att jag sörjer hunden, men att det visar sig i ilska..?!

Det känns motigt att se framtiden.. Inte för att jag känner mig speciellt deprimerad.. Men orken till det lustfyllda är låg.. Jag är igång, jobbar och får saker gjorda.. både på jobb och på fritiden.. Men "glimten" saknas på något vis och det påverkar mig.. och det är väl därför mitt analyserande satt igång igen, i ett desperat behov av att hitta harmonin igen..?!

Men.. Det finns mycket att vara tacksam över! Och jag tvingar mig själv att stanna upp och se de små mirakel, som faktiskt sker dagligen..

Kärlek & Ärtor!

Ps.. Bara för att förklara lite om vad min ilska innebär, är det allt annat än litet..
När jag blir arg, är det som en explosion.. Som från en vilande vulkan i ena sekunden, till ett fullt utbrott i nästa.. Ingen förvarning med rök eller lava som sakta sipprar ut, utan en fullständig utbrott direkt.. Kroppen skakar och det liksom bultar inuti, som om hela jag skulle kunna explodera likt en bomb, vilken sekund som helst.. Jag kan inte tänka klart.. Min röst blir mörk och hotfull och kraften bakom skulle kunna välta en skog om den kom i min väg..
- Med andra ord, jag blir ett monster.
(Ett monster som jag hatar.. och cirkeln är sluten..?!)