Jag blev i måndags tacksamt tvingad, till att kontakta vårdcentralen.. Något som legat i tanken ett tag, men som jag skjutit framför mig i brist på "rätt tillfälle"..?! Väl hos läkaren, knappt en timme senare, kom verkligheten över mig (igen) och det blev som väntat, precis sådär jobbigt som jag hade förväntat mig.. Att det dessutom var en manlig läkare, byggde upp oron innan besöket, men det skulle visa sig att han var mycket professionell och gjorde enligt mig allting rätt.. (Jag har inget emot manliga läkare egentligen, men jag vet med mig själv att jag har svårt för att "släppa fasaden" när det kommer till det motsatta könet..)

Det som besvärar mig den här hösten är inte, helt och hållet, bara min vanliga höst- och vinterdepression.. Jag vill i alla fall tro, att jag genom årens lopp och alla tidigare behandlingar har lärt mig att själv kunna ändra riktning på mina mörka tankar.. För mig är depression något som sitter i huvudet.. Mörkret tar över.. Drömmar och hopp lämnar.. Och lusten till det mesta flyr hals över huvud, för att gå i ide och inte komma tillbaka förrän vårsolen är tillbaka, några månader senare..?! Här kan man dock, om man verkligen vill, tvinga sig själv till att gilla läget ändå.. Med små knep kan man lura/intala sig själv att livet är bra ändå och på så sätt ta sig igenom "skiten" lättare och aningen snabbare.. OM man verkligen vill, för det kräver ett stort engagemang ifrån en själv!

Det är dock inte lika lätt att kontrollera något som sitter i kroppen istället för i huvudet..?!
Istället för att som vanligt backa ett steg, andas och gå tillbaka in.. står kroppen bara still.. Helt oförmögen att gå varken fram eller tillbaka.. Förvisso stannar tankarna, vilket är skönt, men det går inte att styra om någonting som står helt still.. Jag kan se på klockan och hinna tänka tanken att jag borde skynda mig, men sen går det inte längre.. Det låter helt sjukt, jag är fullt medveten om det, men jag kan alltså inte längre lägga in en högre växel för att hinna.. Kroppen stelnar liksom till och huvudet stängs av.. och även om jag fortsätter mot mitt mål, fortfarande medveten om vad jag behöver göra, så kan jag inte göra det fortare än med ett steg i taget.. Min simultanförmåga är nere på en halv sak åt gången, vilket i mina ögon är åt helvete pinsamt! Minimum bör vara minst tre i alla fall..?! Anser jag om mig själv i alla fall..

Nåväl.. Jag har inte fått några antidepressiva, som för två år sedan.. Den här gången provar vi lugnande.. För "att hålla pulsen på plats" som jag vill uttrycka det.. Stressen har tagit över och även om depressionen inte ligger så långt bakom, så är det ändå just stressen jag måste lära mig att hantera..

Ja, ja.. Nog med mitt eviga tjöt, för nu..
Nöjer mig med att jag har lyckats göra en uppdatering, även
om den kanske inte var den roligaste.. och säger med detta nu:

- Kärlek & Ärtor!!