Det har gått drygt en vecka sedan jag skrev sist och mycket har hänt.. Har inga större planer på att berätta allt här och nu dock.. men det kan ju hända att ett och annat dyker upp längst vägen..?!

Under mina tre veckor semester, helt utan några planerade aktiviteter.. mer än de som spontant dök upp.. kom jag till insikt med en galet skön grej.. och det gjorde semestern till en av mina bästa semestrar sedan barnsben. Nämligen att jag fyller fyrtio om bara lite mer än ett halvår.. Och någonstans känner jag ett galet lugn över det hela..?! Kanske har det att göra med att jag sakta börjar hitta tillbaka till mig själv, som får mig att känna mig så lugn? (Jag har ju alltid i grund och botten varit trygg i och med mig själv.) Eller så är det det faktum att jag faktiskt anser mig vara så pass gammal nu, som gör att jag inte behöver oroa mig över de små petitesserna här i livet? Jag vet att "mindfulnessen" hjälpt mig i massor och att det är tack vare den som jag kan "andas" igen, men jag vill ändå tro mig känna en sorts trygghet i all min erfarenhet som åren gett mig genom livet..?! 

Jag är fortfarande jag.. Jenny med ett jädra humör.. snabb i vändningarna.. och stor i känslorna.. men jag vågar ändå påstå att jag tagit mig till en annan nivå av mig själv.. Och jag kan inte säga annat, än att det behagar mig!

Sen är jag ju fortfarande ung! Vet faktiskt inte om jag någonsin kommer att bli äldre än 25 i sinnet..?! Men erfarenheten.. kunskaperna.. Det känns liksom som om jag faktiskt har någonting att komma med..?! (För den som är intresserad av det jag kan, naturligtvis..)

Utan att snöa in på några detaljer har jag ju faktiskt hunnit uppleva en hel del som ett liv har att erbjuda.. inte bara för mig, utan för de flesta.. Sen är det så klart, olika upplevt och hanterat av oss alla.

- Det förgyller mitt liv, när jag får dela med mig av min erfarenhet.. När jag kan skapa en strimma ljus för den som lider av att ha gått in i väggen och jag får ge lite av mig själv för att visa att man faktiskt kan komma ur sina mörkaste tankar.. Jag känner att jag växer som människa, när jag kan ge någon andra tankar än bitterhet, efter tillexempel en separation, eller en otrogen partner.. Jag fullkomligt njuter av att öppna upp andras tankesätt, gällande "våra barn" där vi behöver "bygga starka människor" hellre än att dalta sönder de små livet innan de ens har hunnit fylla femton.. 

Jag vet hur det känns, när man inte vill leva mer.. Jag vet hur man tänker, vad man känner, vad man tycker.. Att lida av mental ohälsa är bland det värsta som finns här i livet och mitt hjärta blöder för alla de barn och undomar som inte vet hur de ska hantera sina inre demoner och begår självmord.. 

En sak som livet missat att ge mig erfarenhet i, är mobbing.. men jag vet hur utanförskap känns. Att bli bortstött och "släppt" är fasiken inget roligt det heller.. Jag kommer aldrig att glömma känslan, när min dåvarande sk. chef, gjort det klart för chefen över att han inte ville ha mer med mig att göra, då han ansåg mig vara för "komplicerad".. och "svår att hantera".. (Hade han vågat säga det till mig personligen, hade jag kunnat berätta för honom anledningen till varför jag gjorde som jag gjorde.. Men eftersom han inte vågade fråga mig en enda gång, ens om hur jag mådde strax innan jag gick in i väggen, tog han den lättast utvägen och bad om att få slippa ansvaret över mig..)

- Men det är historia nu. Jag är inte bitter längre. Men jag kommer alltid anse honom som pest.. och så var det bra med det.

.

Ja tänk va' lite oplanerad semester kan ge.. Att få stanna upp. Se nuet. Känna känslan av lugn..

Nu är vi snart tillbaka i vardagen på riktigt, då höstterminen 2017 kan börja efter alla kommit tillbaka till jobb.. Ett nytt läsår för framtidens barn.. Nya visioner, nya mål och allt med ännu mer kärlek, känsla och erfarenhet.

Och med detta säger jag

- Kärek & Ärtor!

.

.

.