I tisdags skrev jag att jag stod stadigt på jorden, trots min brist på energi.. En ärlig och innerlig känsla, där och då i skrivande stund.. Kraften i att kunna välja, trots min bräcklighet, vad jag ville ta till mig alternativ skjuta ifrån mig, fick mig att känna mig stark. Och det var lite det tisdagens inlägg handlade om..

Men så kom onsdagen..

Och som ett brev på posten (sent, men plötsligt bara där) var det som om mitt kraftfält hade rasat. Varje minsta bagatell penetrerade mitt skinn, grävde sig in, rotade sig och växte.. Jag hade öppning på jobb vilket i runda slängor innebär att jag klarade ungefär tre timmar av påfyllning av bagateller, innan knuten inombords sprack..

Jag förstår ju klart att det inte bara var de tre timmarna under morgonen som fick mig att krackelera. Har haft mig själv under bevakning under de senaste tre, fyra veckorna.. Men jag vill ändå skylla på de tre onsdags-timmarna och säga att det var de som fick bägaren att rinna över. För någonstans i mitt huvud hade dagen gått bra om mörkret inte hade hoppat på mig igen och igen och igen..

- Negativitet kan knäcka vem som helst..

Lyckligtvis hade jag ett redan inbokat besök hos min psykolog samma dag.. 

Där upptäckte jag dock att jag var mer arg och frustrerad, än ledsen och hjälplös.. Inte för att föringa ledsamhets-känslan. Sorg är något som behöver tas på allvar, bejakas och hanteras.. Hjälplösheten kan vara förödande. Och det är när man når den.. som lusten börjar tvina och viljan börjar ge upp.. 

Nåväl..

45 minuter av spya.. Grågrön, kletig negativitet, som jag tappert har försökt värja mig mot, rann ut ur min mun under tiden som min psykolog skänkte ljus och lugn, för en hållbar balans i rummet. 45 minuter, som faktiskt fortsatte lika länge, när jag sen kom hem. 

Frustationen av att veta, att känna med HELA sin kropp, vad som kanske håller på att hända hos/med/inom personer som finns i min närhet.. som inte kan ta till sig av det jag vill ge dem. 

För ja.. Det handlar egentligen inte direkt om mig, missförstå mig rätt.. Naturligtvis blir jag påverkad av hur nära och kära runt omkring mig mår.. men jag kan skilja på mitt och ditt.

Mitt problem i allt detta här är att ditt problem kvarstår för att du inte lyssnar, inser eller tar tag i det du behöver ta tag i för att må bättre.. 

- Jag vet ju för bövelen hur det är.. Hur det kan vara.. Hur det kan kännas.. osv..

Och jag ger lugnet i stressen. Jag ger ljus i mörkret.. Men jag kan inte bara ge och ge och ge, för att hålla båten flytande.. Problemet måste hanteras.. och det är det som är så frustrerande, för jag kan inte lösa andras problem!

Bägaren rann över och jag insåg att jag förbrukat min sista energi på försvar.. 

Att se konsekvenser av olika handlingar, innan handlingen är helt gjord, ger mig chansen att påverka konsekvensen om jag ställer mig emellan och försvarar. Något jag gör, när jag känner att det behövs, oavsett var jag är.. Hemma, på jobb, eller i kassakön på ICA, spelar ingen roll..

En kamp (läs oemotståndligt inre kall) som ständigt pågår i det tysta..

Jag kanske hörs, men att jag gör skillnad på någon annans agerande konsekvens, är mindre synbart. Att kunna häva en given negativ konsekvens, till en kanske något mindre negativ, är en superkraft att ha.. Att kunna mildra såren innan de hunnit bli djupa, på något vis..

Att kunna medla mellan människor. För mindre drama, ytligare sår och kanske hopp om en fortsatt bra gemenskap, är av någon anledning viktigt för mig..?!

Och det är en fantastisk superkraft att ha.. Ofantligt bra att ha som pedagog, som förälder, som fru, som vän, som arbetskamrat, som medmänniska.. (Ja du fattar..?!) Men också tyvärr en väldigt energikrävande sådan.. och det var nog den som fick mig på fall, den här gången..?!

Men jag reser mig igen.. (Det här är bara ett litet skrapsår på knät.)

Jag har lyssnat på mitt inre och agerat utefter mitt behov.

Jag har stannat hjulet. Satt fokus på mig. Och gett mig själv det där som bästa vänner ger varandra. 

Och jag känner mig trygg i vetskapen om att jag ändå trots allt, fortfarande känner båda fötterna mot marken och i att jag gör det som är rätt för mig.

- Stå på dig! Annars gör någon annan det!

(..om inte jag är där och kan försvara.. *smile*)

- Kärlek & Ärtor!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har tagit bort mitt förra inlägg. Ber om ursäkt och yrkar på sinnesförvirring..  - Kärlek & Ärtor till alla!      ...

  Idag har jag haft en hel rad av tänkbara rubriker att blogga om.. fram tills nu..?! Så jag skriver bara några rader om hur tacksam jag är för att jag har så fina barn. Jag är så stolt över alla tre, att jag skulle kunna spricka emellanåt.. Känner...

  Igår var jag i Åkarp med uppdrag aniktsmålning för barn. En givande uppgift en solig lördag, för mig som pedagog och konstnär..    Man skulle kunna säga att det är den perfekta kombon..?! Även om ansiktsmålning är något helt annat än akryl ...

  För ett halvår sedan kunde jag knappt hantera frågan. "Vad ska vi äta idag mamma?"   Idag kör jag och handlar efter jobb.. åker hem och packar in matvarorna i kylen, för att sätta mig i bilen igen och köra bort till fotbollsträningen som jag ...

  Jag har ändrat runt lite i menyn och uppdaterat några texter.. Och jag firar att jag varit driftig som attan under dagen..    Först jobb, med start 7:30.. som jag överlevde.. ?! (Bara det är en bedrift..) Sedan lyckades jag hitta ett spec...