I torsdags sattes bollen i rullning och jag har med hjälp av någon som bryr sig lite extra, fått kontakt med sjukvården gällande det vi tror är depression.

Jag har sagt att jag ska ringa sedan typ ett år tillbaka, men aldrig riktigt känt mig redo för att ta striden. Med ett tappat förtroende för att någon faktiskt skulle fånga upp mig, efter att gång på gång behöva berätta min historia, har jag inte orkat slåss för min rätt.

För det är inte bara att ringa..

Första gången jag ringde gick allting relativt smidigt.. Andra lika så.. Tredje gången gick det sämre och fjärde gången gick det inte alls.. Jag har blivit runt-skickad så många gånger, mellan så många olika människor, att jag blivit trött på min egen historia. Jag menar: Varför ska jag ta den på allvar när ingen annan tycks göra det..?!

Men nu, som sagt, är bollen i rullning igen.. Jag har pratat med sjukvården, än så länge två olika personer, men båda med en genuin känsla av viljan att faktiskt vilja hjälpa.. och mitt så kallade ärende, ligger nu i händerna på teamet som ska återkomma efter diskussion huruvida de på bästa möjliga sätt kan hjälpa en vilsen själ som jag.

De två personerna jag talat med har båda nämnt depression.. dock bara utefter det vi talat om i korthet via telefon, så än är det bara en tänkbar tes.. så egentligen återstår det att se när och om det så kallade teamet återkommer..

Jag säger till mig själv att jag aldrig har varit deprimerad förut.. men när jag tänker efter så har jag efter mina tidigare KBT behandlingar inte heller blivit mycket bättre..?! De har hjälpt för stunden och lärt mig fenomenet med att tänka annorlunda.. men i det stora hela har jag fortfarande något mörkt inom mig som kväver min livsgnista..

Jag vet att jag är allt annat än unik i detta.. Tusentals andra människor, yngre som äldre, har inre strider med sig själv dagligen. Där varje dag är en kamp om överlevnad. Många av oss tar oss på något sätt vidare.. en dag i taget.. men det är långt ifrån alla som överlever.

Det gör ont i min kropp, när jag tänker på alla de själar som inte orkar mer och som ger upp. Något som jag har svårt för att se som ett faktiskt ?ge upp?. Jag förstår hur arg man kan bli som efterlämnad anhörig.. Hur ont det måste göra och hur det kanske lättar på ilskan när man kan vrida sitt dåliga samvete (inte alltid befogat) från sorg till ilska och säga att personen i fråga tog den enkla vägen och gav upp. Jag vill tro att när man väl kommit så långt i sin depression, (psykiska ohälsa) när man känner att man inte orkar slåss mer, upplevs saker och ting (lösningen på ?problemen? ) på ett helt annat sätt än som för de som står runt omkring..

Här är några tankar:
? Jag kämpar dagligen för att tillfredsställa alla andra.. och vara alla andra till lags. (Självkritisk) Nu är det min tur att få göra något för mig.
? Världen mår bättre utan mig. Jag bara ställer till det för alla runt omkring och de förtjänar bättre.
? Jag vill inte längre känna mig som en börda.
? Ingen förstår mig. Ingen lyssnar, eller hör mina rop på hjälp. Jag är för svag för att stå upp för mig själv och helt ärligt orkar jag inte längre..

? Man kan känna sig utanför, ensam, felplacerad..
? Man kan vara sjuk och ha smärtor som ingen kan förstå.. på många olika sätt..
Listan kan göras lång..

Grejen med att må psykiskt dåligt, är att det inte syns. Tro mig, vi hade alla kunnat hantera allting mycket bättre om det hade sprutat blod ur kroppen.. då hade alla sett och kanske till och med kunnat ana hur illa det var.. Men när man lider av mörker och smärta på insidan är det väldigt få som kan relatera, mer än de som kanske själva slåss mot inre demoner dagligen..

Jag vet att jag inte är ensam, men det hjälper inte hela vägen. Sjukvården kraschar när det kommer till psykisk ohälsa då det kryllar av oss trasiga själar som skriker efter hjälp.

Jag förstår varför man ger upp.. (om vi nu ska använda oss av de orden..) Jag känner hjälplösheten, smärtan, den innerliga förtvivlan och hopplösheten som tar över vårt förnuft..
Men det innebär INTE att jag tycker att det är ok att ge upp! Jag förstår det, men jag står fast vid att man bör fortsätta kämpa!

Nåväl.. Tack vare en speciell person, har jag.. återigen.. tagit mig an striden för en egen bättre psykisk hälsa och jag är, trots min osäkerhet, tacksam för att bollen rullar igen.

Så låt mig hjälpa dig, samtidigt som jag hjälper mig själv..
Ge inte upp! Lova mig att inte ge upp!
- Kan jag, så kan du!

Jag vet att livet har så mycket mer att ge och det vore väl fan om inte jag (och du) fick ta del av det goda?! Är det någon här på jorden som förtjänar lite lycka, så är det väl för tusan vi som krigar varje dag..?! Och som krigare vet vi att vi har styrkan, även om den kanske sitter väl gömd eller glömd, på insidan..?!

Vi bölar inte över småsaker.. Vi reser oss upp. Borstar bort gruset från blödande sår och fortsätter framåt.

Kärlek & Ärtor.. tills vi ses igen!

Ps. Hata inte mig för att jag skriver om detta.. Om du upplever mig att ha fullständigt fel, dela gärna med dig av din historia, dina tankar och funderingar istället. Jag tänker, vi kan väl upplysa varandra hellre än att klanka ner på varandra..?! Allas röster behöver höras, för vi är alla drabbade på ett eller annat sätt. / Ds. *Kärlek*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...