.. Eftersom jag är tillsammans med en man som älskar mig, blev det inte så farligt när jag kom hem.. Med all rätt kommenterade han lite lätt att "det var inte så snällt".. och refererade till att jag dumpat över allt på honom, men sen blev det inte mycket mer än så.. Vilket fick mig att känna mig betydligt tryggare..

Kärlek & Ärtor

Nattade mellangrabben igår typ kl 20:30 och däckade strax därefter i hans säng.. Minns att jag vaknade till och tittade på hans klockradio, som då visade 05:30.. men sen vet jag inte vad som hände..?!

Nästa gång jag tittade på klockan visade hon 07:31 och jag fick fullständigt panik. Så pass allvarlig panik att jag inte minns vad som hände mellan klockan då och tjugo minuter senare, när jag kom på mig själv med att sitta i bilen på väg till jobb..??!!

Så fruktansvärt obehagligt!! Och plötsligt så inser jag att jag bara precis har lämnat allting där hemma. Mellangrabben äter egentligen frukost på skolan kl 07:30.. Jag var aldrig ute med hunden.. och det värsta av allt, Tomas blev lämnad, (troligen fortfarande sovandes?) med ALLT?!

Att jag fick dåligt samvete, är bara förnamnet och jag skäms som en rutten hund.. Inte för att det hjälper, eller behöver spela någon roll.. för det var faktiskt Tomas som blev lämnad att ta hand om ALLT..

Jag försökte ringa honom när jag "vaknade upp", men jag förstår att han inte svarade.. Det hade nog inte jag heller gjort faktiskt..! Och jag är helt på det klara med att han kommer vilja göra slut när vi träffas ikväll..

Så ja.. Denna dag är kantad av dåligt samvete, stress på jobb och rädsla inför att komma hem och behöva möta Tomas blick.. blandat med oro över hunden som är ensam hemma och hur morgonen blev där hemma..

Hela min kropp skriker efter att få fly, och trycket inom mig håller mig fångad i en bubbla som känns allt annat än hälsosam.. men jag tar ett steg i taget och hoppas på att överleva..

Svårt att förklara för den som aldrig smakat på den väl omtalade "väggen" men så är läget och jag gör mitt yttersta för att hålla ihop.

Detta kan ses som en bekännelse, eller ett sökande efter medlidande, men min tanke med detta inlägg var helt och hållet bara ett behov av att försöka tömma..

Kärlek & Ärtor till alla där ute, oavsett om ni vill, behöver, förstår, eller inte..