Att ha barn i tonåren innebär att det är en hel del andra tonåringar som gästar ens hus.. Jag tippar på att innegänget består av tio stycken ungefär, men ibland är de fler, ibland är de färre..

Som mamma (och pedagog), är jag tacksam över att de vill hänga här.. Jag anser det vara bättre att de sitter i min trädgård (med regler som följs under uppsikt) än att de går runt i området, eller i stan och driver.. och då som det heter.. stör folk runt omkring.

Och jag måste ju säga att de är helt fantastiska. Alla dessa fina personligheter.. något större och aningen mer buffliga än mina små krabater 1-6 år på jobb.. men wow så underbara!

Jag kan bli ledsen när jag ibland får höra historier om hur random vuxna kan bete sig mot dessa fina ungdomar.. men som med allt annat är det väl så att somliga helt enkelt inte kan se hur viktiga dessa unga människorna är.. Inte heller förstå hur viktigt det är att som vuxen faktiskt vara den som bör föregå med gott exempel. Istället flippar dessa okunniga, i mina ögon rädda människor ut över något som man tvärtom hade kunnat vinna respekt på, bara genom att enkelt prata om och förklara i saklig ton. De kan vara rätt så smarta de där tonåringarna, tro det eller ej..

- Jag har inga då inga problem med att säga ifrån. Och kanske är det därför jag har deras respekt? Jag har förtjänat den helt enkelt..?! Jag menar.. De får ju min respekt, så det faller sig ganska så naturligt.

Jag/vi har regler.. som alla som kommer hit följer.. Och den som inte skulle följa dessa enkla men rättvisa regler åker ut.. Alla vet och alla respekterar.
- Och så enkelt är det.

Men även om det är enkelt, så är det också väldigt skönt när de sista har gått hem och tystnaden infinner sig. (Jag är ju fortfarande jag, med behovet av min ensamhet.. *smile*)

Nåväl.. med detta sagt, ville jag då bara be er att våga lyssna på ungdomarna. Inte jamsa med, inte förminska, inte ta för givet.. utan bara lyssna. De är ungdomarna, som är de små barnen som vuxit upp.. Samma små barn som vi vuxna har format efter vårt eget beteende, som nu är på väg att ta luft under vingarna för att våga flyga själv.

De behöver vårt stöd, inte hatord och förbannelser. De, precis som vilka andra människor på jorden, behöver känna sig älskade, välkomna och framför allt lyssnade på!

Kärlek & Ärtor!