Man tror att man har nått botten och att man är på väg upp igen..?!
- Skrattretande.. Men mest gråt-framkallande..

Den inre paniken håller på att ta kol på mig och jag söker desperat efter det lilla som får mig att inte bryta ihop.. Men helt ärligt går det inte så bra.. Gång på gång kommer jag på mig själv med att dra efter andan och varje gång känner jag hur ännu en liten bit av mina så väl behövda känslor trubbas av..

Jag försöker intala mig själv att det är en övergående fas.. och att det snart kommer att bli bättre, men vägen dit känns lika lång som alla de år jag intalat mig denna utopi..?!

I alla dessa år har jag intalat mig själv att jag har koll på läget.. Att jag kanske tappar fotfästet ibland, men att jag alltid tar mig upp igen.. När jag pratar med kuratorer, psykologer, fan och hans moster.. har jag något inom mig som får alla att tro att jag fixar läget.. Att jag har en inre drivkraft mot det som ska hjälpa mig ur skiten som jag sitter i sedan tidiga tonår.. Jag får dem att tro så pass mycket att jag till och med börjar tro på det själv.. Men sanningen är den att jag bara är full av en massa skitsnack.. Eller så har jag bara helt enkelt gett upp..?!

Nåväl..
Ta inte åt er om jag inte skriver på ett tag.. Det är mycket nu och jag pallar inte..

Kärlek & Ärtor..