Av min erfarenhet, inbiten i benmärgen är morsdag en dag då man uppmärksammar sin mamma och kanske firar henne lite extra för allt som hon gör.. För tiden hon tar sig, för engagemanget hon ger.. För omtanken, samtalen, idéerna, hjälpen vid kris.. Kärleken, respekten och allt det där andra, som skulle ta timmar att skriva om..

I mitt huvud kan dock morsdag även innebära precis det motsatta.. Så som saknad, förtvivlan, bitterhet och säkert en himla massa mer i negativ klang, då jag är fullt medveten om att det är långt ifrån alla som har en sådan fantastisk relation med sin mamma som jag har..

Mammor som har svikit, sårat, eller kanske begått oförlåtliga misstag, mm som fått tragiska följder.. eller bestående men.. Måste kännas oerhört frustrerande att en dag för mor skulle vara så speciell då, tänker jag..?! Men de finns ju också i vår värld..

Och jag kan inte ens föreställa mig den oerhörda saknad efter alla de där underbara mammorna, som faktiskt var bäst, men som lämnat jordelivet och därav inte kan firas.. hur mycket man än skulle vilja.. Sorgen kan bara tänkas obeskrivlig..

I mitt tycke skulle jag dock vilja se firandet/ uppmärksammandet vara riktat till alla mammor..?! Inte med fokus bara på sin egen mamma, utan kanske även från den som borde stå mamman i fråga som närmast, alltså från pappan till mammans barn.. (Kladdigt, men jag tror ni förstår..)

Jag tar mig själv som exempel, då jag känner mig något underskattad, eller mer tagen för givet i skrivande stund. Barnens presenter, teckningar, mm.. (vad det än må vara) är ALLTID lika underbara och uppskattade.. men herre gusse-ness vad uppskattad jag hade känt mig om mannen i huset hade rest sig upp, engagerat barnen och faktiskt gett mig en timmes bekymmerfritt städande.. (hade till och med nöjt mig med en enklare undanplockning..)

Som mamma får, eller ska jag säga bör.. man naturligtvis inte beklaga sig. En mamma ska ju kunna hålla ut, ihop, tillsammans allting i en ständigt regnbågsfärgad harmoni.. Och som i mitt fall.. något som jag har fått höra några gånger, faktiskt inse att barnen är något man har valt att göra själv och därigenom också sagt upp allt som har med egenvärde att göra.. (En åsikt som får regnbågen att krackelera och förvandlas till ett rött hav av eld..)

För ska jag beskriva mig själv som mamma, så är jag en grymt bra sådan! Naturligtvis har jag fel och brister som alla andra levande varelser som vandrar på vår jord..
- Men jag är f*n en bra morsa ändå!

Jag är till och med en så bra mamma, till ALLA i vårt hem, att jag borde bli uppskattad mer än bara en dag om året.. (och då inte bara allmänt firad genom att se random lyckönskningar på instagram eller Facebook..)

- En jä*la blomma hade varit trevligt, om man nu tror att kärlek går att köpa..?!

Nåväl.. Missförstå mig rätt..
Jag är inte bitter. Jag är inte arg.. och jag är inte ledsen.. i alla fall inte som mamma.. En roll som jag anser mig vara välsignad med att ha.
- Jag är skitstolt över mina ungar!
De är tre fantastiska individer, som alla har sin egen underbara personlighet. De hjälper de svaga, står upp för sig själv. Streetsmarta medmänniskor som värnar om människor, djur och natur. Stora hjärtan, lagom busiga, fantastiskt roliga och helt enkelt precis så underbara som bara mammas ungar kan vara!!

- Jag tror att jag har grubblat färdigt nu..

Morsdag - Min dag!
En dag som är min, tack vare mina barn..

Kärlek & Ärtor!

Min absoluta favoritbild på barnen, tagen 2012.