(Innehållet i detta inlägg kan upplevas som stötande, ilskeframkallande, och fruktansvärt hjärtskärande.)

Jag brukar säga att jag utmanar mig själv.. I hopp om att växa som människa, inse min potential och kunna ge mig själv en ärlig klapp på axeln.. Jag gör därför saker, hela tiden, som kanske inte är svåra för andra, men som är svåra för mig.. Som att stoppa ner händerna utan handskar i diskhon full av ursköljda matrester.. (som är något av det äckligaste jag vet.) Eller att ta på mig tidiga uppdrag, fast jag är livrädd för att försova mig.

I de flesta av dessa situationer, är det upp till mig och bara jag själv som avgör hur och vad jag kan pusha mig själv till att klara av. Känner jag mig stark, tar jag det med en klackspark och kastar mig in i utmaningen. Känner jag mig däremot inte stark nog, så hittar jag en lösning och nöjer mig med det.

Ingen ser dessa utmaningar. Ingen vet när jag genomgår de, om jag avstår från de, eller om jag klara av de. Det sker helt och hållet inom mig. Och det är okej. För det handlar om mina val av mina handlingar, om jag kan eller inte, om jag gör eller avstår..

Igår ställdes jag däremot inför ett val, som jag inte bestämt själv. (Och det var betydligt större än hur matresterna skulle tas upp ur diskhon.)

- Jag ställdes mellan valet att göra det enda rätta, med fruktansvärt obehag, eller att blunda, slippa obehaget och köra vidare..
Jag gjorde det jag ansåg vara rätt, även om det var en av de värsta sakerna jag gjort på många år..

Jag kom körandes på en väg som jag passerat typ en kvart tidigare.. och ser något ligga mitt på vägen. Det ser ut som en mössa eller något liknande när jag närmar mig, men när jag sakta passerar inser jag att det är en katt.

Jag hinner köra 10-20 meter innan jag stannar för att backa tillbaka bilen. När jag öppnar bildörren och tittar ut bekräftas min mardröm och här ställs jag inför mitt oönskade val.

Jag ser mig omkring och jag är mitt ute i ingenstans. Med bara några hus intill vägen är det inte svårt att förstå att katten bor i något av dessa. Det är mörkt överallt. (Kom ihåg att jag körde samma väg för mindre än en halvtimme sedan och då utan någon katt på vägen.)

Min enda tanke är att jag måste få bort katten från vägen! Tänk vilken fasa att hitta sin katt, inte bara överkörd, utan kanske också sönderköttad av andra trafikanter..
- Fruktansvärt!!

Jag satte på varningsblinkersen och gick ut ur bilen. Livrädd för att katten fortfarande skulle leva men vara illa skadad, hittade jag en papperspåse i bilen. Jag insåg ganska snart att katten var helt död och även om det var en form av lättnad, gjorde det ont i hela kroppen. Tårarna rann, kroppen skakade.. och jag kunde knappt titta på dess huvud, då bilden av skräck i kattens utputande ögon och öppna mun skrämde mig. Stackars katt. Stackars familj.. Mitt hjärta blödde och jag ville egentligen bara därifrån.

Men jag gjorde det som var rätt. Jag fick upp den livlösa katten på papperspåsen och kunde lyfta ner den i diket intill olycksplatsen. (Här skulle jag ha kunnat köra vidare, men hur hade det sett ut..?!)

Fortfarande mörkt och tomt, slog jag av varningsljusen på bilen, vände om och körde in på gården till närmast liggande hus. Klockan var sent och hur skulle jag nu kunna få uppmärksamhet från husägaren utan att skrämmas. Jag knackade på en dörr, men ingenting hände. Ljuset från en tv fladdrade i ett av fönsterna och jag knackade på lite lätt. En äldre dam såg mig och jag backade för att visa mina goda avsikter.

Det var inte damens katt, men hon kände kvinnan som ägde den och sa att hon skulle ringa henne och berätta det inträffade. Sedan tackade hon mig för min gärning och stängde dörren.

Jag satte mig i bilen och körde ut från gården. Och sedan släppte chocken.

Tårarna sprutade och känslan av hur ondskefull världen är, borrade sig in i själen. Jag grät hela vägen hem. Helt utan någon klapp på axeln för att jag gjort rätt, eller för att jag klarat av utmaningen.. Allting kändes bara så hopplöst..

Jag har varit ganska så arg den senaste tiden, men igår var det bara sorg. Ren och skär sorg som fyllde hela min kropp. Jag kunde inte ens förmå mig att vara arg på den skyldiga till smitningsolyckan.. bara ledsen över mänskligheten.
- Som om något dog inom mig..

Nåväl.. Må ångesten plåga smitaren och karman göra sitt.. och må den lilla svarta katten få vila i frid.

Kärlek & Ärtor!