Det sägs att man får vad man ger.. Att man är som en magnet.. Men enligt mig känns det inte riktigt så.. Jag försöker dagligen att hitta de positiva i vad folk runt omkring mig gör och säger och uppmärksamma detta högt så att de hör.. men när man bara möts av aviga vibbar hela tiden är det allt annat än lätt. Och helt ärligt.. Jag är så trött på allting negativt runt omkring mig att jag lätt hade kunnat skita i allt och bara dra.

I mitt tycke verkar ingen varken se eller höra mina desperata ord och handlingar och hopplösheten inom mig skriker att jag bara borde skita i allt och alla och bara försöka tänka på mig själv istället.. Dilemmat här är när jag gör detta, bara ser till mig själv, DÅ ser omvärlden mitt sätt att agera och kontentan blir att JAG är avig, ointresserad och allt annat än positiv..

Demonen är tillbaka och den äter på det lilla som finns kvar.

Och det stör mig så in i he*vete att folk inte fattar var det kommer ifrån. Bara för att det har gått ett tag sedan min sjukdom var synlig och bara för att jag har haft en bra period, innebär inte detta att allting är borta. Såren finns fortfarande kvar och just nu blöder de floder igen.

Jag vill förklara.. få människor att förstå.. men jag är så TRÖTT på det!
- Varför är det alltid JAG som ska ha förståelse? Varför är det alltid JAG som ska anpassa mig?! Varför är det alltid JAG som ska vara den mogna, kloka, givande, medlaren mellan mig och de?

- När fan ska folk visa lite intresse i att ge mig istället för att bara vilja ha en massa hela tiden?!

Det är fan inte lätt att stå upp för sig själv i den egocentriska värld vi lever i idag och helt ärligt orkar jag inte mer! Alla verkar bara se sig själva, helt oförstådda i hur saker och ring hänger ihop..?!

Jag har sagt det tusen och åter tusen gånger förr, men klandrar ändå bara mig själv i slutändan för att inte ha gjort något åt det. Panikslagen i jakten på en fungerande lösning, skulle jag kunna sätta mig i bilen och bara dra.. Jag vet inte var. Jag vet inte varför. Jag vet bara att jag vill ut och att hela mitt väsen skriker efter att få lov att lägga benen på ryggen och fly. Fly från faran som dagligen skadar mig. Fly från allt som får mig att vilja ge upp. Fly till något annat som kan få mig att känna mig hel, få vara den jag egentligen är. Få känna mig delaktig i något större och uppskattad för det jag kan ge, istället för att tas förgivet.

Tankarna är många och känslorna svämmar över.. men jag biter ihop.. IGEN.. och fortsätter min vardag en minut i taget..

Kärlek och Ärtor!