Som yngre brukade jag ha ?uppe-nätter?, där jag i ensamhet ältade, spydde (med penna på papper) och samlade ihop mina tankar, för att mötas av morgonljuset och hoppet om en ny start..

Då, kallade jag dessa nätter för nödvändiga, för att återställa ordningen av kaoset som hela tiden skapas efter dagar av tankar som lagrades och fyllde mitt huvud..

Men något hände..?!
Livet för att tillfredsställa andra tog över och kampen mot klockan för att hålla mig inom samhälls-ramen tvingade mig till att prioritera om.. Tempot och stressen som dagligen pressat på har helt enkelt fått mig att glömma bort mina livsviktiga nätter..

Men så i natt hände det.. och det går inte att beskriva den förlösande känsla av lugn och kontroll som nu råder i min kropp. Som om att jag mött mina inre demoner, bråkat och blivit sams igen. *kärlek*

För två dagar sedan kände jag mig otröstlig, hopplös och totalt dränerad på ork till att fortsätta med min inre kamp.. idag känner jag mig stark.

Jag inser att jag kommer att behöva slåss för MIN rätt mot ?ramen? och ?klockan? men med dagar som denna kan det kännas värt det!

Texten ovan skrev jag i förmiddags, strax efter jag vaknat, efter ett par timmars sömn, och druckit dagens första kopp kaffe.. men jag blev tvungen att bryta pga. dagens planer innan jag hann publicera inlägget. Så därför kan jag ge er hela min dag och berätta att det inte bara var morgonen/förmiddagen som var tillfredställande för kropp och själ.

Jag har hållit mig sysselsatt hela dagen, men med en fridfull harmoni rådandes inuti, vilket har fått dagen till att bjuda på fler än ett hjärtligt skratt och ?tycka-om-känsla?..

Dottern har varit på kalas. Jag har varit och handlat.. två gånger.. Jag har lagat mat, ätit med alla barnen (plus en vän till den äldsta) och till och med hunnit ta hand om disken. Och mellan varven, innan jag tog tag i ?köksgörat? har jag lullat runt i trädgården och myst till doften av sommarregn, ljudet av fågelkvitter och i sällskap av en och annan humla.

Med andra ord.. Jag kommer definitivt att ägna mig mer och framför allt oftare ?uppe-nätter? med full fokus på att organisera mitt inte kaos, eller i alla fall försöka hålla det i schack, så att jag kanske kan återförenas med den Jenny jag så länge saknat..?!

Kärlek och Ärtor!

Ps.
På bilden på mig ovan kan man ana en gnutta hopp i ögonen, kalla det glimt.. och jag är så lycklig över att ha fångat den på bild.
Känns som om det var länge sedan jag såg (eller kände den för den delen) sedan sist.

Den andra bilden är på min murgröna, som likt mig själv växer sig starkare och större för varje dag som går..

Ds.

Jag är så sjukt nära på att ge upp allting nu.. Finns fan inte en enda sak som kan gå min väg..?! Hela tiden är det något eller någon som kräver min tid och jag är bara så less på allt och alla..

Blir arg så jag skakar. Tårarna som fyller mina ögon, men som vägrar rinna över irriterar mig nått sjukt.
- Det hjälper fan inte med att böla!

...

(Blev ett litet avbrott.. tårarna försvann.. Polisen ringde och jag fick skärpa till mig..?! Men det löser sig nog snart.. uppgivenheten växer fortfarande.)

Man talar om karma.. ?Du behöver inte hämnas då karma sköter det åt dig..? och jag tänker Fy helvete vad jag måste ha varit elak och hemsk i mitt tidigare liv.. eftersom min karma suger big time!

Det hjälper inte att vilja göra gott.. tydligen?! Kanske om jag hade orkat verkställa mina önskningar och drömmar för andra..?! Men som det ser ut nu finns där ingen energi kvar till nått..

Hunden har rymt.. igen! Tredje gången den här veckan och jag blir arg på så mycket..
Folk som inte ser eller kan fatta att min hund är sjukt smart.. folk som på fullaste allvar tror att jag medvetet släpper ut henne lös i parken. Jag blir arg på det faktum att jag inte kan underhålla min hund på det sätt som hon brinner för inombords. Jag blir arg på tiden som går åt att (av någon jävla aning) försöka förklara för gamla kärringar att jag faktiskt är en skötsam person som fan i helvete vet, kan och faktiskt följer och gör mina skyldigheter. Mina skyldigheter och fan mer därtill.. men det är det fan ingen som poängterar..?!

Jag blir arg på att det känns som om hela jävla världen är emot mig och att jag ska stå ensam i ett hörn och dessutom skämmas för det.

Och ja. Jag ber om ursäkt! Förlåt för att jag förpestar hela min omgivning. Jag gör allt som står i min makt, för att ta hand om allt och alla, men alltid slutar det med att mitt inre försvar triggas igång.. för jag är trött.. och det blir kattskit av alltihopa.

Och ja. Jag ber om ursäkt för att jag är så jävla ärlig hela tiden. Jag ber om ursäkt för att jag inte orkar hålla minen hela tiden. Kag ber om ursäkt för att jag inte är bättre, starkare, duktigare. Jag ber om ursäkt för att jag håller på att gå under. Och jag ber om ursäkt om jag får dig att känna dig illa till mods.

...

Jag brukar inte publicera dessa inlägg, men idag blev det så.. Jag vet att jag behöver tömma huvudet på eld och det går inte genom lama försök till att försöka skriva något fluffigt, sockersött, ursäktande positivt med allt jävla skit som sparkar mig i huvudet hela tiden.

Nåväl.. Hunden är hemma igen och nu måste jag lista ut hur fasiken jag ska göra för att hon aldrig rymmer igen..?!

Må gott mina vänner och vila i frid ni som kan.. Jag får helt enkelt vänta..

Kärlek & Ärter

Känns som om det är en epidemi..?!
Alla verkar vara lika trötta.. på allt..?!
Känner mig inte ett dugg unik.. bara trött.. på allt.

Orkar dock slänga in ett Kärlek & Ärtor, men det är också allt vad jag mäktar med idag.

Under tiden som tre av mina kära fd. klasskamrater från gymnasiet är på väg hem, sitter jag kvar i uterummet och njuter av kärleken som ligger kvar i luften.. Det är en känsla som är svår att förklara för den som inte upplevt eller känt känslan, men det är något magiskt med äkta vänner..

För att göra bilden tydligare för den som inte vet, så har jag under kvällen haft det stora nöjet att få umgås med några av mina fd. klasskamrater från gymnasiet under kvällen som varit.. Och för att göra bilden ännu klarare, är det 21 år sedan vi tog studenten tillsammans..

TJUGOEN ÅR SEDAN..?! Vet ni hur mycket som händer i ens liv mellan studenten och 21 år framåt..?! Svar: galet mycket! Och jag känner mig välsignad att fortfarande ha samma älskvärda vänner i mitt liv.. Kvällen kändes som om det var igår vi träffades, även om det i verkligheten har gått många år sedan vi träffades senast.

I reflektionen av kvällen har jag insett att jag är en av de lyckligt lottade här i livet.. och tacksamheten som råder inom mig är obeskrivlig. Jag tänker spara denna känslan och vårda den ömt.. ?Tack älskade ni, för att ni fortfarande finns i mitt liv?..

Ärtor & Kärlek i massor!