För en tid sedan, skrev jag ett inlägg om mina våndor inför inbjudningar till ett eventuellt firande av min födelsedag.. När jag går ner i svackor, har jag svårt att se min mening och varför någon i min närhet, närastående eller ej, skulle vilja spendera tid med en trasig själ som jag..?! Än mindre ?Vem skulle vilja komma och fira min födelsedag..?!!? Men jag fick hjälp med att skriva listan, med de personer som jag inte själv kunde se som självklar.. och när listan var skriven och inbjudningarna var skickade kändes det faktiskt riktigt bra..

Men så kommer då verkligheten ifatt..
När mina tidigare tankar blir bekräftade i svaren från inbjudna.. Till min känsla vaga ursäkter, om att man tyvärr inte kan komma, eller när svaren helt enkelt bara uteblir.. börjar hjärnan jobba igen, samtidigt som jag inte är ett dugg förvånad, samtidigt som jag känner styrkan i att jag faktiskt redan visste..

Det gäller så klart inte alla! Naturligtvis förstår jag att folk har annat för sig.. Men jag kan inte hejda mina tankar från att gå igång på hur det hade kunnat se ut om det var ?någon annan? i familjen som skulle firas istället för mig.. Omständigheterna kan vara många, men det förändrar inte känslan av att jag inte skulle vara lika bra..?!

Blir förbannad på mig själv när jag ?tänker fel?.. Det är inte kvantitet det handlar om, utan kvalitet som är det väsentliga! Och trots att det kanske inte är de faktiska familjemedlemmarna som väljer att ställa sig närmast, är det mer ärlig kärlek och omtanke från de som faktiskt vill lägga några timmar på att förgylla min dag med din närvaro.

Men åter igen.. det förändrar inte känslan av besvikelse även om jag vet att jag borde släppa min sorg och göra desto mer för de som ser mig värdig av deras tid.

Som vanligt vill jag be om ursäkt om någon känner sig ?kränkt?. Jag skriver inte detta för att ge någon dåligt samvete.. Jag helt enkelt, bara berättar hur jag har det på insidan.

Den syniska människa, som jag har blivit genom åren, pga erfarenheter jag fått (många mot min vilja) får tankarna att vandra mot bitterhet och hjärnan lurar mig till att vilja säga: ?Synd att du inte kom på festen i lördags. Eftersom jag blivit sjuk var det egentligen en avskedsfest, där jag ville berätta för dig hur viktig du är för mig och hur mycket jag uppskattar dig som person.. eftersom jag kommer att dö inom en månad..?

- Ja, ni får tycka som ni vill.. men det är så mitt inre fungerar. Och jag är ganska så säker på att jag inte är den enda på denna jord som lider av inre demoner vardagligen..

Ja ja.. Det går över. Jag kommer inte gråta fler tårar över detta.. men med ännu en ofrivillig erfarenhet, vet jag med mig själv att min mur kommer att vara ännu högre, ännu tjockare och ännu svårare att ta sig igenom.

Jag kanske inte kan se min mening.. men jag vet att den fan inte är att vara andra tillags. Jag tänker aldrig tvinga någon till att delta i mitt liv, men jag har rätt till att få sörja de som hellre avstår.
..För det är just det som händer numera, eller ja sedan några år tillbaka, att jag hellre tar avsked av de relationer som sårar mig. Jag placerar de på andra sidan muren och försöker att gå vidare.. Skulle de sedan, mot förmodan, vilja ?komma tillbaka? har de tyvärr en svår mur att riva, men de är alltid välkomna om de lyckas. Kan tyckas att jobbet läggs över på de stackarna som kanske inte ens förstår varför de hamnat på andra sidan, men jag behöver göra så för att veta om de fortfarande är värdiga mitt förtroende och mina känslor.

Nu tänker du kanske att det verkar helt sjukt.. Som om jag var en bomb nära explosion, aldrig riktigt säker att vara i närheten av.. Men jag lovar, det krävs mer än en fis på tvären för att jag ska ta avstånd. Den utlösande faktorn är mestadels beteende i mönster.. När min egentliga ?oro? gällande relationen blir bekräftad och det visar sig att jag hade rätt. Bevisa mig motsatsen, till det förutsedda (vilket oftast är i negativ mening) och du kan simma lugnt.. Överseende ja. Omständigheter ja naturligtvis. Men det är ändå ett starkt behov av ärlighet (för mig själv) som råder inom mig och samtidigt som det förmodligen kommer att bli min död, är det ett galet måste, för att hålla mina inre demoner i schack.

Jag tror det är kopplat till min näst intill oändliga anpassningsförmåga..?! Jag har alltid, sedan små barnfötter kunnat anpassa mig till det mesta. Handlingar som kanske sårade, gick över, för jag kunde se så mycket annat gott i relationen.. Saker som jag kanske inte höll med om i alla lägen, men som gick okej i alla fall, eftersom jag var den enda som tänkte annat.. Jag kan vänta.. Jag kan vara tyst.. Jag kan göra det sen. Ja, du fattar..?!
Men det hände något när jag och min sambo separerade, för hundra år sedan känns det som nu..?! Med en rad omständigheter från många olika håll, var det något som hände.. Jag förändrades. Jag tror att uppfattningen om mig då, sa att jag var stark, men få förstod nog hur illa det egentligen var. Men så hittade jag ett sätt, att ta farväl, och styrkan kändes även på insidan.. Och idag står jag här med kilometervis av murar som fortfarande gör allt i sin makt, för att skydda mig mot alla de ?faror? som lurar där ute.. Och jag kan inte anpassa mig längre.. Jag kan inte ha överseende.. Jag kan inte se tama ursäkter som något lätt att skaka av sig, för i min värld spelar allting roll.

Jag har så galet mycket kärlek att ge, men när de jag vill ge den till, inte ens kan/orkar/kommer ihåg att svara på en sketen liten inbjudan, som varit en kamp i sig själv, då blir jag barnsligt ledsen och som här obehagligt ärlig.

Nåväl.. Jag gör som jag brukar. Jag gormar om mitt inre, som många ändå sällan förstår. Jag tömmer huvudet på eld, lyfter blicken och upptäcker att solen lyser. Och så fortsätter jag framåt ännu en dag..

Kärlek & Ärtor

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...