Jag hade varit hos tandläkaren i kvarteret där jag växte upp och fick för mig att jag lika väl kunde handla i butiken där, som hemma..

Till saken hör den att när jag var typ 22-23.. fick jag möjligheten, att genom mitt dåvarande jobb i livsmedelsbutik på Möllan i Malmö, vara med och starta upp just den butiken igen under nytt namn..
Jag jobbade där i tre år och klättrade så högt jag kunde.. (och ville..) innan jag fick avsmak och drog mig ut i världen för nya äventyr..

Eftersom mina föräldrar fortfarande bodde kvar i området efter jag slutat jobba där, hände det att jag var inom och handlade ibland.. Men sedan mina föräldrar flyttade för ett tiotal år sedan, har besöken varit näst intill obefintliga..

Men så idag gick jag då in där igen..
För första gången på som sagt säkert tio år..?! Butiken i sig har inte förändrats speciellt mycket.. Fortfarande väldigt mörk, med brist på insläpp av dagsljus.. och fortfarande liten och trång till känslan.. Men ändå fortfarande en butik med mjölk, smör och bröd.. och sånt där som man nödvändigtvis kan tänka sig behöva för att fixa en måndagsmiddag, så ja det fick väl gå.

Det var inte förrän jag kom till kassorna, som chocken nästan slog luften ut mig.. Plötsligt ropade kassörskan i kassan bakom mig:
- Jenny!! Och jag vände mig om..

Det visade sig vara en av tjejerna som startade upp butiken tillsammans med mig, som hade ropat mitt namn. Och plötsligt inser jag (samtidigt som kassörskan som registrerade mina varor inser att jag är jag) att kvinnan i min kassa också var en av de tjejer som började jobba strax efter vi startat upp butiken..

-?!

Herre Gusseness!!
Vilken bragd att fortfarande jobba i samma lilla mörka butik, efter 15 år.. Och vilken skräck att inse hur mycket jag hade missat av mitt liv om jag hade gjort det samma?!

I ARTON ÅR!! sa min fd. arbetskamrat att hon nu hade varit där..?!
- Ja jag var i chock!! (Och är det nog lite fortfarande, om ärligheten ska fram..)
Arton år?!

Under de femton åren som har gått sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade butiken för att göra något annat, har jag lyckats hinna med sex år inom dekoratörsyrket, fyra år som maskinbiträde i fabrik (där jag för övrigt även skaffade mig truck-kort) och fem år - tillbaka inom barnomsorgen - där min grundutbildning ligger, men med åtskilliga extra kurser, föreläsningar, seminarier, mm..

Förskräckelsen i tanken är nästan lamslående..
- Tänk om jag hade stannat kvar?! Tänk om jag inte hade vågat ge mig ut i världen utanför min då trygga tillvaro..?!
Ah det går inte att föreställa sig hur mitt liv hade sett ut..

Men för att lugna mig själv i den oerhört svåra tanken, säger jag högt i min ensamhet, att det hade inte gått. Jag hade inte klarat att jobba där i arton år. Jag klarade tre. Och det var ju därför jag lämnade. Därav all heder till mina två fd. arbetskamrater, som jag träffade igen idag.. (och ja, heder till alla andra också som klarar hålla sin plats, i så många år!!)
- Jag är alldeles för rastlös och ständigt på jakt efter nya utmaningar, så jag hade ALDRIG klarat en sådan grej.
- Jag hade dött helt enkelt.

Kärlek & Ärtor!
.. och kraft till dig som behöver..