Regnet smattrar ihärdigt mot bilen, men ljudet är lugnande och jag känner hur trött jag är..

Åskan gör mig sällskap och mullret skapar en skön känsla av välbehag inom mig.

Som en trygg kram, både värmande och skyddande.. 

Under bara några minuter eskalerar vädret och regnet faller allt tätare och åskmullret blir allt

kraftigare. Vid det här laget är asfalteringen runt omkring täckt av vatten och människorna som

tidigare kunde ses, avslappnat ta sig till eller från sina bilar, är nu alla borta.

Som om man tryckt på en delete-knapp..?!

Ytterligare en stund senare upphör regnet nästan helt för en stund och åter igen fylls omgivningen

av människor med mål.. Åskan fortsätter och solen börjar lysa..

Med ens går mina tankar åt att se om jag kan hitta och få en glimt av regnbågen..
-Det kan jag inte.

Jag öppnar bildörren och gör mig synlig.

Inte för att någon tittar, men den friska luften hittar mig och jag känner hur skönt det är att andas.

Funderar på om jag ska åka hem igen, men tanken tar emot..

Känns bra att sitta här och kunna andas för en stund. Jag vill inte hem.

Jag vill inte möta allt det där som hänger över mig innanför dörrarna..
Tvätten som jag hängde på tork i trädgården igår kväll, som förmodligen är genomvåt igen

pga. regnet som passerat.. Berget av äcklig disk som fyller hela köket.. Kaoset som står staplat

upp mot varenda vägg i hela huset, som skriker "panik" varje gång jag ser det..

Jag pallar inte ett steg fram och tre steg bak.. Jag är så innerligt trött på att alltid vara den som

manar på, om vad som ska göras.. som om resten av familjen inte hade egna ögon att se med..?!

Att hela tiden behöva böna och be om hjälp, för att saker ska tas omhand.. samtidigt som jag får

göra det själv.. Samtidigt som jag ska göra mig tillgänglig för alla andra behov..?!

Jag krackelerade tidigare idag.. på vägen ut genom dörren..

Jag hade ett mål, som fick vänta.. Men som jag senare misslyckades med

ändå, pga. att jag inte förstått instruktionerna, eller var det kanske som jag hade glömt..?!

Jag slås av tanken på hur det var första gången, tiden strax innan jag brakade in i väggen

för första gången på riktigt 2011..
Hur jag gång på gång försökte göra mig hörd med orden: Jag orkar snart inte mer..
Och drar parallellen till det jag hör mig själv säga nu, om och om igen: Jag klarar inte detta.

Jag kommer inte ihåg och jag får panik när jag inte kommer ihåg..

Det må vara stress, eller depression, eller vad fasiken det nu finns för finare termer.. men

jag blir mer och mer övertygad om att det är något fel i huvudet på mig. 

Jag har fallit så många gånger.. och jag har rest mig igen varenda gång..

Men den här gången är det annorlunda. Smällen den här gången kom helt utan

någon förvarning och av historiken att läsa har symptomen bara blivit värre från

gång till gång.. Hårdare smällar, djupare hål, svårare att ta sig tillbaka ifrån. 

Åskan har dragit vidare, men ösregnet är tillbaka.. mer intensivt än tidigare..

Jag skulle kunna sitta här och gömma mig en lång stund till.. men de ringde precis från

fritids och berättade att dotera behöver hem, så jag återgår till rollen som kan allt och åker

och tar mitt ansvar..

Kärlek & Ärtor..

Jag vet inte riktigt, men tror vi åkte tur och retur tre gånger, innan vi gick av igen i Helsingborg för att ta tåget tillbaka till stan. Där käkade vi en god middag tillsammans innan vi tog en taxi hem till oss för att njuta av resten av kvällen i vår trädgård.

Kärlek & Ärtor