Jag vet inte om jag sagt det i tidigare inlägg..?! Glest mellan blogginläggen den senaste tiden.. men en av anledningarna till att jag uppdaterar bloggen så dåligt, är att jag ännu inte har tillgång till något nät.. Eller jo, egentligen har jag ju det, men uppkopplingen är så fantastiskt dålig (och kommer att vara så tills vi får vårt fiber inkopplat) så att jag har i medvetande om min brist på tålamod, medvetet hållt mig borta från att starta upp datorn och logga in via den..

När jag skriver, gör jag det via telefonen, vilket går okej.. men det där med att fixa sidomenyn, kategorier, mm känns som en lögn på djupt vatten..

Men livet rullar på.. trots att bloggen, till utseendet står still..

Min "lilla" doggy, som vi hämtade hem den andra oktober 2016, är numera 61cm i mankhöjd och väger 19,2 kilo..

Barnen stormtrivs i huset, med trädgård och allt.. och jag ska villigt erkänna att jag älskar det faktum att vi faktiskt kom dit vi är idag! *kärlek*
..även om det finns dagar som jag är mer mörk än ljus..

Men det börjar tina upp nu.. (hoppas jag..) Jag lider fortfarande (och förmodligen så även alla i min omgivning..?!) av min dåliga självkänsla.. Men lyckligt nog är jag omringad av fantastiska människor som lyfter mig med värme och kärlek, i sin omtanke och medkänsla, så egentligen borde jag vara den lyckligaste människan på jorden..

Mina inre demoner, som jag har kallat mina mörkaste tankar för i alla år, plågar mig inte lika mycket längre.. i alla fall inte lika mycket som min, i dagsläget, dåliga självkänsla.. som (nästan) är helt körd i botten.
- Jag vet att jag är bra.. mitt självförtroende är det samma som alltid, men min förmåga att inse att jag är värd marken jag går på är lika med noll..?!
Jag ställer fruktansvärt höga krav på mig själv och känner mig oftast som en rutten råtta när jag inte hinner allt jag tänk mig klara av.

Detta tillsammans med stressen, som jag är fullständigt kass på att hantera.. kan blockera mig när som helst, oavsett vilket läge jag befinner mig i.. och hela min värld kan tycks rasa för det allra minsta..

Men jag är glad över att jag är så öppen som jag är, trots allt.. Det gör det lättare för min omgivning (vill jag inbilla mig) att hantera (i den mån de kan) och jag kan lyftas utan en massa jobbiga frågor.. (och många missförstånd undgås för de som vågar kommunicera..)

Jag har under de senaste månaderna kommit på mig själv med att ha problem med förtroende för folk.. Man brukar kanske säga att man inte bör lita på någon, men det är en sak att sägs, en helt annan att faktiskt inte göra det.. (Men jag förmodar att det är helt naturlig när man blivit/känt sig sviken av för många människor samtidigt..?!) Har genom allt detta, lärt mig att förtroende är en galen stor del av en trygg och stabil grund.. och att avsaknaden av det kan vara förödande.. (så du kan ju gissa vad jag hjärntvättar mina barn med..?! "Vad ni än gör, tala alltid sanning, eller håll tyst! En lögn kan ALDRIG bli osagd, ett svek kan ALDRIG göras ogjort. Och det är så svårt att laga en bruten själ.")

Nåväl.. Nog skrivet för idag.. Alla bär vi med oss något. Alla har vi ärr som fortfarande ömmar.. men det kommer alltid en morgondag (för den som orkar kämpa) och den är så väl värd att bli kämpad för!

Kärlek & Ärtor!

Ps. Mitt hemmagjorda go'kaffe har jag druckit upp sedan länge, men såhär såg det ut när jag började skriva..*smile*

Ds.

.. Eftersom jag är tillsammans med en man som älskar mig, blev det inte så farligt när jag kom hem.. Med all rätt kommenterade han lite lätt att "det var inte så snällt".. och refererade till att jag dumpat över allt på honom, men sen blev det inte mycket mer än så.. Vilket fick mig att känna mig betydligt tryggare..

Kärlek & Ärtor