Varje år är det samma sak.. Jag älskar hösten, med alla dess färger och den krispiga luften som soliga dagar får mig att hellre vilja vara ute än inne.. Men det finns en baksida av allt det vackra och har alltid gjort..?! Jag blir fruktansvärt lättpåverkad och fastnar lätt i långa inre konflikter mellan mig själv och mina demoner..

Min kända, men inte efterlängtade, höstdepression har förföljt mig ett tag och jag måste erkänna att den har jagat upp mig mer än vanligt..?! Att jag tar åt mig, lätt blir ledsen och tappar hoppet är sådant som jag egentligen kan hantera vid det här laget, men nytt för i år är stressen som håller pulsen på en alldeles för hög nivå, som i sina tur, mixat med allt det där andra, får mig att tappa fotfästet lite till och från.

Mina nerver håller inte och av erfarenhet orkar varken kropp eller huvud försöka förklara varför, vilket ofta slutar i att jag bara stänger av.. Som en mixer som står på och innehållet som hackas och blandas i turbofart symboliserar mitt inre.. Mina känslor, min starka vilja, alla besvikelser.. för att aldrig bli klar, för att aldrig få ihop saker som jag tänkt.. och allt får mig att bli arg.. Jag hatar när det blir för mycket av allt inom mig. Ilskan ger mig dåligt samvete och jag vill försöka rätta till mina misstag.. Jag misslyckas naturligtvis och ännu sämre samvete fyller mina tankar.. År efter år, efter år, har jag försökt att förklara.. Dels för mig själv, men också för de som står mig absolut närmast. Men hur jag än försöker, kan jag inte.. Frustrationen växer och tillslut snurrar mixern så fort att den håller på att explodera..?! Förr hände det ganska ofta, att jag exploderade, idag försöker jag bara att stänga av.. Ibland är det till och med så illa att jag inte ens själv väljer att trycka på off-knappen.. utan det blir kortslutning och strömmen bara bryts.. och kvar blir jag, totalt likgiltig..

Jag är tacksam för att jag känner mig själv, men sörjer det faktum att jag aldrig någonsin kan begära förståelse från någon annan.. Jag är fullt medveten om att de flesta verkligen gör sitt yttersta för att försöka förstå, vilket också är en av de anledningar till mitt dåliga samvete..

Ni ser.. Allt går i en cirkel.. Det krävs oerhört mycket av alla i min närhet..!

Jag är gammal nog till att förstå att jag faktiskt har ett värde, men kan sällan se det själv under vinterhalvåret. Och när min stora tacksamhet till alla de som faktiskt fortfarande finns kvar i mitt liv (som fortfarande anser mig vara värd att värna över) får det bevisat med min ärligaste insida, med mitt för tillfälligt regerande sinnestillstånd, i form av en snäsig, avig, tråkig, sur och tillbakadragen Jenny finns det ingenting som säger att denne någon måste förstå hur mycket jag egentligen älskar dessa människor..

Det finns underbara människor som jag har förlorat under årens lopp och jag är övertygad om att de aldrig lyckades riktigt se, det som jag så dåligt förmedlade.. Och visst är det tragiskt, men i mina ögon kan egentligen ingen få skulden.. Alla har vi vägar att välja och vi kan inte alltid välja samma.

Hur som helst.. Det finns ett ljus i mörkret (egentligen flera stycken) och jag vet att mina inre demoner kommer att tystas.. Men min starka vilja har ingen åverkan på stressen när den tar över.. Demonerna sitter i mitt huvud, stressen däremot tar över min kropp. Jag har sett varningsljusen, den stora stoppskylten och alla viftande flaggor.. Jag har berättat om dem och tacksamt finns de dem som tar mig på allvar. De som inte lyssnar eller till och med försöker bräcka mitt rekord, försöker jag att hålla mig ifrån, då jag vet med mig själv att jag i ärlighetens namn inte är säker på att jag klarar av att hantera eventuella situationer som min sinnesstämning bäddar för..

Alla gör vi vårt bästa. Jag vill i alla fall utgå ifrån det. Och jag vill säga, trots att jag är dyster och tråkig och kanske just nu anses vara socialt inkompetent (har faktiskt fått den i huvudet, en gång *hahaha*) och kanske är världens sämsta, mest patetiska människa du någonsin har träffat eller knappt precis har hört talas om.. (?!) .. är jag fortfarande tacksam för att just du berikar mitt liv med det du ger.. Alla har sina olika anledningar och även om jag inte alltid kanske kan se de som självklara, så respekterar jag varje individs tankar och beslut (då jag tror på att ge det man vill få) och försöker sedan anpassa mig så gott jag kan..

Kärlek & Ärtor!

Ps. "Du är aldrig ensam"