Lite lustigt det där med att vara arg.. se mitt förra inlägg och förstå hur rätt jag hade i min parantes om att folk skulle ta åt sig och bli illa berörda..
- Tråkigt dock att samma folk inte känner sig trygga nog i min omgivning (efter alla dessa år) till att enkelt bara ställa frågan om varför, istället för att gå bakom min rygg..?!

Men, men.. Jag har varit där förr och detta bevisar bara var jag har dem.
- Utanför min cirkel.

Det borde vara ledsamt.. men som sagt.. Det är inte första gången jag känner kniven i ryggen.. Det är inte heller första gången jag blir överkörd, trampad på, och kastad till råttorna för att jag är mig själv. Tvärtom stärker det min tro på mig själv och min beslutsamhet växer sig starkare. Och det kan ju bara räknas till det bättre, tänker jag..?!

Nåväl. Livet är som det är och det kommer att gå vidare oavsett vad folk stör sig på eller inte. Vilket gäller lika mycket mig som alla andra.

Jag tänker så här:
Första gången det händer kan det vara den enda gången.. alltså ingenting att hispa upp sig över. Man hanterar det och går vidare.

Andra gången det händer, är det en lärdom. Då ska man förstå att det är så det är och blir i den situationen. (Och här räknar jag med att alla inblandade lär sig något för att inte hamna i samma situation igen..)

Tredje gången.. även räknad som den sista gången.. anser jag att man har fastnat i ett mönster. Och om det får mig att må dåligt, (som första och andra gången) måste jag skydda mig själv och se till så att jag inte hamnar där en fjärde gång.. (och nej, jag tänker inte kväva mig själv för att behaga någon annan, när det är någon annan som skapar grund för mitt beteende..)

- Jag är för gammal för sånt.. *smile*
(känns gött att äntligen kunna säga så..)

Passar på att göra lite reklam för ett av mina favoritkonton på Instagram: #Fuckology, där personen bakom, är enligt mig en av de (h)ärligaste.. *smile*
Jag fullständigt älskar den råa ärligheten som andra inte vågar säga..!! Och det är svårt att inte känna igen sig själv..

Jag glömde säga att jag inte är arg längre..

Jag har känt känslan, ältat känslan, insett fakta.. och accepterat läget.
Jag vet vad jag behöver göra och jag känner mig trygg i att veta vad som är bäst för mig.

- Att vara mig själv är prio. Jag följer min magkänsla och litar på vägledningen från de högre makterna.. (Något som blir lättare att uppfatta när man vågar släppa kontrollen, öppnar ögonen, stannar upp och lyssnar och vågar känna inåt.. - the ting I was born to do)

Jag är en känslomänniska, vilket gör mig beroende av alla mina känslor. Alla känslor är inte lika sköna att känna, men alla känslor är viktiga. De hjälper mig att förstå. De hjälper mig att kunna hantera olika situationer. Och de hjälper mig att kunna hjälpa andra. Men framför allt så gör de mig till den jag är!

Om jag är arg, finns det en anledning. Precis som att det finns en anledning till att jag är glad eller att jag gråter.. Simpel logik enligt mig, men kanske inte så enkelt för alla..?! Oavsett.. Jag tänker inte hålla någons okunskap emot de som inte förstår, men jag kommer inte heller dalta med de trångsynta som inte ser sitt eget mönster ens efter tredje gången..

Jag kan ha överseende, förståelse och kan acceptera mer än många, men även jag har min gräns.

Jag är långt ifrån bäst, men jag är jävligt bra.. Jag trugar ingen. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Jag behöver inga haters och de behöver definitivt inte mig..!

Kärlek & Ärtor!