Det händer allt oftare att tanken på att försvinna slår mig.. Dagdrömmar där jag i ensamhet oavsett klockslag, hamnar i funderingar om vad som hade blivit kvar om jag en dag bara försvann..

Jag tänker på mina barn.. min hund.. mitt jobb.. huset, platserna, människorna.. Alla mina ansvar, som förmodligen hade saknat mig.. men som hade klarat sig bra ändå..

När detta hände förr, kunde jag inte för mitt liv se mig själv släppa taget om något av allt det där som jag håller kär.. men idag är det annorlunda. Jag är övertygad om att livet runt omkring mig hade gått vidare precis som vanligt, trots min frånvaro.

Jag känner mig trängd och vill egentligen bara komma loss.. men eftersom jag varken har tid, pengar, eller ork för den delen, så känner jag mig låst till alla kraven som kväver min livsgnista.

Jag har så mycket mer att ge av mig själv. Framför allt mycket roligare saker än alla de tillrättavisanden, förmaningar, besvikelser och allt annat energikrävande tjafs, som dagligen kväver mig och dränker alla andra.

Jag vill inte vara den jag är idag.
Jag skulle så gärna vilja vara den där lugna, sansade och tålmodiga människan med överseende. Jag skulle vilja vara den glädjefulla, energipåfyllande personen jag vet att jag kan vara.. om jag bara får..?!

Skulle vilja lägga skulden på allt och alla runt omkring mig, men vet att min så kallade olycka egentligen ligger helt och hållet på mig själv.. Och jag hittar inte ut.

Så kanske är det därför jag en morgon som denna.. när jag vaknar alldeles förtidigt.. ensam.. och ser mig som alldeles ensam.. som jag dagdrömmer om att sätta mig i bilen och bara dra..

Jag vet att jag hade sårat. Jag vet att jag förmodligen aldrig hade kunnat komma tillbaka, då skammen hade varit för stor. Men det hade varit så skönt att få bara vara, för min egen skull ett tag. Att kanske få tillbaka tron på mitt egenvärde och inse att jag faktiskt är en bra människa trots allt.

En del av mig skulle vilja trycka på knappen som gav andra dåligt samvete. Trycka till ordentligt för att berätta hur bra det egentligen var när jag som kon, stod kvar i båset.. men det hade inte hjälpt det heller. Man kan inte ge dåligt samvete till någon som inte har självinsikt eller förståelse.. Den kommer ändå alltid att lägga skulden på mig, utan att inse den faktiska grunden/anledningen till varför det blev som det blev.

Nåväl.. En ny dag är kommer och det är snart dags för mig att åter igen huka mig ner för de krav som tynger mina axlar. Jag kommer krypa genom ännu en dag och med blodiga knän kommer jag att klara av dagen. Precis som igår och som i förrgår och som dagen innan dess..

Jag önskar och hoppas att jag kan göra det utan klagomål, utan bråk och självömkan. Jag uppmanar mig själv till ännu ett försök om att göra så lite väsen av mig själv som möjligast går och bara precis ta mig igenom dagen som väntar. Jag behöver ingenting. Bara nicka och hålla med och göra det jag måste, så kommer det att gå bra..

Kärlek & Ärtor..